Kärlekens vingslag – del 2

”Erkänn. Det första du tänkte på när du vaknade var mig.”

”You wish.” Det första hon tänkt på var Erik men sedan hade tankarna gått över till Pippo.

”Själv kunde jag knappt sova. Ditt leende ansikte ville inte låta mig sova.” Pippo ler stort och Margareta undrar om han ljuger.

De sitter i baksätet, taxin skumpar fram på dåliga vägar medan thaländsk coverpop slinker ur högtalarna. Taxichauffören sjunger tyst med och tittar då och då i backspegeln på Margareta. Djungeln ligger tät på båda sidor om vägen och hur Margareta än viftar med tidningen svettas hon ymnigt. Lukten av torr lera blandas med skog. Det ligger en pumpande spänning mellan henne och Pippo i luften. Nästan erotisk. Var kom den ifrån? undrar hon. Hon byter fokus. ”Jag har tänkt på en sak.”

Pippo ler åt henne. ”Min bak?”

Margareta slår till hans arm. ”Nej, din idiot. Du sa att du förlåtit din brors mördare för att du var tvungen. Vad menade du med det?”

Pippos leende rinner av ansiktet. ”Jag var tvungen för att jag höll på förgöra mig själv. Det åt upp mig inifrån. Förstår du?”

Margareta nickar till svar och hinner inte säga något innan Pippo tar till orda igen.

”Så vad är din story?” Pippo sitter vänd mot henne utan ens en svettdroppe i pannan.

”Svettas inte du?”

”Nä. Din story?” Han gör en rullande gest med handen.

Margareta tar ett djupt andetag och drar samtidigt in doften från gamla bilsäten. Hon undrar hur mångas torkade svett ligger i dynorna. Hon tar ett mindre andetag och tar sats. Sedan Bengt dog har hon inte pratat med någon om Bengt förutom med Erik. ”Vad vill du veta?”

”När dog din man?”

”För tio år sen.” Margareta höll blicken på träden utanför fönstret som åker förbi i rallyfart.

”Hur då?”

”ALS. Det gick fort, som din fru. Jag sa ju det igår.”

”Jag vet. Och vad har du gjort sedan dess?”

Margareta är glad att Pippo inte frågar mer om Bengt. ”Samma som dig antar jag. Rest runt och försökt hitta en plats där jag vill stanna. Jag vet inte. Av någon anledning har jag åkt till platser där det hänt någon katastrof. Försökt hjälpa till så gott jag kan. Däremellan har jag hälsat på min son eller besökt olika länder och kulturer.”

”I tio år?”

”Nej, inte riktigt. Jag har varit i Sverige också.”

”Så jag hade rätt. Igen.”

Margareta släpper träden och ser på Pippo. ”Ja, herr besserwisser. Du hade rätt.”

”Har du hittat hem än?”

”Inte riktigt. Jag vill nog helst syssla med välgörenhet. Ju fler länder jag besöker desto mer övertygad blir jag. I Haiti till exempel. Jag var där. Så hemskt. Så mycket lidande.”

”Och ondska.” Pippo tar bort en hårslinga som fallit framför Margaretas ögon. En fjärils vingslag i magen.

”Ja, och ondska. Ibland undrar jag om det finns en gud.”

”Nej, vi är alla gudar. Våra egna fast med skitiga vingar och stora ryggsäckar.” Pippo fnyser till.

Margareta ser tre munkar i orangea kläder och rakade skallar som går längs vägen. Hon undrar om de snart är framme. Längre fram ser hon två elefanter med förare på ryggen. ”Titta, elefanter.”

”Usch ja, jag hatar elefanter. Falska djur.” Pippo grimaserar och ser ut att rysa.

”Hur kan du säga så? De är fantastiska djur. Du är en mes.”

Pippo skakar bara på huvudet och mumlar något om ondsinta snablar. ”Vad gör din son?”

”Han turnerar med sitt band. Du kanske har hört talas om dem. Lost cases. Han är sångare.”

”Vem har inte det. Min dotter är galen i dem, säger att de är världens bästa poeter.”

”Har du en dotter?”

”Ja fast … Vi träffas sällan.”

”Varför inte det?” Margaretas hår har lagt sig framför ögonen igen och hon hoppas Pippo ska ta undan den igen. Motsträviga känslor spelar i hjärtat. Samtidigt som hon vill hålla honom på avstånd ligger en magnet och drar i Pippo för fullt. En låga som inte vill slockna.

”Hon försöker finna sig själv. Sedan hennes mamma dog så håller hon ett avstånd till mig. Jag tror att hon lägger skulden på mig för sin mors död. Och för att jag lämnade henne efter Marias död.”

”Hon kommer tillbaka. De gör de alltid, det gäller bara att släppa efter kopplet lite. Livet går i cirklar tills vi kan vår läxa och får hoppa till nästa cirkel. Dessutom. Sorg är egoistisk. Man måste låta var och en sörja på sitt eget vis. Finns inga facit.”

”Ja, du har nog rätt, men det är svårt. Plus att jag är ute och reser med lite aska runt halsen. Jag får nog stanna i min cirkel ett tag.” Pippo fnyser lätt. ”Men strunt i det nu. Vi är framme.”

