Död inom ett år. Allt känns meningslöst. Hur reagerar man på ett sådant svar? undrar Bengt. Läkaren lämnar honom ensam med liemannens andedräkt som enda sällskap. Bengt föreställer sig hur döden står otåligt trampande i det kalla rummet, med en kölapp i sin knotiga hand.

Det började någon månad tidigare med ett lillfinger som inte kom till ro. Ett lätt darrande som sedan smög ut till hela handen. I början ignorerade han det och intalade sig att det bara är en nerv i kläm.

ALS, Amyotrofisk Lateral Skleros. Med latin misshandlar läkaren hans inre och rycker undan marken. Träget ska hans kropp dö bit för stycke, för att till slut kvävas till döds. Han, som sett fram mot pensionen och ett resande liv till alla världens hörn tillsammans med sin fru. En pension som aldrig ska upplevas. Bröstet drar ihop sig och kramar blod ur hjärtat. Ersätter blodet med döda löften. Bengt lägger slipsen rak över en mage som vittnar om för mycket välfärd. Han drar fingrarna genom det gråa tunna håret. Fingrar på korset runt halsen genom skjortans tyg. Försöker bringa stil i kaoset.

Stirrar in i vad som ser ut att vara ett målat lakan som hänger på väggen. ”Sjukhuskonst”, säger han lågt och skakar på huvudet. Dörren till korridoren står öppen och han hör hur sjuksköterskor skojar med varandra, klapprar fram och tillbaka i slitna träskor. Rummet känns stelt och kallt. Det luktar elektricitet i rummet och han tittar på maskinerna, undrar om någon av dem fått kortslutning. De verkar hela. En gång i tiden sålde han maskiner till sjukvården.

Bengt kan inte låta bli att tänka på sitt livsverk. Företaget han byggt upp med två tomma händer till ett miljardimperium. Sonen Eric är inte det minsta intresserad av att ta över. Trots alla försök med kärleksfull hjärntvätt. Han har tagit med honom på styrelsemöten sedan pojken var sex år. Det slår honom att han inte ens känner Eric. Vilka är sonens vänner? Har han någon flickvän? Vad gör han idag? De verkar alltid vara på väg åt olika håll. Musiken är Erics stora passion och en gång i tiden var det även hans. Han vill inte att Eric ska behöva uppleva besvikelse. Musikbranschen är hård och han vet att Eric inte har det i sig att slå sig till någon topp. Han är för lat och litar för mycket till ödet.

I ett företag kan levnadsvillkor styras och öden formas. Ett beslut betyder alltid nya erfarenheter. Att göra fel är rätt och genom misstagen växer sig ett företag starkare. Som med människor. Någonstans hoppas han att Eric till slut ska ge upp sin dröm och ta över. Så egoistiskt, slår det honom.
Död inom ett år.
Orden kommer tillbaka som ett ont eko. Bengt går ut från rummet och ställer sig i hissen. En kvinna står och pillar med ett cigarettpaket och röda ögon som skriker av sorg. Under hennes kappa ser han vita sjukhuskläder och en namnbricka som heter Jessica. Hon ler snabbt mot honom och han hinner undra varför hon är ledsen innan hans egna tankar vill ha uppmärksamhet.

Han sitter i bilen och kommer inte ihåg hur han tog sig hit. För första gången känns allt meningslöst. Tittar på sin dyra klocka som om tiden spelar någon roll. Blicken fastnar på guldringen på fingret. Hur tjock hud fångat ringen på sin plats. För evigt bunden till sin fru. ”Margareta”, säger han. Hur ska hon ta beskedet om hans nya öde? ALS. I hans värld är en hjärtinfarkt eller cancer mer väntade sjukdomar. Inte någon mystisk inkräktare utan botemedel. De andra ger i alla fall en chans, tid till förändring.

