Kärlekens vingslag – Sista delen

Margareta och Pippo går hand i hand genom olivlunden utan att säga något. Pippo pekar mot himlen där en rovfågel svänger i lovar och spanar efter ett byte. Hon ler, önskar att hon kunde få vara en fågel i nästa liv. Pippo kittlar henne i sidan, börjar jaga henne uppför slänten och Margareta kan inte låta bli att skrika till. Hon tar en oliv från ett träd och kastar den mot honom och springer så fort det går med en sextioårings kropp. De stannar till när de kommit högst upp på höjden, båda andfådda. För en stund är de tysta och tittar stumt mot utsikten.

Pippo tar tag i hennes höft och ofrivilligt tar hon ett snabbt andetag. Det sprattlar upphetsat till i Margareta, spänningen klättrar ut och in i henne, lovar att släcka den törst hon inte visste fanns. Pippo har förmågan att nå fram till hennes innersta, bara genom att ta på henne. Han kysser henne medan han trycker hennes kropp mot ett olivträd och Margareta känner att hon lever. Här och nu. Det finns ingen annan tid, ingen ångest eller sorg. Det är här och nu.

Margareta öppnar Pippos skärp och drar ned hans byxor medan han drar upp hennes klänning, sliter av knapparna och blottar hennes bröst. De andas ikapp i varandras munnar och Margareta känner sig som tonåring igen, som att allt med sex är nytt. Lukten av varm jord, soldränkta kroppar och olivträdets charm fyller hennes sinnen. Hon använder ena foten till att trycka ner hans byxor mot fötterna och Pippo hjälper fumligt till medan hans kyssar bombarderar hennes hals. För första gången i sitt liv struntar Margareta i världen utanför. Det är bara de, här och just nu i en bubbla av explosiv passion. Hon hör inget annat än deras aggressiva andetag och hjärtat i bröstet, känner inget annat än Pippos ivriga händer och mun mot kroppen.

Han vänder henne mot trädet och tränger in i henne bakifrån. Margareta stönar högt till. Pippo är försiktig, retar henne genom att förvägra henne hela kuken. Hon stöter emot och tar emot hela. Nu är det han som stönar högt. Naglarna borrar sig in i barken och hon närmar sig snabbt klimax. Hon stannar till och vänder sig om, trycker sakta ned honom mot marken. Sätter sig grensle över honom och rider. Sakta. All Pippos manliga energi genomsyrar Margareta och hon kommer samtidigt när han skriker ut sin orgasm.

De ligger och andas ikapp, hämtar den taktfulla andan de kastat ur sig och håller om varandra.

”Du har aldrig varit vackrare än nu.” Pippo ler genom de tunga andetagen. ”Jag älskar dig.”

Först är Margareta på väg att slänga upp sina murar men ser ingen anledning längre. Det är försent. Hon är redan hans och har varit det sedan en bar i Bangkok. ”Jäkla italienare. Vad gör du med mig?”

”Inget du inte förtjänar.” Han säger det med ett leende hon både älskar och hatar. Han kysser hennes hår och andas in hennes doft. ”Vill du bli gammal med mig?”

Margareta skrattar till. ”Jag är redan gammal din tönt.” Hon ångrar ordvalet men en del av de skyddande murarna är inte helt nere. Hon tycker att det gått för fort. Två veckor och han pratar redan om kärlek. ”Italienare”, säger hon och skakar på huvudet.

Pippo tar ömt tag i hennes haka och ser in i hennes ögon. ”Vad är jag för dig?”

Margareta tittar ner, vågar inte möta hans blick. Vågar hon släppa Bengt? Får hon det? Kan hon det? Pippo är som en fontän av känslor. Det finns inget han inte vågar prata om och han säger vad han tycker. Är inte det hon alltid saknat, undrar hon. De senaste veckorna har de varit som tonåringar, haft sex vid varje tillfälle de kunnat, skrattat som det inte fanns något liv utanför deras sfär. Pippo har lockat fram en Margareta hon inte visste fanns. Den spontana och livsbejakande Margareta. Hon lyfter blicken mot honom. Ser in i de bekymmerslösa ögonen. ”Menar du det?”

