Tick tack – sista delen

Simon simmar i ett hav av jade, jagar efter en ny framtid. Det är tungt och hans fingrar greppar i tunn luft, hur han än försöker simma framåt känns det som han dras bakåt in i ett gap av svart kyla.

Sedan står han öga mot öga med sig själv på en balkong i glitter av snö. Han ser hur pojken fryser, skakar medan blicken blir till is av hat. Pojken skriker åt Simon att det är hans fel, att Simon är roten till allt ont i pojkens liv. Simon i sin tur skriker åt pojken att hålla käften …

Något tungt slår in i magen.

”Pappa vakna, kom igen nu, du lovade.”

Han öppnar ögonen medan Adam rider på hans mage. ”Jaja, låt mig vakna först.” Sonen luktar nytvättat hår och Simon sträcker på sig. Känner hur fötterna hamnar utanför täcket och drar in dom igen.

”Men kom upp nu.” Adam drar i Simons hand och försöker dra upp honom. Simon suckar till, sätter sig på sängkanten och gnuggar mardrömmen ur ögonen. Sträcker ut tungan och ogillar smaken i munnen.

”Mamma, pappa är vaken nu. Din mun luktar bajs. Var är min jacka?”

Ayla skrattar i köket.

”Jag behöver kaffe!” skriker Simon. ”Annars rör jag mig inte ur fläcken.”

”Men mamma. Kaffe fattar du väl. Annars kan inte pappa gå.”

Simon flinar för sig själv och ställer sig upp. Tittar in i en spegel bara för att se att det inte är en pojke i snö som tittar tillbaka på honom, konturerna av drömmen försvinner sakta i spegeln. Han undrar var Fadi håller hus. I tre dagar har han försökt få tag i honom för att betala straffavgiften för att ta sig ur gänget. Men Fadi är som uppslukad. Får dåliga vibbar. Är Fadi i trubbel, undrar Simon. Eller är jag själv det?

”Här pappa, kaffe. Kan vi åka nu?”

Åk inte Simon. Stanna hemma. Simons magkänslas ord

”Snart gubben. Pappa måste bara ta en dusch också.”

”Men da.” Adam sätter sig missnöjd ned på golvet.

Simon går ut i köket och kramar om Ayla bakifrån. ”Godmorgon min vackra kvinna. Varför är du så pigg för?”

”Du, klockan är tio. Du har sovit som en gris. Vet du hur svårt det har varit att få Adam att inte väcka dig?”

”Tack älskling. Jag får betala tillbaka ikväll.” Simon greppar hennes bröst och kysser hennes nacke.

”Vad äckligt. Ska inte du duscha?” Adam står och stampar. Ser missnöjd ut.

”Ja, tjatgubbe. Jag ska duscha.” Simon går in i badrummet och vrider om kranen. Efter någon minut är värmeångorna täta och han ställer sig under strålarna. Låter dem skölja av natten. ”Fadi, Fadi, Fadi. Var håller du hus gamle vän?” säger han medan vattnet bränner huden. Han stänger av vattnet och kliver ur duschen, tar en handduk och torkar kroppen. Han förbannar sitt löfte till sonen men Adam är i den åldern då ett barn vill veta vilka far- och morföräldrarna är. Allt prat om att han ska få åka till Turkiet och träffa morfar har fått honom att tjata till sig en träff med Simons föräldrar. Simon tänker inte ta honom till sin far men däremot modern. Han bävar för att hon är lika mentalt sjuk som sist han såg henne för över tio år sedan.

”Kom igen nu skitunge. Ska vi åka?” Simon ser att Adam redan står fullt påklädd vid dörren. ”Älskling, ska du också med?”

Ayla kommer fram till Simon och kysser honom. ”Nä, för mycket male bonding för min smak.”

”Okej, vi är hemma om några timmar. Älskar dig.”

”Älskar dig snyggo.”

*

Genom bilfönstret pekar Simon ut var han byggt kojor, vilka tak han klättrade upp på som liten och var han lekte röda vita rosen. De stannar till vid en gångtunnel som de går ned till. Det blåser kallt och Simon drar luvan över det renrakade huvudet.

”Ska vi smälla bilen nu?”

”Japp. I tusen bitar.”

De har byggt en modellbil tillsammans som de nu ska förstöra med fyrverkerier. Han vet att Ayla inte alls gillar idén att låta Adam ha sönder saker de byggt, speciellt inte med fyrverkerier. Men det får vara, tänker Simon. Boys will be boys.

De placerar bilen mitt i tunneln och lägger en smällare under. Adam springer runt bilen och Simon. ”Får jag tända den. Snälla, får jag?”

”När du blir lite större gubben. Nästa år.”