”Vila kan man göra i graven”, brukar han och kollegorna säga med råa skratt som följd. Aldrig har han varit rädd för döden. Den smyger sig lömskt på honom. Lukten av kortslutning verkar ha följt med in i bilen. Han är inte rädd för att dö men skräckslagen för att inte finnas kvar. Han är rädd för att missa något, för nyfiken. Vill alltid veta vad som döljer sig runt nästa hörn. I en kista två meter under marken finns bara samma hörn att utforska.
Bengt sitter länge med fingrarna runt bilnyckeln. Ingen lust för något. Vill bara vara. Han suckar tungt och beslutar sig till slut för att åka hem. Han tar upp mobilen och ser att klockan är elva. Sju missade samtal. Känns som det kvittar. Det känns konstigt att åka hem tidigt. Vad ska han göra nu? Det sägs att den farligaste människan är den som vet att han ska dö. För vem och varför? undrar han. För att man inte har något att förlora? En döende har väl allt att förlora? Det gläder honom att Eric och Margareta aldrig kommer sakna något. Gott om pengar och ett vackert tak över sina huvuden. Men till vilken kostnad? Och vem av dem blir egentligen den store förloraren?

Allt han äger är siffror på ett papper. Resultatet av trettio års arbete som arv till sina närmaste som han knappt känner. I trettio år har han försummat allt i jakten på egoistisk triumf.

Var det värt det Bengt?

Lånad tid, tänker han. Hur lång tid tar det innan han är en grönsak med en maskin som leker lunga? Så ovärdigt. Bengt hade en underbar uppväxt. Snälla och omtänksamma föräldrar som gav honom allt. Men han var aldrig nöjd. En del har genom åren kallat honom psykopat. Kall som is. En känslokall ångvält. Bengt har aldrig själv sett sig som det. Pengarna skiter han egentligen i. Det är affärerna, dealerna som är hans drog. Att köpa företag och stycka dem.

Bengt gjorde avkall på det mesta och hade inte Maggan dykt upp av en slump när han hade en enda ledig kväll på ett år skulle han fortfarande vara ogift. Han högaktar henne, och utan Maggan vet han inte vem han egentligen skulle vara förutom affärsmannen Bengt Dahl. Det är hon som håller hans fötter förankrade i jorden och är den verklighet han måste ha för att inte försvinna helt. Det är hon som är hans allt. I alla fall vill han tro att det är så men vet innerst inne att det är fel. Han är fullblodsegoist och har alltid satt affärerna före familjen. Ändå finns hon alltid där för honom och sonen. Han älskar henne kravlöst. Fattar inte att hon inte lämnat honom för länge sedan

Som ung började Bengt med att sälja tidningar, blommor och kokosbollar. Sedan handla med serietidningar av högre värde. Hans framtid var klar redan vid femton års ålder. Aldrig skulle han eller hans familj sakna något. Bengt lyckades i en värld där hans enda drivkraft var makt. En värld som känns förljugen. Bengt får dåligt samvete, för att han aldrig är hemma. För att han inte ens kunde komma på sina föräldrars begravning. Det fanns alltid något viktigare och Bengts stora samvetsskuld är att han aldrig hann säga adjö till föräldrarna. De dog i en bilolycka när han var i Japan. Maggan skötte allt och köpte den största stenen på kyrkogården, men Bengt har ännu inte sett den. Det finns alltid något i vägen.

Bengt ser ingenting, en slöja av saltat vatten fyller hornhinnorna och han kör in mot kanten. I självömkan fäller han tunga tårar. Inte sedan barnsben har han gråtit så hårt. En tår för varje försakad dag. Bengt sväljer ned det sega klotet i halsen och harklar den ren.

”Skärp dig”, säger han högt. Han ser sina egna rödslitna ögon och den rynkiga rödblommiga hyn i backspegeln men vänder bort blicken från bilden av sin egen svaghet. ”Nya puckar. Ryck upp dig gubbjävel.”

