En bonsais dagbok – nio blad kv… äh fuck it …

Allt var ett mörker – men nu ordnar det upp sig. Jag ser en ljusglimt, du vet, som när man står i en källare och det automatiska ljuset slocknar, och långt, långt bort ser man den orangea pricken på tryckknappen. Den som lovar, tröstar. Här är jag. Tryck på mig så kommer allt bli bra igen. Men se upp för alla monster som lurar i mörkret på vägen hit, snubbla inte på alla lik som ligger i vägen. Jag finns här – för dig … Dom, ni vet asen som köpte mig, har fest och en Alexandra ligger bredvid mig. Hon har en flaska Fireball i handen och pratar om döden. Att allt har ett vackert slut. Att jag inte ska låta asen komma åt mig. Att alla är idioter och att bara jag förstår henne och hon mig. Hon säger så vackra saker … ”Jag lider med dig. Jag förstår inte varför de plågar dig vännen.” Hon lägger sig på sidan och plockar av mig ett blad. Luktar på lövet och skakar på huvudet. ” Det finns ingen mening, förstår du vad jag menar?” Ja. Så inihelvete. Hon häller en skvätt Fireball i min jord och rötterna pirrar till. Suger glupskt i sig vätskan och jag … känner ljuset. ”Du …? Är det inte lika bra att bara dö liksom?” Äntligen någon som förstår. Ödet leker kull med mig och har äntligen skickat en dödscoach. Happy days are here again, typ. ”Mörker … Ett kungarike för ett rakblad.” Jag nöjer mig med en tändsticka faktiskt. Och lite bensin. ”Been there – done that. Nä, det kan gå åt...

En bonsais dagbok – 13 blad kvar …

Jag kommer ihåg det som igår. Du vet, när livet var en fröjd, då mina rötter fnittrade och jag kunde sträcka på grenarna … tiden innan jag ville dö. Lite som att få veta att man vunnit en miljon på Lotto och fira det för sina sista slantar på kontot och de sedan ringer och säger att du inte alls vann, att det blivit ett fel. Den känslan. Fade in … Det var en bra dag för ett år sedan … innan dom där dök upp. Djävulens barn. Jag stod i lugn och frodig ro och kände mig trygg. Prislappen var ändå 899 kronor och bara en idiot skulle lägga dom pengarna på en växt, på IKEA dessutom. Men Murphys lag hade andra planer … såklart. ”Men kolla älskling!” Hon hoppade förtjust, som ett barn på julafton, som en älva liksom. Ja, vid en första anblick kan man ju tycka att det vore en bra sak, med engagemang menar jag. Du vet när det känns som du har övertaget och sen kommer Al Pacino och bah: ”Say hallo to my little friend.” Hennes man … Aset. Han vars namn vi inte nämner … Han kom fram och skrattade rått. ”Ja med dina gröna fingrar lär den ju leva minst en vecka.” Ta inte mig. Ta inte mig. Ta inte mig. ”Jag måste bara ha den älskling”, sa hon och klappade sådär sött med händerna. ”Jag ska ge den så mycket kärlek. Om jag inte tar den kanske nåt jävla emo tar den istället.” Han tittade på henne och log. ”Ja va fan. Ta skiten.” Ta. Skiten … ”Men ska du inte...

En bonsais dagbok – Återkomsten

Det var väl själva fa… Jag lever och har bara legat i vinterdvala. Hade jag en mun skulle jag kräkas lite i den. Det finns verkligen ingen gud. Jag sträcker lite på grenarna och det känns som att jag har reumatism. Du vet, som att vara pensionär, på en rejvfest. Inte för att jag någonsin varit på en rejvfest … Men jag kunde ha varit … Om jag haft vänner … Allt är bara ett mörker. Om jag kunde, skulle jag skära mig i armarna. Ångesten drar sina bitna och vassa naglar mot min stam. Du vet som i den där skräckfilmen som … Äh, whatever. Spela roll, det är ändå ingen som kommer läsa det här. ”Det var som faaan”, säger mannen. Han den där skalliga och helt empatilösa jäveln. ”Kom och kolla älskling! Fikusen lever, den har blad! Och jag ser skott!” Wait what …? Kvinnan, som för övrigt färgat håret svart medan jag legat i dvala, kommer fram. Håller i en sax. ”Seriöst? Har den skott?” Hon lutar sig fram och ser skeptisk ut. ”Ja jävlar. Det lilla emot lever. Jag som trodde den ville dö.” Eh, ja, är du ny här? Kvinnan synar mig närmare och klipper bort det enda skott jag har. ”Sådär. Vi vill ju inte att den ska leva på hoppet liksom.” Rakblad någon …? Anyone? Anyone? ”Den ser lite naken ut”, säger hon och petar på mina grenar. ”Jag tror den behöver piffas upp lite. Mer emo liksom.” Hon går iväg och kommer snart tillbaka med något svart, det ser ut som löshår. Hon hänger det på mig, backar ett steg, lägger...