”Ja!” skriker Adam. ”Nästa år är jag en stor kille.”

Simon skrattar och ljuden studsar mellan tunnelns väggar. Sonens glädje smittar av sig och han ångrar att han inte varit hemma mer. Men det ska bli ändring på det nu, tänker han. När de kommer tillbaka från Turkiet ska han bli kock och vara hemma varje ledig stund. Inget mer bus, inget mer våld.

Simon tänker tillbaka på den första gång han smällde något i tunneln. Det var en liten modellreplika av ett flygplan från andra världskriget. En Spitfire som fick flyga på riktigt i flera små delar. Han tänder stubinen och tar Adams hand för att springa en bit ifrån bilen. ”Håll för öronen nu gubben.”

Adam håller för öronen och visar upp ett leende som går från öra till öra. Det smäller högt när bilen exploderar och slits sönder i ett tiotal bitar. Ljudet studsar sig till ro inne i tunneln av betong och det luktar krut. ”Wow, vad häftigt!” skriker sonen och springer fram till alla delarna. ”Kan vi inte bygga ihop den och smälla den igen?”

”Självklart. Samla ihop alla delar så fixar vi det hemma sen. Skynda dig, vi ska till din farmor nu.”

När de kommer ur tunneln tittar han upp på den balkong han en gång stått på under glittrande snö och mött sig själv. Ångest är ingenting han brukar bry sig om men nu slår den honom med full kraft och han mår fysiskt illa. Ayla har alltid sagt att han borde ta itu med sitt förflutna men Simon har alltid vägrat. ”Gammalt skit mår ingen bra av”, brukar han svara.

De går upp för trapporna och varje steg känns som sirap. Simon andas tungt när Adam får ringa på ringklockan. Sega släpande steg närmar sig dörren, steg som egentligen vill fly därifrån.

”Vem är det?” frågar en trasig röst. Ett gammalt nött klistermärke som han en gång satt upp sitter kvar på dörren. Ett dödskallemärke från tidningen Fantomen han snattade som liten.

”Det är jag, Simon.” Det blir tyst ett par sekunder innan en säkerhetskedja dras ifrån.

”Maldito. Vad gör du här?”

Simon skakar på huvudet. Hon kallar honom för skurk men han biter ihop.. ”Det här är Adam, din sonson.” Adam tittar blygt fram bakom Simons ben och säger osäkert hej.

”Jaha, hej själv. Jag har inget att bjuda på.”

”Kan vi komma in en stund?”

Hans mor tittar ned på Adam och en antydan till ett leende smyger sig fram på Adams läppar. ”En stund kanske.” Hon vänder sig om och går in.

Simon och Adam tar av sig ytterkläder och skor. Det luktar likadant som när han en gång bodde här. Samma tapeter och samma möbler, inpyrda i gammal sorglig ondska. Simon ryser när han ser sin mor i samma gamla kläder sitta i den fåtölj hans far en gång haft som sin tron. Adam och Simon sätter sig i soffan. ”Är farsan här?” Omedvetet knyter sig händerna och Adam skriker till. ”Förlåt gubben.”

”Den idioten slängde jag ut för flera år sen.” Hon börjar mumla samma gamla mantra om djävulens barn och hur alla spionerar på henne. En gammal serie går på TV´n och moderns blick ligger som tapet på skärmen.

Simon tittar på Adam som biter på naglarna. ”Vet du farmor, jag och pappa har sprängt en bil i säkert tusen delar. Det var häftigt.”

”Jaha”, säger hon utan att se på honom.

Simon ser sig omkring. En bild på honom själv står i hyllan. Glaset är trasigt och han undrar om det gick sönder när polisen var här och hämtade honom. Det är som tiden stått stilla, känslan av igår tränger sig på och Simon drar handen över ansiktet. Hans mor spottar i en servett.

”De försöker förgifta mig men jag kokar allt.”

”Som vanligt alltså”, säger han syrligt och lägger armen om Adam. Simon undrar om Adam kommer ta skada av det här besöket. Kanske lika bra. Simon vill aldrig mer komma hit.

”Vad vill du egentligen? Jag har inga pengar, om det är det du är ute efter.”

”Nej, jag har så det räcker.” Simon reser sig upp och går mot balkongdörren.

”Jävla unge. Du är som dom.”

Simon tittar ned på sin mor. Hon är smalare numera. Hoppas du dör snart, tänker han och fnyser till. Han öppnar dörren till balkongen och tittar ut. Snart är det vinter igen. På balkongen ligger det plastpåsar fyllda med tomburkar.

”Det är mina burkar. Bara så du vet.”

Adam står och kramar om Simons ben. ”Kan vi åka nu?”