Han åker ut på vägen igen. Bryter kraftigt mot hastighetsbegränsningarna och kör mot rött ljus. Vad ska de göra? Ta ifrån honom körkortet? Bengt skrattar tyst med sorg på stämbanden. På motorvägen låter han foten bli tung. Visaren klättrar i allt snabbare takt och ryggen trycks bakåt mot sätet. Tvåhundra kilometer i timmen känns bara som en susning i den dyra bilen. Som en lågt flygande pilgrimsfalk krusar han knappt asfalten. Varje isfläck injicerar adrenalin i hans kött. Triggar honom att leva ut. Lockar honom att åka fortare. En döende man är den farligaste. Känslan av fullständig makt fyller hela hans tunga kropp. Han vill berusa sig på den, älska och förlusta sig med den men vemodet håller honom nykter.

Bilden av Margareta och Eric som leende håller om varandra i fotoramen på hans skrivbord bannar med höjda pekfingrar i det undermedvetna. Bengt saktar ned farten till hundrafemtio och falken blir till en duva. En tanke formas och sten för sten byggs den upp till en plan, ett hopp om att springa ikapp trettio långa år.

Han bromsar in hårt på uppfarten till den vackra vitputsade herrgården. Medan motorn spinner kärleksfullt ser han på nävarna som hårt håller i ratten. Han andas fort och planen i hans huvud slipas till en diamant. Det finns bara en lösning och tiden erbjuder inga genvägar. Bengt stänger av motorn och kliver ur bilen. Träder in i det palats hans fru skapat av ett ruckel. De köpte det för platsen, flera hektar mark med ett hus vid en sjö. Bengt kommer ihåg hur hon glittrat, varit förälskad och Bengt hade bara sagt: ”Köp det.” Sedan hade hon fixat allt, ett palats för en kung som knappt bor där.

”Maggan!” ropar han högt. Springer igenom köket med hoppets narkotika som fyller ådrorna. Han stannar till på verandan och tittar ut genom fönstret.
Nere vid bryggan sitter hon i en röd dunjacka, nästan skriker ut uppmärksamhet i kontrast till den vita isen och snön. Ångest stryper det innersta av Bengts väsen. Hon är det vackraste han vet men ändå framstår hon bara som en älskarinna. Det förstår han nu. Den stora kärleken i hans liv är företagen men Margareta är den som drar det tyngsta lasset medan han själv leker sin dröm. Bengt har alltid sett sig själv som familjeflockens ledare men nu undrar han. Han går ut mot bryggan och världens vackraste skapelse. Gud måste haft en bra dag när Margareta föddes. Snön yr men runt just henne verkar den ha tagit semester. Hon är färgat brunhårig men egentligen blond och hennes former inte så mycket annorlunda än första gången de möttes. Bara rynkorna vid hennes ögon vittnar om åldern. Han beundrar henne extra mycket för att hon aldrig plastikopererat sig, som de fruarna. Det enda hon gör är att färga håret, för att han en gång sa att han föredrar brunetter. Förutom det är hon klippan. Den enda som vågar säga vad hon tycker till Bengt, om Bengt.

Det blåser iskalla nålar och Bengt slår upp slagen på rocken för att skydda nacken. Den vänstra handen skakar så kraftigt att han stoppar ned den i fickan och kramar bilnycklarna. Hennes mörka hår retas av vinden och var det inte varit för pälsmössan hon bär skulle det nästan lyckas fly. Hennes blågrå ögon vidgas av förvåning.

”Men, vad gör du hemma?”

Bengt sätter sig ned på den pulverbäddade bänken och lägger armen om henne. ”Jag saknade min stora kärlek.”

”Du ljuger dåligt. Hur gick det hos läkaren?” Hon rynkar ihop ögonbrynen och ser bekymrad ut. Han har aldrig kunnat ljuga för henne. Bengt kan ljuga för regeringar men inte för sin egen fru och han ler åt det. Maggan är den tuffaste han känner och den enda han aldrig skulle kunna göra något dumt mot.

Han drar in vinterluften i lungorna. Den känns frisk, levande. ”Var är Eric?”

”Han repar inför spelningen imorgon.” Margareta sätter sig rakt. ”Hur gick det hos läkaren?”

”Vilken spelning?” Hans försök att ducka är dömda att misslyckas.

”Lägg av nu, du skrämmer mig. Vad sa dom? Är du sjuk?”

