Pappa, jag vill ha barn …

Jag sitter i lugn och ro och hatar gluten när min kära dotter vill ha uppmärksamhet. Hon är en prövning och en välsignelse – på samma gång. Om Gud finns så bor hen i min dotters kropp. Eller hen förresten? Gud är helt klart en kvinna. Pay back time, liksom. Karma och allt det där. Hon: Pappa … Jag: ”Mmm.” Tittar på min mage. Den ser svullen ut. Gluten-jävla-as! Hon: ”Jag vill ha barn.” Wait what? Hon: ”Jag vill inte ha nån pappa till den. Jag vill ha den själv.” Feminism. Eat my hart out.  Jag: ”Hur ska du betala för barnet och dig? Var ska ni bo?” Smart där Leffe. Skillat brushan. Hon: ”Jag skaffar jobb efter födseln, behöver ingen utbildning till det jobbet jag vill ha, staten betalar och vi bor hos dig. Har redan levt klart mitt liv och har gjort allt som går att göra.” 16 år … Har gjort allt som går att göra? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Om hon har gjort allt jag gjort i mitt liv när hon är tonåring, blir jag rädd. Fruktansvärt rädd. Eller så har hon ingen aning. Bara tonårsuttråkad och vill att livet ska svischa förbi på fast forward tills hon är 21. Jag tar ett djupt andetag när de andra meningarna örfilar mig: Behöver ingen utbildning … staten betalar … vi bor hos dig … Holy fuck! Letar febrilt efter facit, vi borde fått ett på BB, tänker jag. Visst borde vi det? Men nej, nej. Paniken leker rövare i bröstet och hjärtat spelar bongotrummor. Tänk Leffe! Tänk för faaaaan! *crickets* Kommer inte på ett skit och kör en...