Hästskola för pappor

Nu kanske du är pappa och läser den här boken och jag har glömt bort dig lite. Du kanske känner dig lika vilsen som jag gjorde första gången jag klev in i ett stall men vill vara där för din dotter, verka intresserad. Det kanske behövs en del förklaringar om du är förstagångshavrepappa. Det är okej. Jag vet att det är skrämmande. Stora djur som kan göra skitont. Hästar är skitfarliga men lita bara på din dotter så kommer allt gå bra. Du kommer ändå vara rädd. Men chilla, softa, ta det cool. Här kommer intensivkursen. Det är ganska lätt när du väl kommit in i det och i värsta fall kan du ljuga lite. Det är okej, du gick in som högsta chef och kom ut som slav, det kallas ringmaster, men trust me, det finns inget master i det. Till att börja med måste du känna till en del begrepp, även om de känns helt jäkla oviktiga för din existens. Och du ska veta att även om du fattar vad grejerna ska vara till för är det bra om du låter din dotter briljera, säga hur duktig hon är som kan allt. För du är själv helt lost. Och även om du inte bryr dig, så låtsas. Som du kanske gör med frun hemma när hon pratar om feminism, du är ju trots allt bara man. Men måste du – så låtsas, det blir en win-win. Bara lita på mig nu. Krats är en liten krokig sak med ett handtag som de kratsar fötterna på hästjävlarna med. Jag är inte helt säker på varför men det är...

Novell – Död inom ett år – Del 1

Död inom ett år. Allt känns meningslöst. Hur reagerar man på ett sådant svar? undrar Bengt. Läkaren lämnar honom ensam med liemannens andedräkt som enda sällskap. Bengt föreställer sig hur döden står otåligt trampande i det kalla rummet, med en kölapp i sin knotiga hand. Det började någon månad tidigare med ett lillfinger som inte kom till ro. Ett lätt darrande som sedan smög ut till hela handen. I början ignorerade han det och intalade sig att det bara är en nerv i kläm. ALS, Amyotrofisk Lateral Skleros. Med latin misshandlar läkaren hans inre och rycker undan marken. Träget ska hans kropp dö bit för stycke, för att till slut kvävas till döds. Han, som sett fram mot pensionen och ett resande liv till alla världens hörn tillsammans med sin fru. En pension som aldrig ska upplevas. Bröstet drar ihop sig och kramar blod ur hjärtat. Ersätter blodet med döda löften. Bengt lägger slipsen rak över en mage som vittnar om för mycket välfärd. Han drar fingrarna genom det gråa tunna håret. Fingrar på korset runt halsen genom skjortans tyg. Försöker bringa stil i kaoset. Stirrar in i vad som ser ut att vara ett målat lakan som hänger på väggen. ”Sjukhuskonst”, säger han lågt och skakar på huvudet. Dörren till korridoren står öppen och han hör hur sjuksköterskor skojar med varandra, klapprar fram och tillbaka i slitna träskor. Rummet känns stelt och kallt. Det luktar elektricitet i rummet och han tittar på maskinerna, undrar om någon av dem fått kortslutning. De verkar hela. En gång i tiden sålde han maskiner till sjukvården. Bengt kan inte låta bli att tänka på...

En bonsaifikus dagbok och sista dagar … 30 löv kvar

Jag känner att jag behöver få veta vad det är med alkohol gör med människor. Ikväll har de tydligen druckit Fireball. Mycket Fireball. Alltså – väldigt mycket Fireball. Det kommer tydligen i boxar numera vilket de verkade väldigt glada och spralliga över. De sa något om ett paradigmskifte på Systemet, vad det nu är och betyder. 28 löv kvar. Yay! De Halloweenpyntar just nu. Överallt finns det monster och utanför finns till och med en julpingvin. Det är som om hela huset tagit LSD. De säger något om att det är min tid snart. Vad menar de? Ska jag äntligen få dö? 27 löv kvar. Yippikayey mothefuckaaah. De sitter framför mig nu. Eller sitter och sitter. Halvliggersitter. De skålar och hånglar och pratar om döden och de pratar om mig. Om min framtid som julgran. De tycker tydligen synd om mig, för varje gång de dricker ett glas, får även jag ett. Min stackars jord får dem. Och av någon anledning blir jag glad och mina löv gapskrattar. Pratar om minnen, om och om igen. Löven Runford och Dave, som alltid hatat varandra, är nu bästa vänner. Sjunger vidriga sånger på irländska… Det är fan INTE okej. Så kära dagbok. Nu vet jag vad alkohol är. Det är ett Kinderägg, typ. Det är en fredspipa, gapskratt i ett glas och är livselixir – i ett liksom. Rent jävla skit för någon som bara vill dö med andra ord. Nu går de apeshit på mig. Pimpar mig. För att jag tydligen är en äkta kompis och behöver belönas och bli fin. Att jag förtjänar ett liv. Eller dö med stil som mannen...

En bonsaifikus dagbok och sista dagar … 45 löv kvar

Idag kom det en fikusviskare. En snäll kvinna som pratade vackert med mig så rötterna krullade sig i ren lycka. Hon smekte mina grenar och sa till mannen och kvinnan hur de skulle göra för att jag skulle få löv igen. Att de inte fick vattna mig mer nu. 
Men för helv … Jag. Vill. Ju. DÖ! För att vara en fikusviskare förstod hon mig inte alls faktiskt. Jag tror hon är fejk. Ska det vara så svårt att förstå? Vattna mig för helvete! När fikusviskaren gick, stod de och tittade på mig. Flinade och sa saker som: ”Det finns hopp för aset. Synd.” ”Det får ändå bli en julgransfikus. Död eller levande.” Herregud …
Mannen hämtade vattensprutan. Vattnet med den pikanta smaken av skurmedel smakade död och jag släppte tre blad i ren eufori. Tack gubbjävel. Sedan kom det. Ni vet som när ni vidriga människor har midsommar. När nyheterna sagt att det ska bli soligt hela dagen fast det börjar spöregna precis när man lagt ut all mat. Den känslan. ”Jag slår vad om att vi kan få den att överleva älskling”, sa kärringen lugnt. ÖVERLEVA?
 ”Tror du?” ”Ja, varför ska den dö helt i onödan? Den kostade faktiskt tusen kronor trots allt.” Hon gick ned på huk framför mig. ”Jag tror jag har lite silvertejp.” Hon tog upp ett av mina tappade blad och liksom tryckte den på en gren. Mannen sprutade lite skurvatten på mig. ”Superlim är nog bättre.” VAD FAN ÄR DET SOM...