När hjärtat blir till brinnande konfetti

Framför mig sitter en man. Jag har känt honom länge, kan honom på mina fem fingrar och egentligen känner jag honom inte alls.

Hur blev det såhär?

Han ser självsäker ut, lycklig, trygg och jag undrar hur hans resa kommer se ut, vad han kommer få ut av livet. Vi pratar om kärlek och om att vända negativa tankar. Han har så mycket att säga – smarta saker.

Vi sitter på ett sunkhak på söder och dricker en öl som smakar orensade slangar. Vi är fruktansvärt lika jag och mannen framför mig, på många sätt. Och lika olika på andra men ändå sitter vi som två speglar mot varandra.

Han skrattar men så blir han allvarligare.

Han berättar om de gånger jag svikit honom, hur det kändes när jag inte var där och tog emot när han föll. Hur han kände och hans tomhet. När allt var tungt och hårt. Mitt hjärta blir till brinnande konfetti under ett par sekunder. Jag visste inte, såg inte alla gånger, var inte där. Råttor med klaustrofobi försöker gräva sig ur mitt bröst och det gör så inihelvete ont.

Jag kramar om honom och säger förlåt och vi är tysta en stund. Jag tror att han väntat på den här stunden … att få säga det som brunnit i honom och såret som behöver få plåster. Att lägga det i mitt hjärta och samtidigt visa att han förlåtit mig. Att livet ler mot honom nu.
Känner mig usel men sen lyfter han mig och vi pratar om alla bra saker. Om det han fått av mig och den man han är idag.

Stoltheten över mannen framför mig släcker branden i hjärtat och jag känner mig mindre usel. Misstänker att det är såhär det går till och är överraskad av mannen framför mig. När blev han man? Mogen och insiktsfull och älskvärd och mjuk och rolig och vuxen och självsäker på samma gång. Överraskad att jag inte hann se det – när han blev stor. Hur länge har han varit det?

På många sätt är han en bättre version av mig, en uppgradering. En 2.0 som saknar de buggar jag hade. Är det inte det som är meningen egentligen? Att våra barn ska bli bättre än oss?

Vi pratar om misstag, kärlek och hat. Hur det påverkat oss. Vad det gör med oss och mannen framför mig berättar om sina känslor och vad han fått av mig genetiskt och som socialt arv. Jag känner hur bröstet drar ihop sig och förbannar mina egna gener. Det mörka, det arga – det som även finns i honom. Det jag var sämre på att kontrollera men som han hittat ett sätt för.

Samtidigt hyllar jag de bra saker han fått, det jag lärt honom och han mig och hur han räddade mitt liv en gång för nitton år sedan. Då han föddes och jag bestämde mig för att ändra mitt liv. Gåvan han gav mig utan att ens veta om det. Utan honom kunde jag varit död nu, på ett eller annat sätt.

Min son har blivit en man och en egen individ. Han kommer alltid vara min son och min underbara pojke. Barnet som skrek av smärta när han fick en spik i foten, som kunde inta ett dansgolv helt själv, barnet vars hjärta fnittrade när vi lekte och brottades. Pojken som blev ledsen när Godzilla dog och lika lycklig när ett av äggen kläcktes med en ny Godzilla. För mig kommer han alltid vara mitt barn.

Men vi är i en ny fas nu. Vi pratar om riktiga ämnen, som två vuxna män som känt varandra hela livet men som fortfarande vet för lite om varandra. Han säger att han har hemligheter och jag säger att han måste få ha det. Jag behöver inte veta allt och han behöver bara veta att jag älskar honom.

Och lyckan över det vet inga gränser. Mina ögon tåras över faktumet och hjärtat känns helt igen. Men mjukare. Det har blivit det genom åren och det hårda skalet med taggtråd och minfält har försvunnit mer och mer. Och det är kärleken som svept bort det.

Fuck vad jag älskar mina barn.