Att gubbvakna …

Jag har börjat gubbvakna varje dag. Okristligt tidigt, 05.30, vaknar jag pigg och tänker okristliga tankar och vänder mig sexton varv och … till slut går jag upp 06.20. VARJE DAG! Fast jag inte ens behöver. Jag försöker somna om, men det går inte, så jag gör som alla andra som gubbvaknar …

Jag tar en promenad. Yolo liksom.

Jag har till och med börjat räkna steg med en app. Helt vansinnigt räknar jag steg varje dag. 10 000 steg om dagen ska jag ha. Som om det vore en tävling mot livet liksom.

Jag har börjat interagera med min omgivning dessutom. Jag vet, som en HELT VANLIG MÄNNISKA … Varje morgon möter jag samma personer. Gubben som tjuvröker i skogen, hundfolk som rycker trött i kopplet och ångrar att de köpte valpen till ungarna som vägrar gå ut med jycken, häst folket som släpper ut och fodrar hästarna och bara grymtar till svar när jag säger hej, tanten som powerwalkar eftersom hon skilt sig och minsann tänker visa hela världen, men framför allt exmannen, att hon fortfarande kan – heja henne btw. Jag hälsar på han änkemannen som fixar i trädgården varje morgon fast han inte behöver men saknar så in i helvete.

Och så jag. Och problemet är att jag är 20 år yngre än alla de andra som är uppe innan tuppjäveln. Det här är fan inte okej. Det är säkert för att jag slutat äta kött och mjölkprodukter. Så måste det vara. INTE FÖR ATT JAG BLIVIT GAMMAL!

Vi är som en sekt, alla vi som gubbvaknar varje morgon och spurtar mot livets slutskede. YOLO!

gubbvakna

Old man walking …

Jag tog tillbaka makten …

”Du och din syster är dom dyraste skjuten jag nånsin haft.” Orden rev mig över hela ansiktet och just där och då ville jag mörda honom. Han sa det inte på skämt, han sa det med en bitterhet som skulle kunna försura en hel sjö. Jag tittade på fårorna i hans ansikte, ansiktet jag hatade, ansiktet som skrikit våld så många gånger i min ungdom. Mina nävar knöt sig och då kommer hans fyllepolare till hans räddning. Det låg väl i luften och darrade dånande. Där och då var han en hårsmån från att bli misshandlad … eller ännu värre.

Han syftade på underhållet han betalat i så många år. Som om det var vårt fel. Eller mammas. För att han var ju helt oskyldig liksom. Och just den där meningen säger så mycket mer. Att han köpt horor. Att han kallar morsan för en hora. Att han ser oss som skulder. Och så vidare …

Jag brydde mig inte så mycket för min egen del, men mer om min syster. Att han skitade ner hennes liv och existens. Allt det vackra med henne. Det var det nävarna reagerade på, det var därför ursinnet klättrade upp längs ryggraden och ville släppa lös sitt vansinne. För mig var han redan en värdelös sten i min uppbyggda mur.

Trodde jag …

Det handlar väl om att ta tillbaka makten antar jag. Varför ska vi låta någon som förstört så mycket fortsätta vinna? För det är väl det vi gör ..? Låter minnen jag oss och om vi inte släpper asen och går vidare vinner dom. Om och om och om och om igen.

Jag förlät honom aldrig min uppväxt. Varför skulle jag? Men jag släppte honom. Tog tillbaka makten när jag var tonåring. Han hade dykt upp hos morsan full och galen. Några år tidigare hade jag och morsan slängt ut honom. Men här var han nu igen. Förbannad och skulle lära morsan veta hut. Det var hans andra misstag.

Hans första var att han hade introducerat mig för våld och även boxning. Jag var inte samma pojke längre som han en gång haft makten över. Han skrek åt morsan och då tog jag tag i honom, tryckte upp honom mot garderoberna i hallen och log. Just där och då, när han såg mitt leende och min näve som kom farande mot hans ansikte, fattade han. Men den jäveln duckade och min hand åkte rakt igenom garderoben och han ryggade tillbaka. Utan ett ord lämnade han lägenheten. Jag tror till och med han nyktrade till.

Makten var min men ändå inte. Men jag hade slutat vara rädd för honom. Efter den dagen och de få gånger vi sågs igen räckte det med att jag ryckte lite med axeln för att han skulle rycka till. Bli rädd. Jag ville påminna honom om den där dagen för resten av hans liv. Eller påminde jag mig själv om den? Jag vet inte, jag är inte säker …

När han dog gjorde han det ensam. Kroppen hade legat i hans taffliga etta i Trångsund i tre månader innan någon klagade på lukten eller vad det nu var. Inte ens hans fyllepolare hade brytt sig. Polisen ringde mig och berättade.

