Allvarligt samtal …

Jag och dottern sitter på altanen. Det är höstkallt och min fru har byggt en liten gravplats med gravstenar och avhuggna fötter och händer, för att hedra Halloween, och för att skrämma bort skitungar som vill ha godis. Det är vindstilla, som om hela skogen håller andan. Min dotter tittar allvarligt på mig. Hon sa att vi behövde prata allvar. Om skitviktiga saker. Jag blir nog lite rädd, det ska erkännas. Hon tittar hårt på mig, vänder bort blicken. Suckar lätt. Som Scarlet O´Hara i Borta med vinden ni vet. Mitt hjärta fladdrar oroligt till. Hon är med barn, tänker jag. Eller så har hon fått cancer. Eller så … Alla scenarion flashar förbi min stackars själ. Kenta sjunger Just idag är jag stark, men jag vet att det är en självlögn. Jag är inte redo helt enkelt. En pappa är aldrig fucking redo. Morfar. Jag är för ung för det … Jag har ett liv att leva … Hon suckar igen. ”Pappa …” Nej. Om jag springer härifrån skitfort kanske jag kan … Var stark nu skitgubbe. Jag tar ett djupt andetag. För att markera allvaret. ”Ja …” ”Vi måste prata om en sak.” Scarlet igen. Tittar bort mot ett Tara som brinner. Som om livet fallit i en grop och inte kan klättra upp igen. River sönder sina naglar utan att få grepp. Drömmar och framtid som brinner ner till grunden. Det ligger tungt allvar i luften. Till och med hunden lämnar mig ensam. Människans bästa vän … jo tjena. Svikare! ”Pappa, alla mina vänner har fått det. Jag vill också ha. Jag kommer bli så ensam annars.” Kroppen...

Barn bortskänkes …

Det här är inte okej. Jag måste varit politiker i mitt förra liv eller seriemördare eller ännu värre, bankir. Nåt jävligt måste jag varit. På något sätt kommer straffet nu. Karma kommer i nästa liv och allt det där. Men jag är inte bitter … Jag trodde, naiv som jag är, att när barnen blev stora skulle jag njuta. Att vi skulle sitta och snacka om livet du vet. Vuxet och coolt. Men nej nej … Dagen har kommit. Du vet då allt vänder. Då karma faktiskt ger igen i detta livet. Du vet som när man hade den där ångestfyllan som tonåring. Den man förnekat och glömt. Och någon postar bilderna på Facebook. Fucking 27 år senare. Vi sitter vid frukostbordet och av någon anledning kommer min ålder upp. Mobba-Leffe-Dagen är här. Sonen berättar att jag är så gammal och glömsk att jag berättar samma skämt flera gånger. Och att han sympatiskrattar … SYMPATISKRATTAR … Alla runt bordet skrattar rått. Till och med sjuåringen. Min fru pussar mig. ”Gulle, det är inte lätt att bli gammal”, säger hon och klappar mig sådär stödjande du vet, fast med ett flin i mungipan som säger annat. Som om jag vore gammal liksom. Ena kommentaren efter den andra runt bordet. De hånar mig. Lägger rynkor i min själ och allt det där. Små kommentarer om rullator, farbror, Omega 3, snart ålderdomshem trillar fram. Känner att jag behöver en comeback, sätta dom på plats. Visa vem som bestämmer. Men nej nej. Alla mina bra comebacks har jag glömt. Men nu vet jag. En dag ska de söka det där jobbet, kanske bli politiker och alla...

