Pedofilvarning …

Tjena Mamman! Hästnet. Jag känner att vi måste prata om det. Det är viktiga grejer, kanske superhemliga grejer. Det ser kanske oskyldigt ut och du är mer rädd för Facebook, Snapchat och alla andra sajter du inte har en aning om. Men jag svär, Mamman. They got nothing on Hästnet. Visst ska du varna henne för alla fula gubbar och idioter på sociala medier, snacka om webcam, näthat och att allt som läggs upp på nätet stannar där forever. Men shit, Mamman. Hästnet är en skitbra sida, på många sätt. Jo, jag lovar. En plats där flickor kan drömma om sin stora kärlek, du vet den där hästen som kostar över hundra fucking tusen kronor och som de bara måste ha, det finns även hästar som ges bort gratis, annonser om medryttare, foderhästar, prylar som är rosa och allt som handlar om hästar. Min dotter bor ibland på Hästnet, lite som ett andra hem kan man säga faktiskt. Hon kommer fram till mig. ”Det finns ingen annan”, säger hon och ser sådär jävla ledsen ut att jag åtminstone måste titta på annonsen. Jag veeeet, men sån är jag. Jag ligger som ett plåster runt min frus och mina barns lillfingrar. ”Vad fin den är”, säger jag tills jag ser priset och plötsligt är hästen ful som ett babianarsle. Jag hittar fel på den: ”Du vet, den är för gammal. Och så ser den ut att halta.” ”Halta?” frågar den lilla skitungen. ”Hur ser du det på en bild?” ”Jag ser sånt”, säger jag och låtsas vara extremt erfaren. Du ska veta att det är drömmarnas fält, det där jävla Hästnet....

Allvarligt samtal …

Jag och dottern sitter på altanen. Det är höstkallt och min fru har byggt en liten gravplats med gravstenar och avhuggna fötter och händer, för att hedra Halloween, och för att skrämma bort skitungar som vill ha godis. Det är vindstilla, som om hela skogen håller andan. Min dotter tittar allvarligt på mig. Hon sa att vi behövde prata allvar. Om skitviktiga saker. Jag blir nog lite rädd, det ska erkännas. Hon tittar hårt på mig, vänder bort blicken. Suckar lätt. Som Scarlet O´Hara i Borta med vinden ni vet. Mitt hjärta fladdrar oroligt till. Hon är med barn, tänker jag. Eller så har hon fått cancer. Eller så … Alla scenarion flashar förbi min stackars själ. Kenta sjunger Just idag är jag stark, men jag vet att det är en självlögn. Jag är inte redo helt enkelt. En pappa är aldrig fucking redo. Morfar. Jag är för ung för det … Jag har ett liv att leva … Hon suckar igen. ”Pappa …” Nej. Om jag springer härifrån skitfort kanske jag kan … Var stark nu skitgubbe. Jag tar ett djupt andetag. För att markera allvaret. ”Ja …” ”Vi måste prata om en sak.” Scarlet igen. Tittar bort mot ett Tara som brinner. Som om livet fallit i en grop och inte kan klättra upp igen. River sönder sina naglar utan att få grepp. Drömmar och framtid som brinner ner till grunden. Det ligger tungt allvar i luften. Till och med hunden lämnar mig ensam. Människans bästa vän … jo tjena. Svikare! ”Pappa, alla mina vänner har fått det. Jag vill också ha. Jag kommer bli så ensam annars.” Kroppen...

Pappa, jag vill ha barn …

Jag sitter i lugn och ro och hatar gluten när min kära dotter vill ha uppmärksamhet. Hon är en prövning och en välsignelse – på samma gång. Om Gud finns så bor hen i min dotters kropp. Eller hen förresten? Gud är helt klart en kvinna. Pay back time, liksom. Karma och allt det där. Hon: Pappa … Jag: ”Mmm.” Tittar på min mage. Den ser svullen ut. Gluten-jävla-as! Hon: ”Jag vill ha barn.” Wait what? Hon: ”Jag vill inte ha nån pappa till den. Jag vill ha den själv.” Feminism. Eat my hart out.  Jag: ”Hur ska du betala för barnet och dig? Var ska ni bo?” Smart där Leffe. Skillat brushan. Hon: ”Jag skaffar jobb efter födseln, behöver ingen utbildning till det jobbet jag vill ha, staten betalar och vi bor hos dig. Har redan levt klart mitt liv och har gjort allt som går att göra.” 16 år … Har gjort allt som går att göra? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Om hon har gjort allt jag gjort i mitt liv när hon är tonåring, blir jag rädd. Fruktansvärt rädd. Eller så har hon ingen aning. Bara tonårsuttråkad och vill att livet ska svischa förbi på fast forward tills hon är 21. Jag tar ett djupt andetag när de andra meningarna örfilar mig: Behöver ingen utbildning … staten betalar … vi bor hos dig … Holy fuck! Letar febrilt efter facit, vi borde fått ett på BB, tänker jag. Visst borde vi det? Men nej, nej. Paniken leker rövare i bröstet och hjärtat spelar bongotrummor. Tänk Leffe! Tänk för faaaaan! *crickets* Kommer inte på ett skit och kör en...