Han tittar ned på skorna, sparkar som en ångerfull fyraåring snön utan syfte. Klotet i halsen har kommit tillbaka. ”Ja.”

Margareta sätter sig på huk framför honom. ”Vadå för sjuk?”

Han är tyst, ville inte säga ordet som innebär slutet på resan. Om han undviker att uttala det kanske det glömmer honom och hoppar över till någon annan.

Hans tidigare plan känns dunkel.

”Men älskling, du gråter ju. Berätta för mig.” Hon håller hans hand som en livlina.

Han sväljer och drar ett djupt andetag. ”ALS.”

”Åh Gud. Är de säkra?”

”Jag är rädd för det.” Bengts styrka driver iväg med den virvlade snön och handen skakar.

”Men. Det går väl att bota? Jag tyckte jag läste något om det.” Hon tar Bengts hand med båda händerna och låter sin honungsvarma andedräkt lugna och värma den. Han slappnar av och vill drunkna i hennes styrka. Var får hon den ifrån? undrar han.

Som på en uppmaning från en vädergud ger sig vinden av och låter flingorna falla ifred. Bengt gnuggar tungt ansiktet. Försöker gömma sanningen bakom grova händer men uttalar den ändå. ”Upp till ett år fick jag.”

”Kom älskling, vi går in. Jag tror vi behöver något starkt båda två.”

Med armar om den andres kropp och huvuden tätt mot varandra hjälps de åt den korta vägen in till värmen. Bengt håller hårt i henne och allt annat känns värdelöst. Vad fan har jag försakat egentligen? Tänker han och blir sorgsen. Är det värt det? Han gömmer sorgen i de gamla vanliga lögnerna. Att han skapar jobb, att han har ansvar för tusentals människor. Men han vet att det inte spelar någon roll, någon annan skulle snabbt ta över, ingenting skulle förändras.

De pratar länge och låter konjaken bedöva dem och stärka lemmarna. Tillsammans gråter och skrattar de och kommer på några ögonblick närmare än vad de gjort på trettio år. Flyttar in under varandras hud. Bengt saknar det och det är som de är unga igen. Innan han blev den store affärsmannen Bengt Dahl. När han fortfarande hade fritid. Han känner sig osynlig. Vad kommer folk säga efter hans död? Det finns inget att prata om förutom företagandet.

Bengt berättar om sin plan. Om hur han tänker sälja företaget, bud finns det redan, och hur han vill nyttja tiden som är kvar till att lära känna sin familj. Födas på nytt. Vilka drömmar de än har vill han förverkliga dem. Det är deras tid nu och det är hans försoningsgåva till dem. Eller till gud.

De älskar mjukt och deras kroppar viskar ordlöst kärleksförklaringar till varandra. Som om tiden står still låter de händerna vandra på lekfull färd i tidigare outforskad mark för att till slut bara ligga och andas i takt.

”Vad är det för spelning som Eric har?”

”Har du inte sett lappen på kylskåpet?” Hennes fingrar smyger genom det gråa håret på hans bröst.

”Nej, den har jag missat.” Ångesten knackar honom i bakhuvudet. Han har alltid fucking missat. Allt.

”Han låtsas nog inte om det men han satte upp den där som han gjort alla andra gånger i hopp om att du ska komma och titta. Han är fantastiskt duktig ska du veta.”

Det dåliga samvetet rider hans rygg. ”Låt oss då åka och titta på honom.”

”Menar du det?”

”Absolut. Lyssnade du inte? Jag har en plan.”

Margareta skrattar. ”Jag gillar den nye Bengt. Kan man propsa på en liten repris?” Hon låter handen förflytta sig nedåt.

”Du kommer få många repriser framöver”, viskar han. De älskar igen. Låter bedrövelsen ligga i ett låst skåp för att leva utan morgondag. Sedan somnar de tungt i varandras armar, håller hårt i varandra och önskar att dagen bara var en fantasi, att det aldrig hänt.
Hur tar man igen en evighet?

Fortsättning kommer snart …