Fucking karma …

Jag och syrran gick i igenom lägenheten och hittade ett brev, ett brev där han klagade på att hans barn inte ville ha någon kontakt med honom, att han inte förstod varför och att det gjorde honom ledsen. Det kändes jävligt bra faktiskt.

Vi kremerade honom. Jag ville vara säker på att … ja du vet. Jag åkte omkring med hans urna i bakluckan tills han skulle begravas. Inte en chans att han skulle få komma in till mitt hem, till mina barn, till mitt … Det fanns liksom inte. Kanske larvigt men det fick vara en tecken på något sätt. Jag trodde jag tagit tillbaka makten den där dagen när min hand skrämt skiten ur honom, men minnena fanns ju kvar. Jag lät dem hoppa hage med skitiga fötter i mitt inre och jag lät honom vinna. Igen och igen och igen och …

På begravningen stampade jag till jorden lite extra efter att ha hällt ned askan i gropen. Stanna där din jävel …

Sen släppte jag honom och alla minnen som brukade spöka.

Vann.
Blev fri.
Blev mer hel.

Det handlar alltid om det tror jag. Att ta tillbaka makten. Det kan räcka med några ord egentligen men det visste jag inte då. Det skulle räckt om jag sagt vad jag tyckte om honom och vad han gjort. Bara fått ur mig det. Det hade varit så enkelt. Jag fattar det idag. Så nu släpper jag alla andra spöken. Min lycka kommer före dom.

Så mitt lilla tips: Har du blivit våldtagen, misshandlad, lämnad, lämnat, inte förlåtit eller bett om ursäkt eller vad det nu kan vara som spökar hos dig. Ut med orden till den som skapat rivsåren i hjärtat. Säg det bara och skit i att ta in ett eventuellt svar, även om det är ett ensamt eko. Ta tillbaka makten och släpp alla minnen som vill förgifta dig, för du vet ju hur det är. När tankarna dyker upp kommer alla känslorna tillbaka. När känslorna kommer så dyker tankarna tillbaka. Byt ut tankarna så kommer känslorna ramla ihop i en hög för att till slut bli till aska i en grop. Det är inte värt det. Låt det inte vinna över dig. Just saying …

revanch

Lösningen på samhällets problem ..?

Våldtäkter, sexuella trakasserier, hat, barn som mår illa, badhus, trauman, mord, misshandel, flyktingar, invandrare och svenskar, politikerförakt, mediaförakt, missbruk, dålig uppfostran … Facebook svämmar över med åsikter och fingrar som pekas.

Alla pratar förbi varandra och få kommer med lösningar eller ens vettiga förslag på lösningar. Många vill döda symtomen istället för orsakerna. Oavsett vilken del av den andra sidan gräset de står på.

Jag är knappast en expert men jag har några förslag på var vi kan börja någonstans. Det mesta handlar om värderingar och psykologi faktiskt. Vi kan rädda massor av barn som sedan kan bli vuxna och vi kan få ett samhälle som ser fan så mycket bättre ut än nu. Om de flesta vuxna har jag gett upp hoppet om.

Vi får helt enkelt go back to basic och se på de mjuka värdena. I grunden handlar det, som i det mesta, om känslor och människor.

Krasst. Vår uppväxt är oftast det som skapar och formar oss. Till exempel: Ingen väljer att bli missbrukare och de flesta missbrukare är det på grund av ett trauma i barndomen. En person som misshandlar har ofta adopterat en förälders beteende. En del mördar av frustration. många hatar på grund av rädsla. Våldtäktsmän har antingen själva blivit utsatta för övergrepp eller har helt enkelt fruktansvärt dåliga värderingar. Föräldrar från hem där de själva inte fått riktiga värderingar och så vidare skapar lika barn – det går i cirklar. Och så vidare. Och grejen är att de flesta vet att det är fel men gör det ändå. Jag vet att jag hade varit en bra mycket bättre förälder om jag lärt mig mer redan som barn och när jag fick barn.

Så … i korthet och i all enkelhet …

Förslag nummer 1:

Se till att ALLA föräldrar som får eller har barn får gå på kurs. Och alla invandrande föräldrar likaså. I uppfostran, värderingar, barnpsykologi, kultur, relationspsykologi, föräldraskap och så vidare. Facit och verktyg liksom. Gör barnbidrag till motivator och kursen obligatoriskt. Vi kan väl kalla det för körkort men man kan ju inte tvinga någon … typ. Så, de som inte går kursen får inget barnbidrag. Och kurs ska hållas varannat år.

Bara en sådan enkel sak som att vi uppfostrar våra barn, oftast killar, i att en kille inte ska gråta, inte gnälla eller visa känslor eller ens prata om känslor skapar sämre fungerande män. Exempel: att det är okej för killar att ligga runt men inte tjejer, de ska överbeskyddas av män. Så är man pappa, eller mamma, ska man behandla både döttrar och söner likadant. Respekt för människa och inte bara kön. Om pappa visar respekt för dottern, kvinnor generellt och deras kroppar kommer sönerna, och döttrarna, göra detsamma när de blir äldre. Ja, du fattar, man kan ta upp tusen exempel. Sen har vi allt det andra som ingår i barnuppfostran. Många vet vad man inte bör göra men inte vad man bör göra.

