En bonsais dagbok – Återkomsten

Det var väl själva fa… Jag lever och har bara legat i vinterdvala. Hade jag en mun skulle jag kräkas lite i den. Det finns verkligen ingen gud. Jag sträcker lite på grenarna och det känns som att jag har reumatism. Du vet, som att vara pensionär, på en rejvfest. Inte för att jag någonsin varit på en rejvfest … Men jag kunde ha varit … Om jag haft vänner … Allt är bara ett mörker. Om jag kunde, skulle jag skära mig i armarna. Ångesten drar sina bitna och vassa naglar mot min stam. Du vet som i den där skräckfilmen som … Äh, whatever. Spela roll, det är ändå ingen som kommer läsa det här. ”Det var som faaan”, säger mannen. Han den där skalliga och helt empatilösa jäveln. ”Kom och kolla älskling! Fikusen lever, den har blad! Och jag ser skott!” Wait what …? Kvinnan, som för övrigt färgat håret svart medan jag legat i dvala, kommer fram. Håller i en sax. ”Seriöst? Har den skott?” Hon lutar sig fram och ser skeptisk ut. ”Ja jävlar. Det lilla emot lever. Jag som trodde den ville dö.” Eh, ja, är du ny här? Kvinnan synar mig närmare och klipper bort det enda skott jag har. ”Sådär. Vi vill ju inte att den ska leva på hoppet liksom.” Rakblad någon …? Anyone? Anyone? ”Den ser lite naken ut”, säger hon och petar på mina grenar. ”Jag tror den behöver piffas upp lite. Mer emo liksom.” Hon går iväg och kommer snart tillbaka med något svart, det ser ut som löshår. Hon hänger det på mig, backar ett steg, lägger...

En dotters bucketlist …

Nu har det hänt … Du vet, inriktningen, vägskälet. I allas liv tar vi en inriktning när vi är tonåringar, vi väljer hur våra liv kan komma att se ut, väljer umgänge efter inriktning och förebilder – och nu var det Nikkis tur … yay. Jag veeeeet, det kunde varit värre. Hon kunde blivit emo, hästtjej eller … Visst fan. Men ändå. Ni fattar. DET KUNDE VARIT VÄRRE! Det är bara en fas. Det är bara en fas. Det är bara en fas … Men jag vet ju fortfarande inte. Och nu pluggar hon media och marknadsföring. Bara faktumet att hon har lagt upp en ny bucketlist med: Ska gifta mig med en rik nittioårig gubbe som snart ska dö och jag ska ärva alla pengar. Vara med i Paradise Hotel och vinna skiten och bli kändast i Sverige. Festa som fan i hela mitt liv. Köpa en Mustang GT350 som jag ska streetrejsa med. Är kanske bättre än hennes förra Bucketlist: Bli strippa. … nada mas. … zilch. … nothing. … OH. MY. GOD. That´s it liksom. Det är ju en förbättring, ett steg i rätt riktning kan man ju säga. Rik, kändis och coola bilar. Och det värsta (bästa?) är att hon faktiskt kan göra just det. När hon bestämt sig för något blir det oftast så och jag bävar. Hela världen borde bäva. Jag menar, hur svårt kan det vara att gifta sig rikt och vinna Paradise hotel? Det är bara en fas. Det är bara en fas. Det är bara en fas … Kommer hon dö? Kommer jag att dö? Ja såklart, men inte av det...