Barn bortskänkes …

Det här är inte okej. Jag måste varit politiker i mitt förra liv eller seriemördare eller ännu värre, bankir. Nåt jävligt måste jag varit. På något sätt kommer straffet nu. Karma kommer i nästa liv och allt det där.

Men jag är inte bitter …

Jag trodde, naiv som jag är, att när barnen blev stora skulle jag njuta. Att vi skulle sitta och snacka om livet du vet. Vuxet och coolt.

Men nej nej …

Dagen har kommit. Du vet då allt vänder. Då karma faktiskt ger igen i detta livet. Du vet som när man hade den där ångestfyllan som tonåring. Den man förnekat och glömt. Och någon postar bilderna på Facebook. Fucking 27 år senare.

Vi sitter vid frukostbordet och av någon anledning kommer min ålder upp. Mobba-Leffe-Dagen är här. Sonen berättar att jag är så gammal och glömsk att jag berättar samma skämt flera gånger. Och att han sympatiskrattar … SYMPATISKRATTAR …

Alla runt bordet skrattar rått. Till och med sjuåringen. Min fru pussar mig. ”Gulle, det är inte lätt att bli gammal”, säger hon och klappar mig sådär stödjande du vet, fast med ett flin i mungipan som säger annat. Som om jag vore gammal liksom.

Ena kommentaren efter den andra runt bordet. De hånar mig. Lägger rynkor i min själ och allt det där. Små kommentarer om rullator, farbror, Omega 3, snart ålderdomshem trillar fram.

Känner att jag behöver en comeback, sätta dom på plats. Visa vem som bestämmer.

Men nej nej.

Alla mina bra comebacks har jag glömt. Men nu vet jag. En dag ska de söka det där jobbet, kanske bli politiker och alla skelett i garderoben ska gömmas och glömmas. Men Internet glömmer ALDRIG. Så då kommer journalister googla. Och de kommer hitta det där fotografierna ni vet. De som hänt i veckan älskar.

Nu känns det lite bättre. Vi ska till gymmet allihopa nu. My time to shine liksom och de ska få lida tills de får krypa ut. Alla aktioner har reaktioner skitungar …

Barn bortskänkes …