Och låt ALLA gå kursen. Oavsett kön eller nationalitet.

Förslag nummer 2:

Inför psykologi som obligatorisk ämne i skolan. Minst en timme i veckan. Där föräldrar brister kan proffs utbilda barnen och då blir det även en plats där de kan ventilera alla sina tankar och funderingar. Mer läran om människa och livet än de akademiska ämnena. Om mobbing, barnpsykologi, sociala interaktioner, hur människor fungerar, kulturer, sexualitet, respekt, värderingar, känslor och så vidare. Ju lättare vi kan få barn att öppna upp och komma i kontakt med sig själva redan från början desto enklare blir det att skapa bättre människor OCH förbereda dem för vuxenlivet. Tänk bara på alla relationer som kommer bli bättre när de skaffar sig en partner. Tänk vilken värld vi skulle kunna få. Tänk hur mycket mindre misshandel, mobbing, självmord, våldtäkter, sexuella trakasserier, sjukskrivna, stress, missbruk, hedersbrott, främlingsfientlighet och hat vi skulle kunna ha …

Förslag nummer 3:

Politiker måste börja ta ansvar, för helheten. Skitsamma vems fel det var från början. De behöver börja prata om lösningar och sluta peka finger. Finns det bra lösningar i andra länder eller hos andra partier så är det bara att vara pragmatisk. Politiker behöver bli solklara med att de arbetar för folket och den miljö och det samhälle vi lever i. Inte för sin egen del eller för de rikaste, eller för banker eller storföretag. Folket i landet kommer först. I Bhutan till exempel så har regeringen beslutat att jobba för ett index som kallas GNH, Gross National Happiness istället för BNP. Ju lyckligare folket är desto mindre samhällskostnader och desto mer välmående folk. Det sjuka i samhället idag, även om Sverige är ett extremt bra land att leva i, är att vi skär ner på alla som inte bidrar ekonomiskt. Vi värderar människor efter ekonomi, där handikappade, funktionshindrade, barn, pensionärer och sjuka får mindre stöd och pengar. Det mesta gynnar rika istället för medelklass. Där är vi nu men vi kan göra något åt det.

Jag tror att ickerasisterna behöver förstå att det finns problem med invandring – jag tror att de högerextrema och de som missnöjesröstar behöver förstå att det en minoritet av alla flyktingar och invandrare som är skit. När båda sidor erkänner det – då kan de sätta sig ned och prata. Men tills dess kan vi börja med förslag 1 och 2 kanske.

Det är väljarna som är politikernas överlevnad, de behöver fatta det. Jag vill se en svensk Bernie Sanders för fan.

 

psykologi i skolan

Vad ser du för lösning?

Min dotter är en slav …

Klockan är snart John Blund och hunden ligger och snarkar bredvid sängen och springer drömlycklig på en sommaräng och jagar förmodligen skator. Han hatar dem verkligen. Vet inte vad de gjort honom. Säker något extremt ondskefullt.

Jag och min fru ligger i sängen och kollar på en dokumentär. Jag vet … jag är ju gammal har jag ju sagt. Det är aldrig försent att bilda sig liksom.

Det plingar till av ett meddelande i mobilen. Sedan ett till och ett till och ett till och … som ett automatvapen. Mina tår fnittrar till. Det kan bara vara min dotter.

Klickar upp meddelandet och möts av en bild på henne.

nikki big

*pling* Visst är jag snygg

*pling* Pappa jag har börjat jobba nu

*pling* 60 spänn i timmen lixom

*pling* Jobbar fan ihjäl mig

*pling* arbetsnarkoman

*pling* jobbar alla kvällar och helger

*pling* fast jag är sjuk, fatta den

*pling* så mycke jobbar inte du

*pling* för slavlön lixom

*pling* levt klart snart

*pling* ”Nikita 16 år – dog av slaveri.”

*pling* tyck synd om mig

*pling* HALLÅ!

Hon ska till Medelhavet i sommar och vill dessutom skaffa en monsterbil. Sjutton lax ska hon dra ihop på ett halvår har hon bestämt sig för. Till resan alltså. När hon bestämt sig för något blir det oftast så. Det var Burger King eller gifta sig rikt med en rik gubbe. Hon valde Burger King som tur är.

På anställningsintervjun frågade dom om hon såg sig själv jobba där om fem år. Hon hade skrattat och sagt nej. Om 2,5 år då? Ja, kanske, hade hon svarat.

”Man måste vara ärlig farsan.”