”Jag trodde aldrig jag skulle älska igen Margareta. Att jag skulle bli munk och sedan dö med min döda frus namn på läpparna. Nu vaknar jag varje morgon och somnar varje kväll med ditt namn.”

”Känns inte det konstigt? Jag menar … som att svika henne?” Margareta blåser ut sanningen i luften mellan dem. Den känsla hon burit i sitt hjärta alla åren efter Bengts död ligger nu mellan dem och inte i henne längre.

Pippo skrattar till. ”Det var hennes sista önskan men jag förstår vad du menar. Jag vill inte släppa det här. Du har skakat av mig mina bojor på något sätt. All den tyngd jag burit med mig lämnade jag kvar bland några tigrar i Thailand.”

”Men kommer du inte alltid älska din fru?” Det sticker till i Margaretas hjärta av svartsjuka. Hon tar ett djupt andetag för att få bort känslan som förvånar henne. Det går inte att konkurrera med en som är död.

Pippo lägger sin hand över sitt bröst. ”Hon kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Men livet går vidare.”

Margareta smeker hans kind och ler. Skötet bultar fortfarande och hon undrar om det är berusningen av deras passion som lurar henne. Älskar hon Pippo eller är det bara det lekfulla som spelar narr. Är han den rätte? Måste han vara det? Det viktiga är väl att han får henne att må bra, att vara lycklig. Samtidigt håller hon med honom. Även oket efter Bengt ligger kvar. ”Jag tycker väldigt mycket om dig Pippo men jag behöver tid.”

”Inga problem. Jag har inte bråttom.” Han låtsas vara extremt gammal, skakar sin hand när han smeker hennes kind. ”All tid i världen. Förresten har du sett min rullator?”

”Du är sjuk. Galen.” Hon trycker bort hans ansikte med sin handflata.

”Galen i dig.” Pippo tar fram sin fickkniv och vänder sig mot stammen. Karvar in deras initialer och ett hjärta genomborrat med en pil. Sedan lägger han sig ned och Margareta lägger sitt huvud på hans bröst, drar naglarna genom det gråa håret. ”Världens bästa plats.”

Pippos bröst stöter till. ”Var? Turkiet?”

”Nej, här. På ditt bröst.” Margaretas kinder hettar till och hon hoppas inte Pippo ser det.

Pippo svarar genom att trycka henne hårdare till sig. Kysser hennes panna. Typiskt män, tänker hon. Att berätta saker genom handlingar. Men Pippo är annorlunda. Inte som någon man hon tidigare mött. Hans sorglösa sätt får henne att släppa taget om sig själv. Vilken tönt jag är, tänker hon. ”Ja.”

”Vadå ja?”

”Jag älskar dig.”

Pippo skrattar till. Den här gången aningen råare. ”Det vet jag redan. Ville bara höra dig säga det.”

Margareta slår till honom på bröstet. ”Du är ond.”

”Nejdå, jag är en ängel. Lite skitiga vingar bara.” Han lutar sig mot sin armbåge. Kysser henne på munnen medan andra handen söker sig ner mot hennes sköte.

”Du är inte klok.” Hon tar leende bort hans hand. Kom, jag törstar snart ihjäl.” De reser sig upp och klär på sig. Först nu upptäcker Margareta att hennes klänning inte har några knappar men struntar i det. Hon tar ett djupt andetag och tänker att hon är lycklig. Tittar på det inristade i barken och tänker att Bengt aldrig skulle göra något liknande. Hans sätt var ett annat. Skapa en stabil grund. Margareta blir arg på Bengt och skäms samtidigt. Hon hade gärna bytt bort all framgång, alla pengar och allt glitter istället för tid. Med Pippo har hon inget annat än tid.

