Kärlekens vingslag – Del 1

fristående fortsättning på novellen – Död inom ett år …

Margareta tänker att Bengt är mer närvarande som död än levande. Det känns som om han står bredvid henne och hon vet inte om hon tycker det är bra eller irriterande. I nästan hela deras liv var han ständigt på jakt efter annat, påhejad av sitt ego, svepte in sina egna motiv i en lögn av familjens bästa. Ibland är Margareta så arg och förbannad för att han aldrig var där för dem, ilsken över att när han väl förstod livets mening, lämnade han dem ensamma med döden som enkel utväg.

   Men oftast kommer Bengts kärlek tillbaka och lägger ett band över ilskan, fyller henne med ro och värme. Av alla de år de var ihop var de sista månaderna som en evighet.

Alla får en sista chans.

Margareta känner en klump i halsen som är en blandning av både vemod och glädje. Hon tar en klunk av det ljumna ölet och med tummen känner hon på vigselringen. ”Tills döden skiljer er åt”, sa prästen, men vad vet han om livet, döden och kärlek? Döden skiljer ingen åt, den drar bara en närmare, tänker hon. Bengt ligger som en andra hud över henne och Margareta undrar om han någonsin kommer att lämna henne. Hon leker med tanken att anlita en exorcist och skrattar lätt åt tanken. Hon ser en präst framför sig som skvätter vigvatten och ber Bengt kliva in i ljuset och sluta terrorisera henne.

Släpp taget …

Hon tvingar sig att tänka på Erik. Just nu är han i Japan och spelar konsert med tusentals jublande fans nedanför hans fötter. De har kontakt nästan varje dag och han är tydligen kär för hundrade gången i någon ny groupie. En Zima. Vad är en Zima? Margareta föreställer sig en piercad och tatuerad kvinna med svart själ. Säkert knarkar Zima. Sprickor av svartsjuka blandat med överbeskyddande kärlek sprider sig över Margaretas kropp. Hon vill vara hos Erik, ta hand om honom och skydda honom mot alla faror och olyckor i livet. En gång bebis – alltid bebis, tänker hon och ler. Men hon litar på honom. Han är en man som lever sitt öde, ett öde som alltid varit skrivet i sten. Tänk vad en liten gitarrpresent kan göra. En puff och en ny dröm skapas. En sanndröm. Men Zima vill hon veta mer om. Snart så. Om ett par veckor ska hon träffa Erik när han har en spelning i Italien.

Hon tittar upp när upprörda röster stör henne. På den leriga gatan framför henne bråkar ett ungt par på ett språk hon inte förstår. Upprört språk blandas med plask från springande barnfötter och bilar som klyver vattenpölar. Luften är het och fuktig efter det senaste skyfallet som regnperioden sköljer över platsen hon befinner sig på. Det är en bakgata i Bangkok och hon sitter på en restaurang eller kafé, det är oklart vilket. Det är en tafflig byggnad byggd av överblivet trä och bambu, wokade dofter av chili, kött och kyckling är det enda som håller byggnaden stadig. Maten lagas av en tandlös gumma med en cigarett i munnen. Gumman skriker ut en färdig rätt och ler mot en gäst som hämtar sin tallrik. Ingen av de andra gästerna verkar bry sig om det bråkande paret på gatan, en snabb blick är allt de får och sedan fortsätter de med sina egna diskussioner. Av alla gäster är hon den enda som sitter ensam men Margareta känner sig inte ensam, inte med Bengt som fodral.

”Är det ledigt här?” frågar en röst på engelska.

Margareta tittar upp och möter en stålgrå blick. Mannen ler finurligt bakom vit skäggstubb. Rynkor spretar ut från de plirande ögonen och vittnar om många skratt i ett långt liv. ”Absolut.”

Mannen sträcker fram en hand. ”De kallar mig Pippo.”

”De kallar mig Margret.” Hon tar emot hans hand och ser en bruten dolk som är tatuerad på underarmen. Mannen de kallar Pippo håller handen aningen för länge och ser ut som om han vill säga något men verkar ångra sig. Han släpper hennes hand långsamt och Margareta känner hans fingertoppar mot handflatan när han sakta drar tillbaka handen. I vanliga fall skulle hon uppfatta det som sliskigt men i det här fallet ter sig hans handling snarare som konfunderad.

”Är boken bra?” frågar han och nickar mot hennes hand.

Margareta skrattar till och lägger ned boken på det slitna bordet. ”Jag har ingen aning. Jag har säkert läst hundra sidor men tänkt på annat. Jag tror jag får börja om. Igen.”

Pippo håller upp en smal sliten bok och viftar den lätt i luften. ”Samma här. Jag har haft den här boken i ett år nu. Men jag ser den inte som en bok längre, mer som en vän som orkar lyssna på mina tankar. Papper dömer ingen.”

De ler igenkännande mot varandra och vänder båda blicken mot det bråkande paret när de hör en örfil klatcha mot hud. Mannen, som snarare ser ut som en pojke, tar sig mot kinden och skakar på huvudet. Sedan vänder han sig tvärt och går ifrån kvinnan. Kommentarer från gäster som sitter bredvid Margareta får kvinnan att titta dit. Andra thailändare skrattar och skriker kommentarer.

Det är en vacker kvinna med tårar i ögonen. Hon sänker huvudet och det kolsvarta blöta håret lägger sig trött över ansiktet. Sedan lyfter hon huvudet och springer efter mannen hon just slagit.

”Visst är det vackert.” Pippo ler mot Margareta.

”Vad tycker du är vackert i det där? Jag ser två olyckliga människor.”

”Passion. Ren och skär passion.”

