En bonsais dagbok – Återkomsten

by | Okt 2, 2015 | En bonsais dagbok, Fucking livet

Det var väl själva fa… Jag lever och har bara legat i vinterdvala. Hade jag en mun skulle jag kräkas lite i den. Det finns verkligen ingen gud. Jag sträcker lite på grenarna och det känns som att jag har reumatism. Du vet, som att vara pensionär, på en rejvfest. Inte för att jag någonsin varit på en rejvfest … Men jag kunde ha varit … Om jag haft vänner … Allt är bara ett mörker. Om jag kunde, skulle jag skära mig i armarna. Ångesten drar sina bitna och vassa naglar mot min stam. Du vet som i den där skräckfilmen som … Äh, whatever. Spela roll, det är ändå ingen som kommer läsa det här. ”Det var som faaan”, säger mannen. Han den där skalliga och helt empatilösa jäveln. ”Kom och kolla älskling! Fikusen lever, den har blad! Och jag ser skott!” Wait what …? Kvinnan, som för övrigt färgat håret svart medan jag legat i dvala, kommer fram. Håller i en sax. ”Seriöst? Har den skott?” Hon lutar sig fram och ser skeptisk ut. ”Ja jävlar. Det lilla emot lever. Jag som trodde den ville dö.” Eh, ja, är du ny här? Kvinnan synar mig närmare och klipper bort det enda skott jag har. ”Sådär. Vi vill ju inte att den ska leva på hoppet liksom.” Rakblad någon …? Anyone? Anyone? ”Den ser lite naken ut”, säger hon och petar på mina grenar. ”Jag tror den behöver piffas upp lite. Mer emo liksom.” Hon går iväg och kommer snart tillbaka med något svart, det ser ut som löshår. Hon hänger det på mig, backar ett steg, lägger...

En dotters bucketlist …

by | Okt 1, 2015 | Fucking livet, Havrefarsan

Nu har det hänt … Du vet, inriktningen, vägskälet. I allas liv tar vi en inriktning när vi är tonåringar, vi väljer hur våra liv kan komma att se ut, väljer umgänge efter inriktning och förebilder – och nu var det Nikkis tur … yay. Jag veeeeet, det kunde varit värre. Hon kunde blivit emo, hästtjej eller … Visst fan. Men ändå. Ni fattar. DET KUNDE VARIT VÄRRE! Det är bara en fas. Det är bara en fas. Det är bara en fas … Men jag vet ju fortfarande inte. Och nu pluggar hon media och marknadsföring. Bara faktumet att hon har lagt upp en ny bucketlist med: Ska gifta mig med en rik nittioårig gubbe som snart ska dö och jag ska ärva alla pengar. Vara med i Paradise Hotel och vinna skiten och bli kändast i Sverige. Festa som fan i hela mitt liv. Köpa en Mustang GT350 som jag ska streetrejsa med. Är kanske bättre än hennes förra Bucketlist: Bli strippa. … nada mas. … zilch. … nothing. … OH. MY. GOD. That´s it liksom. Det är ju en förbättring, ett steg i rätt riktning kan man ju säga. Rik, kändis och coola bilar. Och det värsta (bästa?) är att hon faktiskt kan göra just det. När hon bestämt sig för något blir det oftast så och jag bävar. Hela världen borde bäva. Jag menar, hur svårt kan det vara att gifta sig rikt och vinna Paradise hotel? Det är bara en fas. Det är bara en fas. Det är bara en fas … Kommer hon dö? Kommer jag att dö? Ja såklart, men inte av det...

Bota din artros

by | Okt 1, 2015 | Fucking livet, Meniere

Som en del vet så har jag haft Meniere men blivit botad/symtomfri med serumet Orthokine. Häromdagen hade jag en journalist från Allas som intervjuade mig om just Orthokine. Men skit i det nu. Hon berättade för mig att efter intervjun rekommenderade hon en anhörig att testa Orthokine. Den anhöriga har svår artros, i ryggen, bröstben och händerna. Hon har haft ont i flera år och provat precis allt, från fysisk behandling till naturmedel och traditionell medicin. En del har hjälpt en aning men inte mycket mer. I stort sett gett upp alltså. Som jag, innan jag fick kuren. Då åkte hon till kliniken i Danmark. De tog hennes blod och snurrade det i 50 timmar och tadaa. 15 sprutor med Orthokine fick hon med sig 12 sprutor hem. Du hittar mer om själva behandlingen här. Efter fjärde sprutan ringde hon upp journalisten, helt lyrisk. För första gången på flera år hade hon jobbat i trädgården i åtta timmar och gått med hunden i skogen under två timmar. Utan minsta smärta. Hennes rörlighet och frihet var tillbaka. Det är lite som att vakna upp efter döden, det kan de flesta som blivit hjälpta av Orthokine vittna om. Även alla idrottsstjärnor som kunnat förlänga sina karriärer tack vare serumet. Det man kan säga rent krasst är att man utvinner ett protein ur ditt eget blod som heter Interleukin 1, och det serumet hittar det skadade området och drar till sig stamceller som lagar det och täpper till. Och det är alltså vuxna stamceller. En dag, när vi kan få nya stamceller, kommer vi kunna boet det mesta. Det största problemet forskningen har just...

