En bonsais dagbok – Återkomsten

Det var väl själva fa… Jag lever och har bara legat i vinterdvala. Hade jag en mun skulle jag kräkas lite i den. Det finns verkligen ingen gud. Jag sträcker lite på grenarna och det känns som att jag har reumatism. Du vet, som att vara pensionär, på en rejvfest. Inte för att jag någonsin varit på en rejvfest … Men jag kunde ha varit … Om jag haft vänner … Allt är bara ett mörker. Om jag kunde, skulle jag skära mig i armarna. Ångesten drar sina bitna och vassa naglar mot min stam. Du vet som i den där skräckfilmen som … Äh, whatever. Spela roll, det är ändå ingen som kommer läsa det här. ”Det var som faaan”, säger mannen. Han den där skalliga och helt empatilösa jäveln. ”Kom och kolla älskling! Fikusen lever, den har blad! Och jag ser skott!” Wait what …? Kvinnan, som för övrigt färgat håret svart medan jag legat i dvala, kommer fram. Håller i en sax. ”Seriöst? Har den skott?” Hon lutar sig fram och ser skeptisk ut. ”Ja jävlar. Det lilla emot lever. Jag som trodde den ville dö.” Eh, ja, är du ny här? Kvinnan synar mig närmare och klipper bort det enda skott jag har. ”Sådär. Vi vill ju inte att den ska leva på hoppet liksom.” Rakblad någon …? Anyone? Anyone? ”Den ser lite naken ut”, säger hon och petar på mina grenar. ”Jag tror den behöver piffas upp lite. Mer emo liksom.” Hon går iväg och kommer snart tillbaka med något svart, det ser ut som löshår. Hon hänger det på mig, backar ett steg, lägger...