Hon har mycket kvar att lära …

Mina barn är coola. De pluggar och jobbar kvällar. Har klara mål och vet vad de vill. Vill vara självförsörjande.

Man kanske gjorde någonting rätt i alla fall … 

Tillbaka till maffian …

Det här är fan inte okej, tänker jag och tar ett djupt andetag. Fyller ut kinderna med luft och andas ut. Lite lagom uppgiven. Gör det igen fast högre den här gången så någon ska se min frustration. Men ingen bryr sig. de har sin egen tid i mörkret antar jag. En för alla – alla för en gäller liksom inte på den här platsen. Ensam är stark, typ.

Tittar ut över platsen. Ler. Jag måste ju det, för det är så man gör. De förbannade reglerna som jag samtidigt älskar och hatar. Jag har ju varit här förut. Smaken i luften, dofterna, ljuden och förväntningarna. Drömmarna som fläktar förbi med sommarvisor men känns som någon använder mig som en voodoodocka.

Jag trodde jag var klar med skiten, att det lekte kurragömma i mitt förflutna och jag tänkte fan inte leta upp det igen. Tänkte att det var bra att den låg och gömde sig. Du vet, tiden då …

Men nej nej …

Nu har Karma bestämt sig att det inte är över, att jag ska smetas in med skit än en gång. För att jag är jag liksom. Allt skit jag ställt till med i mitt liv glömmer inte Karma så lätt. Men jag trodde ärligt talat att jag låg på plus nu.

Men nej nej …

Det är lustigt egentligen. Precis när man tror att det är över, när man passerat det stadiet i sitt liv så knackar fanskapet på dörren igen som en svärmor alla hatar. Som tror att man älskar att hon kommer på besök.

Just when I thought I was out – they pull me back in …

Gudfadern. Som Havrefarsan typ. Men jag ska inte klaga. Jag ser ju hur glad hon är, hur spännande allting är och hur stolt hon blir när jag tittar på henne. Hur hon – elvaåringen – styr hamburgaren på ett par hundra kilo.

Ja, du gissade rätt. Jag är tillbaka i stallet, i ridhuset, i boxen och fryser nötterna av mig. Men den här gången är jag mer förberedd. Bra kläder och bra skor, Benzo i fickan, kan alla uttryck, slipar tugget, nickar åt Havremorsorna och äger, inget är skrämmande längre. Tar ingen skit från Hästmaffian. Den här gången lär jag ut istället för att bli lärd.

Hennes äldre syster fick bana vägen och introducera mig i sekten liksom, jag blev en del i maffian men fick börja från botten.

Tog skit.
Svalde.
Arbetade mig upp.
Klev över lik.
Tog för mig.
Blev fucking Gudfader.

Men sen slutade jag, på topp liksom, min dotter gick vidare, hittade kärlek och party. Jag trodde att det var över, att minnena fick glittra från svunnen tid utan att materialiseras.

Men nej nej …

”Pappa, jag vill rida. Som Nikki. Snälla, snälla, snälla, snälla …”

Fuck you Murphy! Fuck you Karma! Fuck hästmaffian!

Lets do this shit! Again!

Barn av vår tid del 2 …

1978

Jag står kvar och vågar inte säga något. Saker som slås sönder, skriken, knytnäven i bordet. Den förbannade knytnäven som skriker att alla ska hålla käften!

Den första varningen.

Jag ryser till, spänner nacken och magen. Det är där de brukar träffa. Slagen. Förr mamma, nu bara mig. Syrran slipper, hon är liten och käftar inte emot. Ibland kan hon få smisk på rumpan eller en örfil, men det stannar där som tur är. Jag tar det som blir över för hennes skull.

Jag tänker på hur spriten ersätter det goda med något ont. Hur han blir en elak pappa. Hur jag vill ha en pappa som är nykter och snäll. Fast min pappa är elak även när han är nykter. Det verkar som att han har gett upp sin egen framtid. Som att han vantrivs i sig själv och jagas av demoner från det förflutna.

”Snälla”, ber jag med torr strupe. Kniper ihop ögonen. Biter ihop tänderna.

Jag är livrädd.

Rädslan spelar på huden som vinden krusar vattenytan innan storm. Jag ser det i ögonen på pappa innan det kommer, försöker inte fly, vet att det bara blir värre då. Varför hoppas jag så mycket?

Hoppas att jag dör den här gången.

Fast jag vågar inte dö, inte egentligen. Jag vill bara inte leva såhär.
Ett bombardemang av knytnävar träffar mig och jag känner hur muskler trasas sönder. Håret dras ned, ruskas om, lossnar. Efter det ligger jag i en trasig hög.

Medan jag försöker krypa ihop sliter pappa av mig kläderna tills jag bara har mina smutsiga kalsonger kvar. Jag skriker inte. Det är lönlöst och gör ingen skillnad. Ändå ingen som bryr sig. Jag vet det, har varit här förr. Tårarna kommer, tysta tunga tårar och en flämtande andning. Jag stänger in smärtan i en redan full ask. Känner mig lika naken inombords som utanpå.

