Att hitta en svunnen kärlek

Det har hänt en sak. En skitviktig sak. Jag måste berätta om det. Jag har hittat en svunnen kärlek. Ett mirakel i en svart brunn av vilsen sten. En uppenbarelse där inte ens Jesus kunde trolla. Det är helt galet, helt fantastiskt. Som snö på midsommar. Ni vet de stora flingorna som sakta singlar ned på grönt gräs. När alla tittar upp, stannar till och förundras över det vackra. När inga plågor och olyckor får en chans att riva i en redan trött kropp.
Det hände när jag och Adam var på gocarten. Plötsligt skedde ett mirakel. Jag kunde tro på tomten, tandfen och till och med påskharen. Jag gråter nästan nu. Jag var tvungen att ringa Jonne, min bästa barndomsvän, och även han släppte en tår. Som att få ett besked att inga krig eller sjukdomar längre existerar. Som en bra dag i helvetet för att Djävulen försovit sig och vaknat på den sidan han aldrig vaknar på. På rätt sida.
Jag ljuger inte.
Jag lovar.
Jag hörde en kör med vackra älvor som sjöng halleluja. I sex år har jag letat utan att finna en tillstymmelse till det vackra som en gång fyllde min och Jonnes dagar. Vi trodde att miraklet lagt sig för att dö på en hemlig elefantkyrkogård. Men där stod hon. Den vackraste av kvinnor. Jag svär, jag ser knappt vad jag skriver för tårarna badar i sig själva i mina ögon. De älskar och stänker saltvatten i varandras ansikten. Då förstår ni hur glad jag är. Flippret av alla flipperspel, brushan. FLIPPRET! Indiana Jones som man kan få spela med åtta kulor samtidigt. Jag är lycklig. Vi...