Jag är en hästviskare …

Min första stalker var en jugoslavisk torped. Det var en spännande tid, tills han fattade att jag inte var den som skulle betala. Innan dess kunde vi skrika på varandra i telefonen. Har jag sagt att jag är skitsmart? Det var en kollega jag hade under en tid som blåst torpeden och när kollegan försvann var det jag som lyste vackrast, som en hittad fet plånbok i vintermörkret. Det gick bra till slut, vi blev till och med vänner och fortsatte vara det tills han blev mördad. Min andra stalker var min dotter. Eller är fortfarande. En jugoslavisk torped har inte en chans mot henne. Om Nikki inte vet vad hon ska bli när hon blir stor kan hon alltid bli torped. Jag lovar, alla kommer betala. Och hon behöver inte ens hota dem, bara tjata tills de ger upp. Minst en gång i veckan ringer hon och tjatar om en ny häst vi kan köpa. Jag både älskar och hatar hennes driv. Hon vet hur hon ska mjölka livet trots att hon är sjukt vilse i det. Ser och märker det på henne, att hon inte vet vad hon vill bli. Jo, det vet jag egentligen. Inridare. Vi har pratat om det, om att det går att leva på det, speciellt i USA där inridare tjänar massa pengar. Du vet, alla rika skitungar och vuxna som slarvar och egentligen inte vet hur man rider, eller som har blivit rädda för att hoppa. Då kallas det in en inridare som får tillbaka hästen i form och lydnad igen. Nikki har ett par sådana projekt där hon hjälper andra hästägare...