Den första stora kärleksdöden

Nu har det hänt. Du vet, den där första gången när det tar slut med den första kärleken och hjärtat går i tusen bitar. Smärtan. När man tror att det aldrig kommer bli helt igen. När man bara vill packa en resväska och flytta ifrån smärtan. När man tror att den är en plats.

Det handlar inte om mig utan min dotter. Hon ber hela världen dra åt helvete och jag gräver en grop med ett namn på. Men jag kan inte lägga mig i, jag får inte. Det är hennes smärta och hennes väg, även om jag vill göra den till min.

Jag vill lägga hennes hjärta i mitt. För att där kommer ingenting åt hennes. Mitt hjärta har varit med om allt det där. Alla ärr som gjort det hårdare. Mer vant.

Får det verkligen vara så, att ett hjärta vänjer sig vid smärta?

Det borde vara förbjudet.

Men nu är det så. Den som säger att tiden läker alla sår är fan dum i huvudet. Det läker inte men smärtan blir mindre och mindre. Man vänjer sig och går vidare. Men såret finns kvar. Hur öppet och infekterat det ska vara – bestämmer bäraren. Och min dotter, även om hon är starkare än hon tror, glömmer inte i första taget och det ska hon inte, hon måste få vara skitförbannad och ledsen. Och det är väl vägen till att bli vuxen och jag hoppas att hon hämtar sig snabbt.

Vi sitter på NK och fikar, pratar om aset som slet hennes kärlek i bitar och om livet. Jag försöker säga bra saker, saker som lägger salva.

”Du fattar inte”, säger hon. ”Du fattar inte hur ont det gör.” Hon lutar sig mot mig och drar upp luvan. Gömmer sig men ändå inte.

Och hon har ju rätt i det. Mitt hjärta har gått vidare men inte glömt. Minnen som är svagare nu, som bleknat. Det var eoner sen mitt hjärta gick sönder för första gången. Och idag är jag ihop med min stora kärlek. Hon som ligger som honung runt mitt eget hjärta. Inget annat betyder något egentligen. Men mitt går sönder när mina barns gör det. Så är det ju. Jag fattar men ändå inte. Jag är inte min dotter, jag kan inte känna hennes smärta. Bara min egen.

Jag har sjukskrivit henne från skolan. Det måste få vara okej att göra det när ens barn gått sönder. Hon har inte ätit på två dagar men jag tvingar i henne sushi. Hon är ledsen och det tar en stund av vår heldag innan molnen spricker upp. Innan åskan slutar för en stund och solen tittar fram.

Jag gör något som jag gissar mammor gör. Vi shoppar en skitdyr tröja och sedan gör jag något bara nog pappor gör. ”Du får den om du lovar att släppa honom för han kommer fortsätta göra dig illa. Tröjan är fan mer värd än honom. Fuck honom! Han förtjänar inte dig. Om ett tag kommer han försöka få tillbaka dig, säga att han gjorde ett misstag, att han älskar dig. Be honom dra åt helvete då. Ta tillbaka makten och allt det där.” Det är han eller tröjan typ …

Ja, jag vet, jag vet. Jag är ingen bra mamma. 

Hon tittar på mig och sedan på den där skitdyra tröjan. ”Jag tar tröjan”, säger hon och ler lite. Fast det fortfarande gör skitont … och vi skrattar.