Margareta blir intresserad av den mörkare sidan hos Pippo, den med mer djup. Det är sällan hon träffar män som honom, som vågar vara sig själva och ärligt visa sina sidor. Hon har inte märkt att taxin stannat. Margareta öppnar dörren och framför henne ligger ett tempel. Det markanta är alla munkar som är på väg in i templet och alla människor som erbjuder dem gåvor av mat. En elefant kommer emot taxibilen och hon ser hur Pippo går runt bilen för att undvika att stå i djurets väg. När elefanten går förbi svingar den snabeln mot Pippo som snabbt duckar och lyfter nävarna, beredd på … vad det nu är.

”Jag sa ju det. Falska djur.”

Margareta tycker han ser ömklig ut när han slänger ett ont öga efter elefanten. Djurets skötare blänger tillbaka mot Pippo och säger något ont på thailändska. Hon skrattar. ”Du har väl gjort något dumt i ditt förra liv.”

”Kan jag inte tänka mig.” Pippo erbjuder sin arm till Margareta som krokar in sin arm i hans.

”Då så tuffing. Låt oss klappa några tigrar.”

De stannar framför en bjässe till katt som ligger ner samtidigt som några barn klappar djuret. Pippo går fram till tigern och klappar den på huvudet. Margareta ser att hans ögon är vattniga. Han öppnar det lilla kruset han har runt halsen, skakar ut några få korn aska på fingret som han sedan stoppar in i tigerns mun som slickar i sig askan.

”Det var det sista på listan. Vad ska jag göra nu?” Han säger det rakt ut i luften och axlarna sjunker. Andas ut.

Margareta tycker han ser så otroligt skör ut. Som att balansera en snöflinga på en varm nagel. Hon sätter sig ned på huk och klappar tigern försiktigt. Den tunga och varma andedräkten från det stora djuret smeker hennes bara knä. Margareta är livrädd. Huden knottrar kyla på huden. Hon faller bakåt när tigern sluter sina ögon och gäspar. ”Kan vi inte gå och sätta oss någonstans?”

Pippo drar tummen under ögat samtidigt som han håller hårt runt kruset med den andra handen. ”Självklart. Kom.” Han hjälper Margareta upp och de går till några stenar på innergården för att sätta sig.

Orangeklädda munkar står utspridda bland tigrarna. Så harmoniska anleten, tänker hon. ”Får jag fråga en sak?”

”Javisst. Du undrar om listan antar jag.”

Margareta tar Pippos hand som skakar lätt. ”Ja.”

”Under hela tiden jag och Maria var gifta pratade vi om alla saker vi skulle göra, alla platser vi skulle besöka och alla solnedgångar vi ville se.” Pippo rensar halsen och fortsätter. ”Men vi kom liksom aldrig iväg. Ett par veckor efter hon dog stack jag bara. Någon månad senare skrev jag den här.” Pippo tar upp en liten anteckningsbok som han ger till Margareta. Hon tittar på honom och ber med blicken om tillåtelse att öppna den. Han nickar åt henne. Som en tömd trött ballong sitter han tungt på stenen. Margareta öppnar boken och varje sida är fylld med drömmar. Varje sida med ett streck över. Hon bläddrar fram till sista sidan och ser att den inte är överstreckad. I texten ser hon ordet tigre. Den sista drömmen är uppfylld.

”Vad ska jag göra nu? Jag trodde inte … Jag trodde aldrig att jag skulle bli så här tom. Dränerad och urlakad. Vad ska jag göra nu? Åka hem?”

Margareta tar Pippos hand. ”Har du inga egna drömmar?”

”Samma som hennes.” Han tar fram en penna och öppnar sista sidan. ”Samma som hennes.” Pippo tvekar, spetsen på pennan står stilla, Pippos hela universum står stilla. Handen skakar.

Han stänger boken igen och Margareta förstår att han inte vill släppa taget. Har hon själv gjort det? undrar hon. ”Kom, jag är hungrig. Det ser ut som det snart kommer en skur igen.”

På vägen ut råkar Pippo knuffa till en munk som ramlar. När han vill hjälpa munken upp blir flera thailändare upprörda. De skriker på dem men Pippo tar resolut tag i munken och tvingar upp honom till fötter. Han får en smäll av en äldre dam som samtidigt hytter med sitt finger.

”Är det här passion?” frågar Margareta och skrattar retsamt.

”I allra högsta grad. Vad har jag gjort?” Pippo höjer oförstående på axlarna och skäller tillbaka på italienska. ”Man har ingenting för att man är gullig”, säger han till Margareta på engelska.

De springer tillbaka till taxibilen och sätter sig, Margareta ber chauffören köra dem till en restaurang. Chauffören skäller på henne och pekar mot templet men startar ändå bilen. De hör hur några frukter träffar bilen och hukar sig automatiskt.

”Var ska vi?” frågar Pippo.

”Vi ska supa oss skitfulla och dansa med vargar.”

”Och sen?”

Margareta tar Pippos hand i sin och klappar den ett par gånger. ”Sen ska vi hitta nya drömmar. Imorgon följer du med mig till Turkiet. Jag har hört talas om en fantastisk måne man bara måste se innan man dör.”