Jag bröt ihop

by | Sep 30, 2015 | Allmänt, Fucking livet, Kärlek

Jag sitter utanför vid gatan och gråter för första gången sedan jag var elva år. Blir förbannad, för att jag lovade mig själv, att aldrig gråta igen. Då – elva år och gjorde ett avtal med både gud och djävul. Farsan skulle aldrig se mig gråta igen. Bara mina knutna nävar skulle han få se i fortsättningen. Aset. Han som var djävulen för mig. Han som dödade min kärlek, högg den igen och igen och igen och igen tills den inte fanns längre. Nu – hårdast i världen … trodde jag. Men fan heller. Jag sitter och gråter som ett litet bortskämt barn och jag blir så inihelvete arg. Jag har ju allt! Jag är ju fucking lycklig! Var kommer den här skiten ifrån? Jag förstår inte varför. Det bara kommer. Floder av gråt och ett bröst som vill spränga allt, och alla. På min frus release dessutom. Ja jag vet. Grym tajming. Låt oss fira din nya bok älskling med mina tunga tårar liksom. Happy days are here again typ. Det är då det slår mig, när all sorg och smärta under 34 gråtfria år väller ut på trottoaren, bildar pöl, luktar gammal sorg. Hela jag är en sunkig disktrasa och jag tycker synd om mig själv samtidigt som monstret inom mig jagar anledningen. Nån jävel måste få skit för det här men jag vet ju. Den jäveln är ju jag. Hej barndom. Hej gamla synder. Long time no see. När jag var yngre fick aggressionerna tala istället för tårarna men det var länge sen nu. Men jag hade ju lovat. Och vissa löften får fan inte brytas. Det som...

Den första stora kärleksdöden

by | Sep 24, 2015 | Fucking livet, Havrefarsan, Kärlek

Nu har det hänt. Du vet, den där första gången när det tar slut med den första kärleken och hjärtat går i tusen bitar. Smärtan. När man tror att det aldrig kommer bli helt igen. När man bara vill packa en resväska och flytta ifrån smärtan. När man tror att den är en plats. Det handlar inte om mig utan min dotter. Hon ber hela världen dra åt helvete och jag gräver en grop med ett namn på. Men jag kan inte lägga mig i, jag får inte. Det är hennes smärta och hennes väg, även om jag vill göra den till min. Jag vill lägga hennes hjärta i mitt. För att där kommer ingenting åt hennes. Mitt hjärta har varit med om allt det där. Alla ärr som gjort det hårdare. Mer vant. Får det verkligen vara så, att ett hjärta vänjer sig vid smärta? Det borde vara förbjudet. Men nu är det så. Den som säger att tiden läker alla sår är fan dum i huvudet. Det läker inte men smärtan blir mindre och mindre. Man vänjer sig och går vidare. Men såret finns kvar. Hur öppet och infekterat det ska vara – bestämmer bäraren. Och min dotter, även om hon är starkare än hon tror, glömmer inte i första taget och det ska hon inte, hon måste få vara skitförbannad och ledsen. Och det är väl vägen till att bli vuxen och jag hoppas att hon hämtar sig snabbt. Vi sitter på NK och fikar, pratar om aset som slet hennes kärlek i bitar och om livet. Jag försöker säga bra saker, saker som lägger salva....

När hjärtat blir till brinnande konfetti

by | Sep 23, 2015 | Fucking livet, Kärlek

Framför mig sitter en man. Jag har känt honom länge, kan honom på mina fem fingrar och egentligen känner jag honom inte alls. Hur blev det såhär? Han ser självsäker ut, lycklig, trygg och jag undrar hur hans resa kommer se ut, vad han kommer få ut av livet. Vi pratar om kärlek och om att vända negativa tankar. Han har så mycket att säga – smarta saker. Vi sitter på ett sunkhak på söder och dricker en öl som smakar orensade slangar. Vi är fruktansvärt lika jag och mannen framför mig, på många sätt. Och lika olika på andra men ändå sitter vi som två speglar mot varandra. Han skrattar men så blir han allvarligare. Han berättar om de gånger jag svikit honom, hur det kändes när jag inte var där och tog emot när han föll. Hur han kände och hans tomhet. När allt var tungt och hårt. Mitt hjärta blir till brinnande konfetti under ett par sekunder. Jag visste inte, såg inte alla gånger, var inte där. Råttor med klaustrofobi försöker gräva sig ur mitt bröst och det gör så inihelvete ont. Jag kramar om honom och säger förlåt och vi är tysta en stund. Jag tror att han väntat på den här stunden … att få säga det som brunnit i honom och såret som behöver få plåster. Att lägga det i mitt hjärta och samtidigt visa att han förlåtit mig. Att livet ler mot honom nu. Känner mig usel men sen lyfter han mig och vi pratar om alla bra saker. Om det han fått av mig och den man han är idag. Stoltheten över mannen framför mig...