ADHD som superkraft

Jag och min yngsta står utanför en pryttelaffär. Ni vet en sån där med miljoner små porslinssaker, antikviteter, vaser och massa annat skit som ingen egentligen behöver. Min kära dotter älskar pryttel och kan hålla på i timtal med dem och skapa de mest fantastiska kreationer med dem. Dotter: Åh pappa, titta? Kan vi gå in där? Snääääälllaa? Min plånbok drar efter andan. Ni vet som i skräckfilmer när någon hör hur ett fönster går sönder eller som när barnet ligger under sängen och ett monster går förbi. Jag: Nja, jag har nog inte råd med det älskling. Dotter: Men vi behöver inte köpa nåt. Bara titta. Jag: Mmm men jag kommer få betala för allt som råkar gå sönder. Ser framför mig alla oj och förlåt pappa och en affärsägare som gnuggar händer. Pryttelaffärägare älskar nämligen barn med ADHD. De är butikernas katching och jackpot liksom. Dotter: Just ja. Jag är asbra på ha sönder saker. Jag: Ja, det är din superkraft älskling. En dag kan du bli soldat och du kommer vinna krig helt ensam. Du är som en Transformer faktiskt. Hon är tyst en stund. Hon är numera medveten om sin ADHD och ser den både som en gåva och förbannelse men tar det mesta som en klackspark. Som Hulken typ. Dotter: Coolt. Vad har du för superkraft? Jag: Jag kan slänga fram massor av grodor ur min mun. Som pojken med guldbyxorna du vet. Dom tar liksom aldrig slut. Dotter: Caroline och Maxi ra? Har dom också superkrafter? Jag: Jajjemän. Caroline kan göra skitäckligt kaffe och Maxi är asbra på att göra illa sig. Alla borde ha...