En bonsais dagbok – 13 blad kvar …

Jag kommer ihåg det som igår. Du vet, när livet var en fröjd, då mina rötter fnittrade och jag kunde sträcka på grenarna … tiden innan jag ville dö. Lite som att få veta att man vunnit en miljon på Lotto och fira det för sina sista slantar på kontot och de sedan ringer och säger att du inte alls vann, att det blivit ett fel. Den känslan. Fade in … Det var en bra dag för ett år sedan … innan dom där dök upp. Djävulens barn. Jag stod i lugn och frodig ro och kände mig trygg. Prislappen var ändå 899 kronor och bara en idiot skulle lägga dom pengarna på en växt, på IKEA dessutom. Men Murphys lag hade andra planer … såklart. ”Men kolla älskling!” Hon hoppade förtjust, som ett barn på julafton, som en älva liksom. Ja, vid en första anblick kan man ju tycka att det vore en bra sak, med engagemang menar jag. Du vet när det känns som du har övertaget och sen kommer Al Pacino och bah: ”Say hallo to my little friend.” Hennes man … Aset. Han vars namn vi inte nämner … Han kom fram och skrattade rått. ”Ja med dina gröna fingrar lär den ju leva minst en vecka.” Ta inte mig. Ta inte mig. Ta inte mig. ”Jag måste bara ha den älskling”, sa hon och klappade sådär sött med händerna. ”Jag ska ge den så mycket kärlek. Om jag inte tar den kanske nåt jävla emo tar den istället.” Han tittade på henne och log. ”Ja va fan. Ta skiten.” Ta. Skiten … ”Men ska du inte...