”Ut på balkongen din jävel.” Pappa ser galen ut, hela ansiktet är som från en annan planet.

Jag går ut. Drar bort tårarna med armen. Om jag rör mig en millimeter kommer straffet fortsätta hela natten. Är jag tyst och säger förlåt kan det gå över. Men bara om pappa får sin sprit. Jag släpper hoppet, hällde ju ned pappas nektar i en smutsig toalett.

Glitter av snö fyller luften runt mig och tystnaden omkring skriker ut sin ångest. Undrar om jag ska hoppa ut, kanske dö, få ett slut på allt. Tittar på det övergivna skatboet i trädet som växt om huset. Önskar att jag kunde flyga.

Kylan och den glittrande snön biter sig genast fast i mig och jag sväljer ned klumpen i halsen för att inte gråta. Det vackra vita bränner huden, som eld slickar ved.

Sparkar undan en plastpåse för att få en snöfri plats att stå på. Armarna kramar kroppen som skakar, av både rädsla och kyla. Torkar bort fler tårar. Försöker andas normalt. Tittar ut över de andra balkongerna, en kvinna i ett fönster ser på mig men försvinner, nedanför kastar barn snöbollar och ser ut att skratta. Jag hatar dem alla.

”Dra åt helvete”, säger jag lågt.

Tittar snabbt om pappa hörde.
Kniper ihop ögonen.
Orden nådde inte fram.
Andas ut.

Den tidigare tystnaden ersätts av ljudet från mina klapprande, illasittande barntänder.

”Jävla as. Jag har fan ingen pappa.” Förnedringen sticker som nålar. Sakta faller strängarna av mitt hopp i bitar och ersätts av något annat.

Något fasansfullt.
Något förbannat jävla skitargt.
Allt det vackra i ett barns själ stuvas undan i glömskans kvarter.

Just där och just då bestämmer jag mig för att aldrig mer i mitt liv gråta. Bli så stark att ingen någonsin ska kunna slå mig igen. Jag sluter ett avtal med himlen: ”Döda honom så gör jag vad som helst.”

Blundar hårt och skriver under avtalet med min röst mellan sammanbitna tänder. ”Döda aset.”

I ren trots och som en underskrift på ett avtal i fantasin spottar jag på balkongdörrens fönster som en markering för det nya, starkare jag.

Aldrig mer! Aldrig mer ska jag ta skit!

Jag förvånas när pappa leende och lugnt lämnar vardagsrummet. Det känns som en seger samtidigt som sadistens leende har en hemlighet. När jag ser pappa komma tillbaka fattar jag snabbt varför han är så jävla lugn och den inbillade segern får genast en bitter smak i munnen.

Det här är bara början …

Pappa bär på en hink med vatten och min första tanke är att försöka gömma mig. Får panik. Men den lilla balkongen erbjuder inga gömställen. Bara en pinnstol och några Konsumpåsar fyllda med döda blommor. Hinner precis vända mig med en hand utsträckt som ömkligt skydd när vattnet sköljer över mig.

Den första känslan är varm och behaglig till den illa stämda musiken av pappas råa skratt. Vattnet är hett och känns först som en befrielse från den kalla vinterkvällen. Efter några sekunder kommer kylan tillbaka som en örfil med ny och värre kraft.

”Nu är du inte så jävla stöddig, va?” Den finska brytningen gör orden ondare. Skrattande stänger pappa balkongdörren och slänger hinken på vardagsrumsgolvet. Hinken studsar med tom plåt. Det hoppar till i mig med, lika tomt. Ingen kontroll längre, något annat bor i mig nu.

Sadistens bestraffning får hatet att växa till ett ursinnigt raseri i min späda barnkropp. En känsla som manar på, hetsar mig. Skrämmer mig.

Jag tar en av stolarna på balkongen och använder den som murbräcka för att slå in balkongdörrens fönster. Hjärtat bultar hårt och jag känner hur tårarna fyller ögonen. Arga tårar. Manas på av pappas förvånade ansiktsuttryck. Jag sträcker in handen för att öppna dörren.Varmt blod släcker kylan på min hud, smeker den ömt. Undrar för en sekund var syrran är men stänger av.

Jag hör mamma yla till Gud, men ser henne inte. Anar hennes ljud från köket och hinner undra om ångesten gäller mig, henne eller pappa. Spelar det någon roll? Pappa har slagit hennes förnuft i spillror. Nu bor endast vansinnet kvar som ensam gäst i hennes kropp.

Pappa svär till där han står med krum rygg mitt i rummet, lampkronan med sitt bleka ljus gungar till när han höjer armen. ”Saatana perkele, nu jävlar ska du få.”