Släpp honom fri.

Gårdens hundar springer och möter dem när de går ned mot gården. Hoppar runt deras ben och kräver kärlek. Pippo tar upp en gammal trädgren och slänger åt dem. ”Vad ska vi göra imorgon?” Hon slänger ur sig frågan utan att veta varför hon ställer den.

”Åka till stan och se om det finns någon tattuerare.”

”Varför då? Du tänker väl inte rista in samma saker som i trädet?” Margareta tar upp trädgrenen och slänger den. Hoppas på att han just ska göra det. Hundarna viker ner öronen och springer för att hämta den. De får tag i den samtidigt och drar och olika håll medan de morrar åt varandra.

”Du vet kniven jag har på armen? Jag tänker göra den hel.”

Margareta stannar till och tar upp Pippos hand. Smeker tatueringen på armen. ”Har du fått din hämnd?”

Pippo kliar på tatueringen. ”Hämnd … Det var länge sedan jag slutade älta och hata. Det är dags att stänga det minnet. Jag sa ju att jag redan förlåtit honom men jag vill göra den klar. Få ett avslut.”

Margareta kysser honom. ”Det tycker jag låter bra. Förlåta och gå vidare.”

”Ja … ”

Margareta förstår att Pippo vill säga något mer men låter det vara. Behöver hon själv förlåta och släppa taget? ”Gå du ner till gården så länge, jag kommer om en stund.”

Pippo klappar hennes kind som om han vet vad hon tänker på. Ett snett leende som visar förståelse smeker luften emellan dem. Han tar upp pinnen och slänger den så långt han kan. Hundarna sätter fart medan Pippo börjar gå mot gården. ”Imorgon blir en annorlunda dag. Jag kan känna det på mig.”

Han skrattar bekymmerslöst vilket Margareta har kommit att börja älska honom för. Hon ser på honom när han går. Hela hans gångstil minner om frihet och hon ler fånigt. ”Fan, jag är kär.”

Hon tänker på Bengt och taget han fortfarande har om henne. Eller är det hon som har taget om honom? Hon är osäker. Margareta sätter sig ned och håller om sina knän. Pippo har rockat hennes värld som hennes son skulle säga. Det gör så ont att släppa taget om den enda verklighet hon känner till. Trots resan världen runt ligger Bengt lindad runt hennes hjärta. Sorg är så jävla egoistisk, tänker hon.

Margareta hör ett skrik från himlen och tittar upp. En falk svävar över henne svänger sedan till och dyker ned mot marken. Kanske fem meter ifrån henne slår den klorna i en kanin. Sitter sedan stilla och tittar på henne. Skriker till igen.

Sounds like bullshit to me.

Hon känner orden som så ofta varit Bengts. De skakar om henne och genast fylls ögonen med det salta, det trötta och det blöta. Margareta kan inte släppa blicken från falken och undrar varför inte kaninen försöker fly. Varför den inte slåss för sitt liv.

Falken  släpper kaninen. Verkar rycka med huvudet mot Pippos håll. Skriker till igen.Med ett par kraftiga vingslag ger den sig av. Kaninen tar ett par prövande skutt. Rusar därifrån och lämnar henne ensam kvar som om ingenting hänt. Hon andas ut och en slöja av cement släpper taget om henne. ”Jag kommer alltid älska dig.” Margareta torkar tårarna och skrattar till. ”Adjö Bengt.”

Hon tittar upp mot himlen och letar efter falken som berättat en historia utan ord. ”Imorgon blir en annorlunda dag”, säger hon tyst och ser efter Pippo. Skrattar till. ”Jävla italienare.”
Hon ställer sig upp och går ned mot gården. Med betydligt lättare steg. Hennes inre bultar efter Pippo och hon känner sig ung igen.