En bonsais dagbok – nio blad kv… äh fuck it …

Allt var ett mörker – men nu ordnar det upp sig. Jag ser en ljusglimt, du vet, som när man står i en källare och det automatiska ljuset slocknar, och långt, långt bort ser man den orangea pricken på tryckknappen. Den som lovar, tröstar. Här är jag. Tryck på mig så kommer allt bli bra igen. Men se upp för alla monster som lurar i mörkret på vägen hit, snubbla inte på alla lik som ligger i vägen. Jag finns här – för dig … Dom, ni vet asen som köpte mig, har fest och en Alexandra ligger bredvid mig. Hon har en flaska Fireball i handen och pratar om döden. Att allt har ett vackert slut. Att jag inte ska låta asen komma åt mig. Att alla är idioter och att bara jag förstår henne och hon mig. Hon säger så vackra saker … ”Jag lider med dig. Jag förstår inte varför de plågar dig vännen.” Hon lägger sig på sidan och plockar av mig ett blad. Luktar på lövet och skakar på huvudet. ” Det finns ingen mening, förstår du vad jag menar?” Ja. Så inihelvete. Hon häller en skvätt Fireball i min jord och rötterna pirrar till. Suger glupskt i sig vätskan och jag … känner ljuset. ”Du …? Är det inte lika bra att bara dö liksom?” Äntligen någon som förstår. Ödet leker kull med mig och har äntligen skickat en dödscoach. Happy days are here again, typ. ”Mörker … Ett kungarike för ett rakblad.” Jag nöjer mig med en tändsticka faktiskt. Och lite bensin. ”Been there – done that. Nä, det kan gå åt...