När hjärtat blir till brinnande konfetti

Framför mig sitter en man. Jag har känt honom länge, kan honom på mina fem fingrar och egentligen känner jag honom inte alls. Hur blev det såhär? Han ser självsäker ut, lycklig, trygg och jag undrar hur hans resa kommer se ut, vad han kommer få ut av livet. Vi pratar om kärlek och om att vända negativa tankar. Han har så mycket att säga – smarta saker. Vi sitter på ett sunkhak på söder och dricker en öl som smakar orensade slangar. Vi är fruktansvärt lika jag och mannen framför mig, på många sätt. Och lika olika på andra men ändå sitter vi som två speglar mot varandra. Han skrattar men så blir han allvarligare. Han berättar om de gånger jag svikit honom, hur det kändes när jag inte var där och tog emot när han föll. Hur han kände och hans tomhet. När allt var tungt och hårt. Mitt hjärta blir till brinnande konfetti under ett par sekunder. Jag visste inte, såg inte alla gånger, var inte där. Råttor med klaustrofobi försöker gräva sig ur mitt bröst och det gör så inihelvete ont. Jag kramar om honom och säger förlåt och vi är tysta en stund. Jag tror att han väntat på den här stunden … att få säga det som brunnit i honom och såret som behöver få plåster. Att lägga det i mitt hjärta och samtidigt visa att han förlåtit mig. Att livet ler mot honom nu. Känner mig usel men sen lyfter han mig och vi pratar om alla bra saker. Om det han fått av mig och den man han är idag. Stoltheten över mannen framför mig...