Min första stalker var en jugoslavisk torped. Det var en spännande tid, tills han fattade att jag inte var den som skulle betala. Innan dess kunde vi skrika på varandra i telefonen. Har jag sagt att jag är skitsmart?

Det var en kollega jag hade under en tid som blåst torpeden och när kollegan försvann var det jag som lyste vackrast, som en hittad fet plånbok i vintermörkret. Det gick bra till slut, vi blev till och med vänner och fortsatte vara det tills han blev mördad.

Min andra stalker var min dotter. Eller är fortfarande. En jugoslavisk torped har inte en chans mot henne. Om Nikki inte vet vad hon ska bli när hon blir stor kan hon alltid bli torped. Jag lovar, alla kommer betala. Och hon behöver inte ens hota dem, bara tjata tills de ger upp.

Minst en gång i veckan ringer hon och tjatar om en ny häst vi kan köpa. Jag både älskar och hatar hennes driv. Hon vet hur hon ska mjölka livet trots att hon är sjukt vilse i det. Ser och märker det på henne, att hon inte vet vad hon vill bli. Jo, det vet jag egentligen. Inridare. Vi har pratat om det, om att det går att leva på det, speciellt i USA där inridare tjänar massa pengar. Du vet, alla rika skitungar och vuxna som slarvar och egentligen inte vet hur man rider, eller som har blivit rädda för att hoppa. Då kallas det in en inridare som får tillbaka hästen i form och lydnad igen.

Nikki har ett par sådana projekt där hon hjälper andra hästägare med deras hästar. De omöjliga och rebelliska hästarna som andra gett upp hoppet om. Hon är som en totalt orädd jugoslavisk torped som får hästen dit hon vill, får ordning på dem med sin envishet. Och sitt tjat, jag tror hon tjatar in dem i form och ser till att de lyder ryttaren. De ger helt enkelt upp till slut. Som jag, fast de behöver ju inte betala något förutom lite skrubbad stolthet. Själv har jag snarare marionettrådar, och jag betalar och gråter inombords. Kanske får jag tillbaka mina surt förvärvade kronor en vacker dag. Fast i form av en dotter som hittat sin väg och identitet i ett vackert liv. Just nu är jag glad för det lilla.

Inridare. Hon har redan börjat med det fast gratis och det stör både mig och min tunna plånbok. Bland annat så har vi ett nytt projekt: b-ponnyn Daylight. En ponny som jag är helt säker på egentligen är hiphoppare, man ser det på henne, jag kallar henne Daylish, mer gangsta liksom.

Varje gång vi kommer in i stallet och boxen eller ute i hagen, nickar hon upp med huvudet. ”Choo brushan.” Jag lovar, man ser det.Tror du mig inte? Och du ska se hur hon skrittar. Lite släpande, cool dra-åt-helvete-attityd. Synkad bog, nickande huvud så fort hon ser någon. Som Ken Ring när han går i förorten, du vet.

Ägaren Amanda är en gullig tjej som Nikki fick kontakt med via Hästnet för att hon behövde en medryttare. De klickade snabbt hon och Nikki, lite samma skrot och korn när det gäller inställning till det gulliga, att man hjälper varandra och berömmer varandra när det går bra. Fast till skillnad från Nikki är Amanda för snäll. Du vet en sådan där som folk gärna kör över, bara för att de kan.

Hade fler hästtjejer varit som Amanda skulle stämningen i varje stall vara små paradis för alla som rider.

Det som gjorde Amanda olik många andra hästägare var att hon ville att hennes häst skulle få leva till fullo. Daylight hade blivit rädd för att hoppa och Amanda likaså, men Amanda ville verkligen att Daylish, förlåt, Daylight, skulle få hoppa igen. Det har blivit lite av Nikkis röda tråd med hästar.Att fixa dem.

Hästar är precis som hundar, och till skillnad från människor, väldigt lätta att bryta ett beteende på. Rent lydnadsmässigt. Det handlar om energi. Om man orkar och är konsekvent, som med tonåringar. Man behöver bara bryta mönstret på dem.

Daylish blir ändå en svår nöt att knäcka för hon är livrädd för bommarna eller färgerna eller rädd om hovarna eller vad det nu är. Säkert en hiphopgrej. Nikki ger sig sällan och ju stökigare och svårare häst, desto roligare tycker hon att det är. De känner det i Nikki och hennes energi och därför blir det enklare att byta ryttare än att ägaren ska försöka, till en början iallafall. Det många missar är att ägaren måste komma över sin egen rädsla lika mycket som hästen, och därför handlar det lika mycket om att få ägaren att förstå att problemet egentligen inte sitter i hästen. Amanda fattade men ville helst köra dressyr och vi köpte det. Ska man hoppa får man aldrig tvivla på vare sig hästen eller sig själv. Gör man det kommer problemen. Struntar man i tvivlet kommer det gå alldeles utmärkt.

Vi börjar med att låta hästen gå över bommar på marken, vilket den förstås vägrar. ”Seriöst gäris. Det här är knas”, säger hästen och gör stora ögon.

Nikki rider och jag håller i tränset och tillsammans springer vi över bommen. Gång på gång med massor av beröm varje gång hon kliver över. När hon vägrar – inget beröm men heller inget skäll. Det kallas positiv förstärkning och fungerar även på hundar, och på barn sägs det men det vete fan.

Första dagen har Daylish uppspärrade ögon. Skräck innan bommen: ”Men shit bebek”, säger hennes ögon. ”Såg du? Haiwan style liksom.”

Efter hoppet var hon förtjust. Som om hon var Indiana Jones och klivit över ett par krokodiler och klarat sig. Galopperade lite extra gangsta. ”Såg du brushan, fett snyggt.”

Andra dagen tyckte hon det var skitkul, men jag sprang fortfarande bredvid. Babysteps, lite som när man lär sina barn att cykla. Bommen fortfarande på marken.

Efter en vecka slutade jag springa bredvid och Nikki hoppade över bommarna tills hästen själv drev på. Det är en fantastisk känsla att se hur en häst växer med uppgiften. Som med ens egna barn.

Hur glada de blir när de klarar av något de trodde var omöjligt.

Vi höjer bommen till tjugo. Jag bredvid och springande igen. Tills hon hoppar självmant. Så håller vi på tills vi är uppe på sextio centimeter och Daylish känns som en helt annan häst, ännu mer gangsta nu. Hästgodis och klick när hon lyckas. Ingenting när hon misslyckas. Du kan se det i ögonen på hästarna, hur de tänker och hur berömmet, godiset eller klicken till slut blir drivet. Hur de ersätter den där rädslan som egentligen var helt onödig.

Det är ungefär här Nikki blir rastlös och uttråkad. När det inte är någon utmaning längre och hennes inre jugoslaviska torped inte längre får spela sina tuffa kort. När Amanda väljer att byta stall säger vi tack och hej. Nikkis jobb är klart, hästen hoppar och har kommit över rädslan och utmaningen är borta. Nu är det Amandas utmaning.

Vi säger hej då och Nikki står en extra stund och klappar hästen. Snackar hemligt språk med henne och ger henne godis.

Jag nickar åt hästfan, tillika människoviskaren, innan vi går, och jag svär, jag hörde det, du kommer inte tro mig, men det är sant … Bakom mig sipprar ord ur en hästmule:

”Fett najs, mannen.”

När jag vänder mig om, nickar hästjäveln åt mig men säger inget mer. Säger. Inget. Mer.

Fan. Vi kommer sakna ghetto-Daylish.