Selmapriset

Idag gick pressreleasen ut om att jag sitter i juryn för Selmapriset. Ja, jag veeet. Det är inte Nobel med det skiter jag i. I juryn sitter ordförande Linda Skugge, författare och journalist. Per Adolfsson, chefredaktör på Tidningen Skriva. Elisabeth Mannerfeldt, vice ordförande i föreningen Egenutgivarna samt chefsbibliotekarie på KTH. Och så lilla jag. Selmapriset är ett litteraturpris för egenutgivare, alltså de som aldrig kommer nomineras för Augustpriset, och kallas därför för Augusts lillasyster. Så varför Selmapris undrar du säkert. Jo för att egenutgivning växer så det knakar och kommer bli tongivande i en snar framtid. ”På Amazons 10-i-topplista från i januari förra året var alla titlar egenutgivna. Ett exempel på en bokserie som inledningsvis publicerades för egen hand är den brittiska författaren E L James ”50 nyanser”-serie, vilken sedermera har översatts till 52 språk och sålt i över 90 miljoner exemplar.” (Källa DN). Hon började som egenutgivare. Samma sak med The Martian av Andy Weir. Efter deras framgångar var de etablerade förlagen snabbt framme och erbjöd dem nästan löjliga summor pengar. De traditionella förlagen börjar vakna nu och förstår att egenutgivning blir större och större och snart kan vara störst. Det finns ett annat driv i en egenutgivare generellt och även de som ger ut själva har förstått vikten av redaktörer, lektörer och så vidare. Därför ser jag även att kvalitén ökat på de böcker som ges ut numera. Det är inte längre kreti och pleti. Förlag som Vulkan, Calidris och liknande får fler och fler kunder som hellre vill ha 80 procent i royalty än 23 till 50 procent, fler etablerade författare går över till egenutgivning. Vulkan är Nordens största bokutgivare och inom fem...

Tick tack – sista delen

Simon simmar i ett hav av jade, jagar efter en ny framtid. Det är tungt och hans fingrar greppar i tunn luft, hur han än försöker simma framåt känns det som han dras bakåt in i ett gap av svart kyla. Sedan står han öga mot öga med sig själv på en balkong i glitter av snö. Han ser hur pojken fryser, skakar medan blicken blir till is av hat. Pojken skriker åt Simon att det är hans fel, att Simon är roten till allt ont i pojkens liv. Simon i sin tur skriker åt pojken att hålla käften … Något tungt slår in i magen. ”Pappa vakna, kom igen nu, du lovade.” Han öppnar ögonen medan Adam rider på hans mage. ”Jaja, låt mig vakna först.” Sonen luktar nytvättat hår och Simon sträcker på sig. Känner hur fötterna hamnar utanför täcket och drar in dom igen. ”Men kom upp nu.” Adam drar i Simons hand och försöker dra upp honom. Simon suckar till, sätter sig på sängkanten och gnuggar mardrömmen ur ögonen. Sträcker ut tungan och ogillar smaken i munnen. ”Mamma, pappa är vaken nu. Din mun luktar bajs. Var är min jacka?” Ayla skrattar i köket. ”Jag behöver kaffe!” skriker Simon. ”Annars rör jag mig inte ur fläcken.” ”Men mamma. Kaffe fattar du väl. Annars kan inte pappa gå.” Simon flinar för sig själv och ställer sig upp. Tittar in i en spegel bara för att se att det inte är en pojke i snö som tittar tillbaka på honom, konturerna av drömmen försvinner sakta i spegeln. Han undrar var Fadi håller hus. I tre dagar har han försökt...

Tick tack – del 3

Simon går över torget mot sin bil. Ryggsäcken med alla sorger är borta. Simon undrar vad han ska göra och vilken framtid han ska följa. Kanske plugga, pengarna han har kommer räcka i lite mer än två år om han håller hårt i dem. Simon tänker att han vill arbeta med något kreativt. Skapa saker. Kock kanske. Hur blir man det? Han sätter sig i bilen och ler mot backspegeln. Inte falskt den här gången. Den nye Simon, tänker han. Han kör hemåt samtidigt som han ser sig stå i ett kök och med kärlek laga till rätter åt hungriga gäster. Kock – ja varför inte. Han har alltid tyckt om att laga mat, pröva nya recept och se reaktionen på Fadi eller Ayla när de tagit sin första tugga. Fadis ord upprepar sig; ”du är grym på fixa mat mannen.” Är det hans kall? Han besöker ofta saluhallen och drar in dofterna. Blandningen av rått kött, nybakat bröd, fisk och örter som blandar sig i näsborrarna och ger ro. Han har det framför ögonen under alla år utan att förstå varför. Nu känns det självklart, han tycker inte bara om att laga mat, han älskar det. Sedan han och Ayla flyttat ihop är det alltid han som står vid spisen och lagar middagar. Så uppenbart. Lyckan över en framtid sprider sig i kroppen, letar sig ut i varenda del och trycker bort det svarta. Simon skickar ett SMS till Fadi. Jag ska bli kock! Han kör in mot kanten av vägen. Framför honom ligger en bro där vatten obekymrat flyter under. Han går ur bilen och fram till...