Allvarligt samtal …

Jag och dottern sitter på altanen. Det är höstkallt och min fru har byggt en liten gravplats med gravstenar och avhuggna fötter och händer, för att hedra Halloween, och för att skrämma bort skitungar som vill ha godis. Det är vindstilla, som om hela skogen håller andan.

Min dotter tittar allvarligt på mig. Hon sa att vi behövde prata allvar. Om skitviktiga saker. Jag blir nog lite rädd, det ska erkännas. Hon tittar hårt på mig, vänder bort blicken. Suckar lätt. Som Scarlet O´Hara i Borta med vinden ni vet. Mitt hjärta fladdrar oroligt till.

Hon är med barn, tänker jag. Eller så har hon fått cancer. Eller så … Alla scenarion flashar förbi min stackars själ. Kenta sjunger Just idag är jag stark, men jag vet att det är en självlögn. Jag är inte redo helt enkelt. En pappa är aldrig fucking redo. Morfar. Jag är för ung för det … Jag har ett liv att leva …

Hon suckar igen. ”Pappa …”

Nej. Om jag springer härifrån skitfort kanske jag kan … Var stark nu skitgubbe.

Jag tar ett djupt andetag. För att markera allvaret. ”Ja …”

”Vi måste prata om en sak.”

Scarlet igen. Tittar bort mot ett Tara som brinner. Som om livet fallit i en grop och inte kan klättra upp igen. River sönder sina naglar utan att få grepp. Drömmar och framtid som brinner ner till grunden. Det ligger tungt allvar i luften. Till och med hunden lämnar mig ensam. Människans bästa vän … jo tjena. Svikare!

”Pappa, alla mina vänner har fått det. Jag vill också ha. Jag kommer bli så ensam annars.”

Kroppen suckar, som när bilen får slut på bensin och ger upp. Den känslan.

”Du är för ung Nikki. Det är bara att glömma.”

Hennes ögon blixtrar till. ”Seriöst. Kom igen nu. Annars gör jag det själv.”

Wait what?

”Vad pratar du om?”

”Piercing. Jag vill pierca min navel.”

Kroppen andas ut och springer i sommarregn.

”Glöm det. Du kan prata med din mamma om det där.”

Nice save, liksom. Föräldrar som leker kull med ansvar är världens bästa lösning. På allt, känner jag. Men nej nej.

”Mamma säger nej och att jag får prata med dig om att pierca mig.”

Såklart. Jag har den. Well played mamman.

”Vad ska du med en navelpiercing till? Det kan bli infekterat och …”

”Men seriöst. Jag får pierca öronen men inte en fucking navel. Kom igen. Jag ska aldrig be om nånting igen. Och jag kan göra det ändå, du skulle ändå inte få reda på det … kanske.” Hon skrattar till men blir allvarlig igen. ”Var glad att jag inte piercar tungan. Du ska vara glad för det, det är inte jag men du ger mig snart inga val. Det här är VIKTIGT!”

Jag skrattar och är glad att det inte är barn eller cancer. Man får vara glad för det lilla. ”Pierca naveln du så sliter jag ut den sen.”

Sucken igen. Tillbaks till Tara och elden som slickar upp allt i sin väg. Som om en piercing var lösningen på meningen med livet. ”Jag får aldrig bli lycklig.” Hon suckar till. ”Du får välja. Piercing eller bli farfar.”  Som att välja mellan döden och döden, typ. Vad ska en stackars pappa göra?

”Så? Hur ska du ha det?” Bitchblick. Hon ser hård och besynnerlig ut.

I mitt liv finns det alltid en cliffhanger, varje dag.

bitchface

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Dela med dig

Dela sidan med dina vänner.