Den första stora kärleksdöden

Nu har det hänt. Du vet, den där första gången när det tar slut med den första kärleken och hjärtat går i tusen bitar. Smärtan. När man tror att det aldrig kommer bli helt igen. När man bara vill packa en resväska och flytta ifrån smärtan. När man tror att den är en plats. Det handlar inte om mig utan min dotter. Hon ber hela världen dra åt helvete och jag gräver en grop med ett namn på. Men jag kan inte lägga mig i, jag får inte. Det är hennes smärta och hennes väg, även om jag vill göra den till min. Jag vill lägga hennes hjärta i mitt. För att där kommer ingenting åt hennes. Mitt hjärta har varit med om allt det där. Alla ärr som gjort det hårdare. Mer vant. Får det verkligen vara så, att ett hjärta vänjer sig vid smärta? Det borde vara förbjudet. Men nu är det så. Den som säger att tiden läker alla sår är fan dum i huvudet. Det läker inte men smärtan blir mindre och mindre. Man vänjer sig och går vidare. Men såret finns kvar. Hur öppet och infekterat det ska vara – bestämmer bäraren. Och min dotter, även om hon är starkare än hon tror, glömmer inte i första taget och det ska hon inte, hon måste få vara skitförbannad och ledsen. Och det är väl vägen till att bli vuxen och jag hoppas att hon hämtar sig snabbt. Vi sitter på NK och fikar, pratar om aset som slet hennes kärlek i bitar och om livet. Jag försöker säga bra saker, saker som lägger salva....