”Absolut. På en gång.”

De sätter på sig kläderna. ”Hej då farmor.” Men Adams farmor sitter bara och mumlar

Simon stänger dörren och de börjar gå ned för trappan. Han hör hur säkerhetskedjan dras för.

”Vad konstig hon är.” Adam håller Simons hand och hoppar jämfota trappa för trappa.

”Ja, hon är sjuk. Inte ditt fel, hon är bara lite konstig. Förstår du?”

”Jag tror det. Var ska vi nu?”

Simon kan inte låta bli att dra på munnen. Adam släppte det så fort. Varför kunde inte han ha gjort det för en livstid sedan. Så mycket enklare det hade varit. ”Jag vet inte. Hem kanske.” Simon försöker svälja ned det sjuka som satt sig i halsen. Gammalt skit som byggt bo i gamla kvarter. Aldrig mer, tänker han. När de kommer ut från porten spottar han ut det sjuka. Gör som Adam, släpper skiten som en ful sten.

De åker på gammal asfalt där hans fötter sprungit så många gånger. Han kan vartenda gömställe.

”Jag är kissnödig.”

”Kan du hålla dig?”

”Jag måste kissa nu.” Adam håller båda händerna mellan benen och vrider sig.

När de åker förbi pizzerian stannar Simon vid trottoaren. ”Kom, du får kissa där inne.”

Vi kommer fucking släcka dig om du kommer hit igen. Gamla fienders ord.

De går in genom dörrarna och går snabbt mot toaletten. Simon nickar mot en del han känner igen. Fan, tänker han. Drömmen och den dåliga känslan i magen från morgonen gör sig påmind igen. Det här är inte hans revir. Ingen medlem i hans gäng håller till i den här delen av staden. Minerad mark. ”Ser du vem det där är”, hör han någon säga innan toalettdörren stängs. Adam kissar högt i en skitig toalett.

”Kom igen nu gubben.” Simon håller ögonen på dörren och är beredd att slå ned den som vågar komma in.

”Kan du hjälpa mig med skärpet pappa?”

Simon vänder sig om och drar åt sonens skärp. ”Nu drar vi hem.” Han öppnar dörren och går ut. Ingen som står utanför och väntar på honom.

Får jag se dig kommer jag döda dig. Hans fars ord.

”Men se där. En skitunge.”

Cirkeln är sluten.

Simon vänder sig snabbt om med knutna nävar, noga med att hålla Adam bakom sig. Ett sting av saknad över den slängda pistolen kittlar honom. Först ser han inte vem som pratade men sedan går det upp för honom. Vid ett bord står en gammal gubbe. En man som en gång var hans far. En packad man med hårda trasiga fåror i sitt ansikte.

”Simon. Kom hit får jag se på dig.” Simons far viftar till sig honom.

Han är redo att explodera, i så många år har elden legat och pyrt i hans inre. Hans systers död, faderns många år av misshandel och supande. ”Vad fan vill du?”

Hans far ler mot honom. ”Ser ni grabbar, här är skitungen jag berättat om. Nu tror han visst att han är tuff.”

Simon går fram. Hjärtat dunkar hårt i bröstet, försöker slita sig ut. Det kryper i armarna av ilska som vill dela ut våld.

Pappa håller fram handen. ”Ska du inte hälsa på mig?” Han säger det med ett varggrin som stinker sprit och gammal cigarettrök. Han saknar framtänder och Simon gissar att gubben fått stryk mer än en gång. Hans far är en simpel a-lagare och Simon skrattar till.

Han skakar gubbens hand och känner genast att pappa försöker göra honom illa. Simon skakar på huvudet. ”Jag är inte en liten pojke längre. Du är slut farsan.”

Hans far försöker svinga en näve mot Simons ansikte men Simon tar enkelt tag i sin näven och bryter ned handleden mot pappa som går ned på knä. Han höjer näven mot den gamle alkoholisten men sänker den genast. ”Du är ditt eget straff. Jag är klar med dig.” Simon ler och skakar på huvudet.

”Horunge. Vem fan tror du att du är?”

Simon lyfter upp Adam som skakar och går ut. En man ur ett konkurrerande gäng tar ett steg fram med handen i jackfickan men Simon spänner blicken i honom. Fuck! Han tittar på Adam och sedan på mannen igen. Pulsen tar fart och adrenalin dunkar ut. Han skakar åt huvudet åt mannen och pekar med huvudet mot Adam.

Mannen spottar i golvet framför sig. Drar fingret över sin hals. ”Vi ses snart din fitta”, säger han lågt.

Det finns ingen heder längre, tänker Simon. Tur att jag har slutat med den här skiten. Han öppnar dörren och renas av den friska luften.

