Allvarligt samtal …

Jag och dottern sitter på altanen. Det är höstkallt och min fru har byggt en liten gravplats med gravstenar och avhuggna fötter och händer, för att hedra Halloween, och för att skrämma bort skitungar som vill ha godis. Det är vindstilla, som om hela skogen håller andan. Min dotter tittar allvarligt på mig. Hon sa att vi behövde prata allvar. Om skitviktiga saker. Jag blir nog lite rädd, det ska erkännas. Hon tittar hårt på mig, vänder bort blicken. Suckar lätt. Som Scarlet O´Hara i Borta med vinden ni vet. Mitt hjärta fladdrar oroligt till. Hon är med barn, tänker jag. Eller så har hon fått cancer. Eller så … Alla scenarion flashar förbi min stackars själ. Kenta sjunger Just idag är jag stark, men jag vet att det är en självlögn. Jag är inte redo helt enkelt. En pappa är aldrig fucking redo. Morfar. Jag är för ung för det … Jag har ett liv att leva … Hon suckar igen. ”Pappa …” Nej. Om jag springer härifrån skitfort kanske jag kan … Var stark nu skitgubbe. Jag tar ett djupt andetag. För att markera allvaret. ”Ja …” ”Vi måste prata om en sak.” Scarlet igen. Tittar bort mot ett Tara som brinner. Som om livet fallit i en grop och inte kan klättra upp igen. River sönder sina naglar utan att få grepp. Drömmar och framtid som brinner ner till grunden. Det ligger tungt allvar i luften. Till och med hunden lämnar mig ensam. Människans bästa vän … jo tjena. Svikare! ”Pappa, alla mina vänner har fått det. Jag vill också ha. Jag kommer bli så ensam annars.” Kroppen...