En bonsaifikus dagbok och sista dagar … 30 löv kvar

Jag känner att jag behöver få veta vad det är med alkohol gör med människor. Ikväll har de tydligen druckit Fireball. Mycket Fireball. Alltså – väldigt mycket Fireball. Det kommer tydligen i boxar numera vilket de verkade väldigt glada och spralliga över. De sa något om ett paradigmskifte på Systemet, vad det nu är och betyder. 28 löv kvar. Yay! De Halloweenpyntar just nu. Överallt finns det monster och utanför finns till och med en julpingvin. Det är som om hela huset tagit LSD. De säger något om att det är min tid snart. Vad menar de? Ska jag äntligen få dö? 27 löv kvar. Yippikayey mothefuckaaah. De sitter framför mig nu. Eller sitter och sitter. Halvliggersitter. De skålar och hånglar och pratar om döden och de pratar om mig. Om min framtid som julgran. De tycker tydligen synd om mig, för varje gång de dricker ett glas, får även jag ett. Min stackars jord får dem. Och av någon anledning blir jag glad och mina löv gapskrattar. Pratar om minnen, om och om igen. Löven Runford och Dave, som alltid hatat varandra, är nu bästa vänner. Sjunger vidriga sånger på irländska… Det är fan INTE okej. Så kära dagbok. Nu vet jag vad alkohol är. Det är ett Kinderägg, typ. Det är en fredspipa, gapskratt i ett glas och är livselixir – i ett liksom. Rent jävla skit för någon som bara vill dö med andra ord. Nu går de apeshit på mig. Pimpar mig. För att jag tydligen är en äkta kompis och behöver belönas och bli fin. Att jag förtjänar ett liv. Eller dö med stil som mannen...

En bonsaifikus dagbok och sista dagar … 45 löv kvar

Idag kom det en fikusviskare. En snäll kvinna som pratade vackert med mig så rötterna krullade sig i ren lycka. Hon smekte mina grenar och sa till mannen och kvinnan hur de skulle göra för att jag skulle få löv igen. Att de inte fick vattna mig mer nu. 
Men för helv … Jag. Vill. Ju. DÖ! För att vara en fikusviskare förstod hon mig inte alls faktiskt. Jag tror hon är fejk. Ska det vara så svårt att förstå? Vattna mig för helvete! När fikusviskaren gick, stod de och tittade på mig. Flinade och sa saker som: ”Det finns hopp för aset. Synd.” ”Det får ändå bli en julgransfikus. Död eller levande.” Herregud …
Mannen hämtade vattensprutan. Vattnet med den pikanta smaken av skurmedel smakade död och jag släppte tre blad i ren eufori. Tack gubbjävel. Sedan kom det. Ni vet som när ni vidriga människor har midsommar. När nyheterna sagt att det ska bli soligt hela dagen fast det börjar spöregna precis när man lagt ut all mat. Den känslan. ”Jag slår vad om att vi kan få den att överleva älskling”, sa kärringen lugnt. ÖVERLEVA?
 ”Tror du?” ”Ja, varför ska den dö helt i onödan? Den kostade faktiskt tusen kronor trots allt.” Hon gick ned på huk framför mig. ”Jag tror jag har lite silvertejp.” Hon tog upp ett av mina tappade blad och liksom tryckte den på en gren. Mannen sprutade lite skurvatten på mig. ”Superlim är nog bättre.” VAD FAN ÄR DET SOM...