När superhjälten är död …

Jag är inte Batman längre. Inte heller Stålmannen, Tarzan, Hulken eller ens Kalle Anka. Jag är ute. Persona non grata och en föredetting. Det känns tomt. Som att göra ett mål i basket från hela plan i Globen … och ingen ser det. Den känslan. När ekot från den studsande bollen mattas av och man kollar sig omkring. INGEN, inte ens en vaktmästare såg det.

Jag är slut, min framtid som pappa ligger bakom mig och det enda jag har kvar är en pappablogg, en sliten mantel och en mask som alla ser igenom. Dom är för stora nu. Du vet … skitungarna. Barnen man gett all sin kärlek till, alla fina lögner man serverade dom på ett silverfat ligger nu i en rostig burk som skvallrar om svunna och stora tider. Då jag var någon. Då jag var …

Dom tror inte ens på tomten längre. Då, i en annan tid, var jag kung i ett eget land där de trodde på allt jag sa. Att jag var ute och flög på nätterna när de låg och sov, att jag var kejsare över pantalonien, visste var Kapten krokögas skatt låg och att vi skulle hämta den när de blev stora, att jag kunde tämja en T-rex, att jag  …

Nu är jag en pappa punkt. Bara en sketen pappa liksom. Hur kul är det på en skala? Fattar ni hur ont det gör? Fattar ni identitetskrisen det skapar hoe en gammal gubbe som jag? En pappa som extraknäcker som Batman är coolare. If you can be batman – always be Batman. Ja, ni fattar.

Men jag ska vara glad för det lilla. De ringer iallafall. Och messar. Ibland vill de ha saker och pengar och jag säger självklart. Ibland ringer och messar dom och har frågor som de får svar på och som de ifrågasätter, precis som jag lärt dem. Och jag kräver inget tillbaka, det gör jag inte, eller bara något enkelt som: ”Bara ni byter blöjor på mig när jag är gammal. Att ni ljuger och hittar på ascoola superhjältehistorier om mig när jag får alzheimers. Och lurar mig. Och matar mig fast jag dreglar och kastar puré på er. Det är jag fan värd, tycker jag och …”

*klick*

Jaha … Nähä … Jaha …

En gång var jag mer än en bara en pappa. Jag var coolast, snabbast, starkast och den häftigaste pappan i universum.

Jag ljög. Ja, det gjorde jag ju men det måste man göra om man är pappa. Det hör till liksom, det står i den där manualen ni vet. Pappaguiden. Jag knuffade in dom i buskarna och sa åt dem att bita ihop när de ramlat. När dom skulle lära sig simma kastade jag dom i vattnet och de lärde sig simma på en kvart typ. Men jag kramade dom och sa att jag älskade dom. Att jag alltid kommer älska dom för evigt tills jag dör och även i nästa liv. Och alltid finnas där när de vill prata. Det är sånt Hulkar och Stålmän 2015 gör liksom.

Bollen har slutat studsa och jag står i ett vakuum och låtsas att publiken jublar. Låtsas att jag är superhjälte. Men sorgen och glädjen över att de är stora nu och fattar mer kliar och slåss mot varandra, eller de kanske dansar. Har inte bestämt mig än. Dom är så jävla coola, starka, snabba och smarta. Det är deras tur nu liksom. Mina superhjältar.

Jag älskade att vara superhjälte.