Jag ser pappa måtta en spark som många gånger förr och han ser ut att sväva innan han slår i golvet och inte ens de mest fasansfulla svordomar kan lindra hans fall.

Först nu upptäcker jag främlingarna. En polisman tvingar ned pappa på mage. Känner mig orolig, undrar vad som händer.

Jag tar tacksamt bort synen från polismannens råa ansikte, och den andra polisen närmar sig mig. Till skillnad från kollegan är uppsynen mild och harmonisk. Koncentrerar mig på den. Andas hårt, tvivlar på allt.

Som den strykrädda hunden jag ofta såg i Spanien.
Den jag skötte om.
Nu är jag byrackan.

Poliserna för iväg pappa efter några ord med mamma som de inte förstår. Hon gråter på golvet och skriker efter Gud, skriker att det är mitt fel att pappa inte får vara kvar. Om jag bara kunde sköta mig och vara en fin pojke så skulle inte demonerna ta mig.

Jag är tyst, med all den inneboende ilskan och allt hatet min pappa gav mig som gåva – när jag fyllde nio år.

blodigt barn

Ett barn av vår tid …

1978

När jag fyllde nio år – fick jag en gåva av min far …

Trots att jag vet att straffet kommer göra ont, häller jag spriten i den missfärgade toaletten. Hör hur vätskan kluckar och känner hur doften försöker välta mig. Pappa tror inte att vi känner till skattgömmorna, men jag vet var de är. Jag är övertygad om att ifall pappa inte super kommer allt bli bra igen. Förstår inte att problemen bottnar i så mycket annat. I en barndom och ett krig som rivit pappas vidriga minnen till små tussar av dött hopp. Drömmar som dött. Men en pappa är alltid en pappa och ett barns kärlek vet ofta inga gränser.

Jag heter Leffe, men det namnet använder de inte. ”Jävla unge”, är namnet de föredrar. Och varje gång gör det lika ont.

”Jävla unge Keinänen.” Jag säger mitt namn högt. Hatar när de säger så. Hatälskar mina föräldrar. Hatar mig själv. Hatar mitt efternamn. Hatar allt. Eller nästan allt. Mest mitt liv. Och mina jeans. Mina klasskamrater skrattar åt dem, kallar dem för Eiffeltornet. De har ju modejeans. De dyra, de riktiga.

Jag vill bara att allt ska bli normalt, som andra barn har det. Jag vill försöka bota och hela men vet inte hur.

Kan mamma och pappa inte bara dö? undrar jag. Kanske är det bäst om jag själv dör, då skulle de kanske sakna mig och ångra sig. Samma sak med alla i skolan som mobbar mig. För begagnade kläder, för att jag är annorlunda, för tystnaden som är min bästa kompis.

Jag har ett ställe, ett förfallet hus på en kyrkogård dit inget annat barn vågar gå. Vi bor i Hökarängen och kyrkogården ligger fem minuters cykelväg därifrån. Spökhistorierna om huset rullar längs ghettot och jag spär på dem, för att ingen ska hitta mitt paradis. Där får jag vara ifred, drömma och vara någon annan. Där jag får andas egen luft. Har försökt att bygga upp det, med överblivna plankor, slagit i spikar med en sten, hängt upp handdukar som gardiner, sopat ett golv som aldrig kan bli rent. Mitt ställe. Det är med släpande skor jag går hem till föräldrarna varje dag. Till lukten av sprit och rök, till mässandet från morsan. Har snart inga sulor kvar på skorna …

Ibland klättrar jag upp på något tak, gör farliga saker bara för att få känna, struntar i om jag dör. Vad spelar det för jävla roll? Där uppe, högt över alla, kan ingen komma åt mig. Klasskamraterna kallar mig för Apan, retar mig men jag orkar inte bry mig längre.

Det finns värre saker … värre människor. Och snart kommer han hem.

Jag kommer knappt ihåg när helvetet började. Små minnen om lyckliga stunder trillar ibland fram, då pappa och mamma var normala, eller ja, hyfsat normala. De små racerbilarna pappa hade med sig varje fredag, mamma som kliade min rygg, bakade bullar, pappa som spelade fotboll med mig. När vi skrattade tillsammans.

Men sedan. Något hände och jag vet inte vad. Från att jag är fem år vände världen. Resten av minnena är bara mörker i en skitig lägenhet.

Idag har jag skolkat. Igen. Har inte svårt i skolan, bara med dem som går i den, reglerna, slagen och hånen. En dag, tänker jag. En dag ska alla få igen. På något sätt. Andra drömmer om att bli astronauter. Jag drömmer om att bli vampyr, odödlig och osårbar, bli rik som ett troll, att bli en kung fu-fighter, som Bruce Lee, som … vad som helst egentligen. Bara jag inte behöver vara Leif. Jag vet att det aldrig kommer att hända, men klänger mig fast vid drömmar och hopp.Vad fan ska jag annars göra?