När superhjälten är död …

Jag är inte Batman längre. Inte heller Stålmannen, Tarzan, Hulken eller ens Kalle Anka. Jag är ute. Persona non grata och en föredetting. Det känns tomt. Som att göra ett mål i basket från hela plan i Globen … och ingen ser det. Den känslan. När ekot från den studsande bollen mattas av och man kollar sig omkring. INGEN, inte ens en vaktmästare såg det. Jag är slut, min framtid som pappa ligger bakom mig och det enda jag har kvar är en pappablogg, en sliten mantel och en mask som alla ser igenom. Dom är för stora nu. Du vet … skitungarna. Barnen man gett all sin kärlek till, alla fina lögner man serverade dom på ett silverfat ligger nu i en rostig burk som skvallrar om svunna och stora tider. Då jag var någon. Då jag var … Dom tror inte ens på tomten längre. Då, i en annan tid, var jag kung i ett eget land där de trodde på allt jag sa. Att jag var ute och flög på nätterna när de låg och sov, att jag var kejsare över pantalonien, visste var Kapten krokögas skatt låg och att vi skulle hämta den när de blev stora, att jag kunde tämja en T-rex, att jag  … Nu är jag en pappa punkt. Bara en sketen pappa liksom. Hur kul är det på en skala? Fattar ni hur ont det gör? Fattar ni identitetskrisen det skapar hoe en gammal gubbe som jag? En pappa som extraknäcker som Batman är coolare. If you can be batman – always be Batman. Ja, ni fattar. Men jag ska vara glad för...

En dotters bucketlist …

Nu har det hänt … Du vet, inriktningen, vägskälet. I allas liv tar vi en inriktning när vi är tonåringar, vi väljer hur våra liv kan komma att se ut, väljer umgänge efter inriktning och förebilder – och nu var det Nikkis tur … yay. Jag veeeeet, det kunde varit värre. Hon kunde blivit emo, hästtjej eller … Visst fan. Men ändå. Ni fattar. DET KUNDE VARIT VÄRRE! Det är bara en fas. Det är bara en fas. Det är bara en fas … Men jag vet ju fortfarande inte. Och nu pluggar hon media och marknadsföring. Bara faktumet att hon har lagt upp en ny bucketlist med: Ska gifta mig med en rik nittioårig gubbe som snart ska dö och jag ska ärva alla pengar. Vara med i Paradise Hotel och vinna skiten och bli kändast i Sverige. Festa som fan i hela mitt liv. Köpa en Mustang GT350 som jag ska streetrejsa med. Är kanske bättre än hennes förra Bucketlist: Bli strippa. … nada mas. … zilch. … nothing. … OH. MY. GOD. That´s it liksom. Det är ju en förbättring, ett steg i rätt riktning kan man ju säga. Rik, kändis och coola bilar. Och det värsta (bästa?) är att hon faktiskt kan göra just det. När hon bestämt sig för något blir det oftast så och jag bävar. Hela världen borde bäva. Jag menar, hur svårt kan det vara att gifta sig rikt och vinna Paradise hotel? Det är bara en fas. Det är bara en fas. Det är bara en fas … Kommer hon dö? Kommer jag att dö? Ja såklart, men inte av det...

Den första stora kärleksdöden

Nu har det hänt. Du vet, den där första gången när det tar slut med den första kärleken och hjärtat går i tusen bitar. Smärtan. När man tror att det aldrig kommer bli helt igen. När man bara vill packa en resväska och flytta ifrån smärtan. När man tror att den är en plats. Det handlar inte om mig utan min dotter. Hon ber hela världen dra åt helvete och jag gräver en grop med ett namn på. Men jag kan inte lägga mig i, jag får inte. Det är hennes smärta och hennes väg, även om jag vill göra den till min. Jag vill lägga hennes hjärta i mitt. För att där kommer ingenting åt hennes. Mitt hjärta har varit med om allt det där. Alla ärr som gjort det hårdare. Mer vant. Får det verkligen vara så, att ett hjärta vänjer sig vid smärta? Det borde vara förbjudet. Men nu är det så. Den som säger att tiden läker alla sår är fan dum i huvudet. Det läker inte men smärtan blir mindre och mindre. Man vänjer sig och går vidare. Men såret finns kvar. Hur öppet och infekterat det ska vara – bestämmer bäraren. Och min dotter, även om hon är starkare än hon tror, glömmer inte i första taget och det ska hon inte, hon måste få vara skitförbannad och ledsen. Och det är väl vägen till att bli vuxen och jag hoppas att hon hämtar sig snabbt. Vi sitter på NK och fikar, pratar om aset som slet hennes kärlek i bitar och om livet. Jag försöker säga bra saker, saker som lägger salva....