”Pappa, jag är rädd.”

Jag med …

”Ingen fara.”

”Vem var den där gubben?”

”Ingen, bara en trött gubbe. Oroa dig inte. Jag är stålmannen.”

Adam skrattar åt Simon. ”Du ljuger. Stålmannen har glasögon.”

”Nej för tusan. Jag har skaffat linser. Häng med lite va.” Simon kittlar Adam som skriker förtjust.

”Nä, du hittar på.”

Var försiktig älskling. Aylas ord.

Simon ser sig omkring utan att hitta några hot. Den oroliga känslan i magen lägger sig lite och han andas ut. Musklerna släpper adrenalinet och han känner sig ovanligt nöjd. Ayla kommer bli stolt, tänker han. De kommer fram till bilen och Simon öppnar dörren.

Någonting känns fel. I helvete fel.

För sent hör han stegen bakom sig. Innan han hinner vända sig om känner han en brännande smärta i ryggen. Väl rättvänd stirrar Simon in i ett ansikte han knappt känner igen medan tre nya snabba stick bränner till i magen.

”Så här går det för fittor”, hör han en röst väsa.

Han ser att mannen håller en smal kniv i handen och utan att tänka tar Simon tag i mannens underarm och slår ett slag över knivmannens luftstrupe. Mannen segnar ned med sina händer mot halsen.

Simon har ingen kraft i benen och ramlar ned i en hög av trött kött. Huvudet slår hårt i bildörren. Han ligger på rygg och känner hur han blir svagare.

”Pappa vakna”, hör han Adam säga någonstans ovanifrån. Salta droppar landar i hans mun.

”Ingen fara gubben. Kom, får jag din hand.” Han känner hur en liten hand lägger sig i hans.

”Pappa, jag vill åka hem till mamma nu.” Adam snyftar. Skakar.

Simon känner med andra handen på magen. Han vet att han har tjugo minuter innan han dör. Han har själv stuckit människor i magen och sett hur livet runnit ur dem. ”Adam, lova pappa en sak.” Sonen svarar inte. Andas ryckigt. Stora våta ögon. ”Lova mig att du tar hand om din mamma. Och säg förlåt från mig. Lova.”

”Ja”, hör han svagt. ”Jag lovar, kan vi åka nu?”

”Var är min mobil?” Han släpper Adams hand och trevar i jackfickan. Han hittar den och ringer senast slagna nummer. Till Ayla. Signalerna går fram utan att hon svarar. Adam kramar hans arm med båda sina. Simon känner hur kraften droppar ned på asfalten. Droppe för droppe närmare döden.

Släpp inte taget Simon. Hans egna ord.

Simon tittar trött på mannen med kniven. Han vet vem ansiktet tillhör. En av Fadis springpojkar. Så mycket för bröder.

Simon känner hur det blir tungt att andas och börjar frysa. Fler salta tårar tvättar hans ansikte och slinker in i hans mun. Adam ligger sig bredvid honom. Klappar sin pappas kind. Pussar pappas panna.

”Förlåt gubben. Hör du det?”

Sonen nickar bara till svar och kramar sin far hårdare.

”Jag älskar dig massor gubben, glöm aldrig det.” Simon fryser och har frossa. Han försöker täppa till såren i magen men blodet skiter i det, tar sig retfullt ut ändå.

”Jag älskar dig pappa. Jag vill hem till mamma.”

”Bli aldrig som mig Adam. Lova.”

Adam försöker dra upp Simon men det är lönlöst.

Han ser mannen som gick mot honom tidigare inne på pizzerian. Mannen ler. ”Karma din fitta.” Mannen tar upp sin mobil och Simon hör hur han skrattar när han delar ut skvallret.

Långt bort hör han sirener. Kanske har han en chans ändå. Simon vet inte hur länge han ligger där när någon trycker en syrgasmask över ansiktet. Han blundar och slappnar av, hör hur Adam skriker när någon drar sonen därifrån. All smärta är borta och han fryser inte längre. Simon vill sträcka handen efter sin son men förmår sig inte ens lyfta den. Pulsen går ner, tunga slag som slappnar av.

Blood in – blood out. Fadis ord.

Bakom ögonen flyger han över landskap i svart och vitt. Han svävar högre och högre över gråa ängar där hans fötter aldrig snuddat mark. Svaga röster pratar fokuserat och vitt ljus bländar ögonen. Vem ska ta hand om hans nära nu? Vem ska skydda dem från livets hårda bakgård. Utan eget val släpper han taget om livet eller är det livet som släpper taget om honom?

Han hör hur Adam gråter i ambulansen, sedan blir allt tyst.