Jag orkar inte längre. Har lärt mig att stänga av, trycka på en knapp, slippa ha för mycket känslor. Ta ett steg in i fantasin där jag kan kontrollera allt, flyga om jag så vill.

Sitter i en fåtölj, med gamla ärr på kroppen som kliar varje gång jag tänker på mitt liv. Det svider till när jag biter av för mycket av en nagel. Med tungan slickar jag bort den lilla blodsdroppen som tränger sig ut, bryr sig inte om smärtan men gillar smaken.

Smärta betyder ingenting om den inte varar för evigt.

Om jag ändå var vampyr.Tänker på vad jag skulle göra med alla jag inte tycker om. Mamma och pappa skulle få dö först, av ren välvilja.

”Är det ingen skola idag?” Spanska ord ur mammas mun. Jag svarar alltid på svenska. Hon svär till, åt demonerna och Djävulens barn som hela tiden bevakar henne.Vanföreställningar. Ibland kan jag inte låta bli att tycka synd om henne. Och avundas hennes låtsasvärld.

”Nä, vi är lediga idag.”

Hon tittar på ett kort och berättar en historia från sin ungdom, om när hon dansade hela nätterna och stal tidningar från sin bror, låste in sig på toaletten för att få läsa ifred. Inte lätt när man har nio syskon. Hur de dödade katter för att kunna äta. Jag suckar men skrattar till, mest för att glädja henne. Har hört dem alla, tusen gånger. ”Din pappa kommer hem snart.” Hon säger det tyst och trött. Försiktigt och varnande.

”Jippi”, svarar jag lika tyst och trött. Ryser till.

Snart kommer pappa hem.

I bokhyllan står ett kort på mig. På kortet har jag osäkra ögon och jag hatar fotot. Bilden ser ut som jag mår.

Skit.
Piss.

Den står bland porslinstallrikar, elefanter med höjda snablar, plastblommor och fotografier av släktingar jag aldrig träffat. Overkligt verkliga. Tar en av plastfrukterna som står på bordet och slänger upp den mot taket för att sedan fånga den med min andra hand. Tricket är att komma så nära taket som möjligt utan att träffa det. Samtidigt drömmer jag mig bort till en annan värld. Fantiserar om att jag är Edmond Dantes som hittar en skatt av guld och ädelstenar på en ö av klippor. Klättrar ned i en grotta med blöta väggar och lyser upp en glittrande förmögenhet med en fotogenlampa. Skrattar högt och planerar hämnd. Ön heter Monte Christo och där och då utnämner jag sig till greve av en plats av sten.

En väg ut.

Jag skulle offra allt för en väg ut men har inget att offra. Ingenstans att gå till, inte ens en plats av sten. Ibland stjäl jag pengar från pappas plånbok, för att köpa godis och krigstidningar. Det är min enda lyx.

Till kvällen, efter en kall vinterdag och hårt arbete utomhus, kommer pappa hem. Jag tänker aldrig bli fönsterputsare. Aldrig bli som farsan. Jag känner röklukten från de sällan tvättade arbetskläderna. Äcklas.

”Hej, pappa.” Jag försöker låta glad men något lägger sig i vägen. Pappa svarar inte, vill ha sig en sup först, som vanligt. Jag tittar åt ett annat håll och väntar på det som komma ska. Tycker det får vara nog nu.

Fattar pappa inte? Ser han inte?

Pappas ögonbryn dras irriterat ihop när han upptäcker sitt första gömställe tomt, det bakom ett par böcker i den bruna bokhyllan. Än värre förvrids ansiktet när han även finner sina andra hemliga platser tömda. På golvet, bakom hörnsoffan av trasigt gult skinn, under diskbänken bland alla tomma behållare och under sängen där flaskan lekt kurragömma med råttor av damm. Jag hör en klatsch och upprörda röster.

Fan, morsan.

Mamma gråter. Sedan hårda steg över golvet. Jag blundar, spänner mig. Here we go again …

”Jävla unge, vad i helvete har du gjort?”

Det här kommer göra så jävla ont …

misshandla barn

Att förlora en bror …

Vänner … Hur många behöver man egentligen? 

Jag har massa vänner och galet många bekanta, men bara ett fåtal riktigt nära vänner som jag kan räkna på ena handen. Alltså, skit i Facebook och allt det där. Jag snackar i verkligheten. Facebook är ett grymt medium för att ha ett någorlunda socialt liv, men det är på låtsas på något sätt. Jag tror alla är som jag egentligen. Vi bara låtsas att det inte är så. Spela spelet och allt det där.

Jag är dessutom för gammal för att skaffa nya bästisar känns det som. Inte för att jag är lat och sådär, eller jo det med förstås, men mest för att jag inte tycker att jag behöver fler. Det räcker liksom med dem jag har. De är viktigare än andra och har jag ett par stycken som accepterar mig för den jag är (av någon outgrundlig anledning) och inte flytt efter ett par år så ska de hållas i liksom. Även om vi inte hörs av varje dag. Jag har alltid varit ensam i flock och trivts med det, samma sak med de som är mina bästisar. De är mina speglar.

Men en dag så kan de sluta höra av sig och då får jag ett tomt rum i hjärtat. Orörda möbler och dammråttor  och saknaden som river ner tapeterna i rummet. Så bara betongen syns. Där mina ringsignaler ekar extra högt. Och nu är det så. Han har flyttat ut på ett sätt och jag sparar rummet tills han kommer tillbaka. Du vet … som när man förlorar ett barn och låter rummet vara kvar och samla damm och hoppet hänga som en fin tavla i rummet … Man vet ju inte, han kan ju flytta in igen en dag. Som Jesus eller nåt.

Men tills dess kommer jag ha en del rivsår i själen. Jag lägger till dem till alla andra … Tiden läker inga sår, den som påstår det är fan dum i huvudet. Man lär sig bara leva med dem. Ja, jag vet, det låter som han är död men så är det inte såklart, men jag tror inte han förstår hur mycket han betyder för mig och det gör mig ledsen.

Jag är nog dålig på det, att visa för mina närmaste hur mycket jag egentligen behöver dem. Jag får skylla på min uppväxt eller nåt. Jag klarar mig själv och ensam är stark och allt annat skitsnack som man lägger över sår som sticker och kliar. För att det ska kännas bättre. Men jag är för gammal för det med …

Jag är nog ganska skygg av mig egentligen även om de flesta skulle säga att jag är galet social, men jag gillar inte folk i allmänhet, tycker de flesta människor bara är utfyllnad och underhållning och sörjer knappast när jag tappar en vanlig vän eller bekant. Det är min lilla hemlighet. Bryr mig inte så mycket egentligen om människor förutom de som står mig närmast, men jag är sjukt intresserad av hur människor fungerar, varför de tickar liksom. Jag är rätt bra på det. Men att få nya bästisar har jag inget intresse av.

Och det är därför det gör skitont när jag tappar en bästis. Det är lite som att ha något antikt som du ärvt du vet, det finns bara ett par exemplar i världen och sen råkar man tappa den och tusen bitar slänger sig över golvet och minnet av den du ärvde det ifrån får en spricka i kanten. Den känslan. 

Det är ju så, när man dör så är det bara två saker som egentligen betytt något. Familj och vänner. De som ska föra ditt liv vidare med alla minnen. Vi dör ju aldrig på riktigt liksom. Vi behöver inte göra avstamp i historien, vi behöver inte tjäna massa pengar och köpa grejer till förbannelse. Det är de mjuka värdena som är viktiga och bla bla bla. Du fattar.

Du kanske tycker det låter fånigt men för mig är han en brorsa från en annan morsa. Han och en annan bästis och min fru, fast hon är ju inte som en syster, det skulle kännas askonstigt när vi hånglar liksom. Men hon är också min bästa vän. Annars skulle det inte fungera med ett förhållande.

Hur som helst – De fattar mig och jag dem medan andra inte fattar ett skit. Typ så. Vi är delar av ett pussel i all identitetskris och med det får vi en identitet. Förstår du vad jag menar? En helhet på ett sätt som är svårt att förklara. Utan dem är jag en sämre människa. Utan dem och mina barn är jag bara … ett skimmer.

Lika barn och allt det där. Raseriet som kliade och våldet som skrek sig hest i blodet och sökandet efter något vi inte visste vad det var för något. Och med tanke på våra uppväxter så är det inte så lätt att hitta någon som är lik mig, som fattar mig utan ord om du förstår vad jag menar. Det finns inte så många riktiga vänner här i världen som passar en själv. Som ställer upp utan att blinka. De är mina speglar …

Så gubben,

Om du läser det här, vilket jag vet att du kommer göra till slut, inte minst för att din kvinna kommer tvinga dig.
Det är lugnt, du vet ju det, jag finns här medan du kör din grej, medan du låtsas om att vänner inte är din grej och skyller på det. Men det är bullshit – du vet ju det. Men. Jag städar det där rummet i hjärtat medan du är på din inre resa. Spejs du vet. Jag kollar på gamla bilder sålänge och får en klump i halsen och saknar din röst och ditt garv och ditt hat mot myndigheter och media och alla andra.
Du behöver knappast ha ångest för det eller klanka på dig själv. Du är redan förlåten.

Men om du tänker släppa taget helt så säg gärna det, eller smsa, eller flaskpost. Men jag släpper taget nu tills du gjort hål i din bubbla igen, tills du sätter på känsloknappen igen – vill du så finns jag här. Rummet är fortfarande ditt.

Jag saknar dig bror

 

vänskap