Margareta är tyst en stund medan hon begrundar Pippos svar. Hon undrar om han har sin åsikt på grund av att han verkar vara italienare. Kanske är det vanligare där. Hon och Bengt har aldrig slagit varandra eller skrikit. Ändå tycker hon att de var passionerade, framför allt mot slutet. ”Vad baserar du det på? Örfilen?”

”Bland annat. Förstå mig väl, jag är mot all form av våld i ett förhållande, men en örfil kan i högsta grad vara passionerad. Såg du inte hennes blick innan hon sprang efter honom? Såg du inte deras desperation i kroppsspråket när de bråkade? Det är passion för mig. Lidelse. Snart är de sams igen och kommer älska varandra än mer.”

”Passion kan vara så mycket annat. Jag tycker att starka känslor i kombination med ömhet är den sanna formen av passion. Dessutom så är det nog slut mellan de där två.” Margareta försöker ta en klunk från en tom ölflaska.

Pippo reser sig upp och går till baren. Han beställer två flaskor och tackar nej till växeln. Han sätter sig ned och lutar sig fram med armbågarna i bordet. ”Var kommer du ifrån?”

”Varifrån tror du jag kommer ifrån?” Margareta lutar sig framåt och tittar Pippo i de stålgrå ögonen.

Han ler och drar två fingrar på hakan. Man kan höra hur det raspar av skäggstubben. ”Flirtar vi nu vackra Margret?”

Margareta känner hur kinderna blossar och lutar sig tillbaka med armarna i kors.

Pippo håller upp händerna och visar handflatorna innan hon hinner svara. ”Förlåt, jag och min stora mun. Jag tror du kommer från Europa även om du pratar amerikanska utan brytning. Jag skulle gissa på Sverige.”

”Varför tror du det?” Hon öppnar garden och dricker direkt ur flaskan.

Pippo skrattar högt. ”Jag har rätt, eller hur?”

”Det tänker jag inte berätta. Svara på min fråga nu istället.”

Han skrattar igen, slår sin flaska lätt mot Margaretas flaska och dricker några klunkar ur ölen. ”Du är blond, blåa ögon och tycker om tyst passion. Är inte det väldigt svenskt?”

”Vad vet du om svenskt? Är inte du italienare eller nåt?”

”Eller nåt? Kvinnor är från Venus och män från Mars, är det så du menar?”

”Exakt.” Nu är det Margareta som skrattar högt fast hon inte egentligen vill. Pippo retar henne, provocerar, men samtidigt som det irriterar henne så lockar han henne. Kinderna glöder lätt. Hon är inte van med det. Margareta vet att hon är vacker för att vara en gammal kärring. I tio år har hon rest runt i världen och många är de män som försökt få henne i säng. En del har hon legat med, men inget mer. Kärleken till Bengt ligger hela tiden hårt mot hennes hud. De har alla vurmat för henne men ingen har provocerat henne eller integrerat henne. Jäkla italienare, tänker hon. Pippo ler snett åt henne som om han läser hennes tankar. Jäkla player, tänker hon och stålsätter sig. Den här mannen ska inte få henne mellan lakanen. Det är en sak som är säker.

”Jag håller inte med. Jag tycker att män och kvinnor är likadana, vi har bara olika behov. Vet man om och accepterar dem så är varken kvinnor eller män svåra att förstå sig på.”

”Jag håller med men vilket kön är mest passionerat?” Margareta samlar sitt hår och samlar det i en knut.

”Det beror vilken kultur de kommer ifrån. Förresten, du är mycket vackrare med utsläppt hår.”

Margareta eldar upp sig igen. Hon ser en vigselring på Pippos vänstra ringfinger. ”Vad tycker din fru om att du ger komplimanger till andra kvinnor?”

Pippo ser först oförstående ut men ler sedan och håller upp sin hand med ringen. ”Jag glömde att en kvinna ser allt. Ärligt talat så har hon ingenting emot det, snarare så är det hennes högsta och enda önskan.”

”Låter idiotiskt.” Hon hör en kraftig åskknall och regn börjar slå kraftigt mot plåttaket. Man kan nästan tro att regnet är ursinnigt och försöker perforera taket för att slå ned på gästerna. Den gamla gumman skriker åt en yngre pojke som genast tömmer några byttor som står utplacerade på golvet. Det rinner och droppar från hål i taket och Margareta älskar symfonin som uppstår när alla ljuden blandas. Regnet som slår mot taket, droppar som faller i vattenfyllda hinkar, droppar som faller i tomma hinkar och slår plast, ljudet från pojken som hivar ut vatten på gatan, mopeder som tutar för att plöja väg bland springande människor. Hon hör hur Pippo i takt till regnet trummar med fingrarna på bordet. Det låter nästan som han trummar Bolero.

”Varför tycker du det låter idiotiskt?” Pippos trummande upphör och han lutar sig fram. Provocerande med ett flin i ett stickigt ansikte. Hans röst är skorrande len, som om en spinnande katt. En farlig katt, tänker hon.

”För att en kvinna som älskar sin man passionerat aldrig skulle tillåta att han kurtiserar en annan kvinna. Det vore idiotiskt. Men vi har tydligen olika syn på passion.”

”Det tror jag inte, vi har bara olika sätt att uttrycka den på. Det är nämligen så att min fru är död. Hennes sista önskan var att jag skulle hitta en ny kärlek.”

Margaretas glödheta eld släcks och ryker ånger. ”Förlåt, jag visste inte …”

”Nej, hur skulle du kunna veta det. Det är jag som ska be om ursäkt. Jag jävlas för mycket.”

Margareta ler medlidsamt, Kanske mer för sig själv än för Pippos räkning. ”Ja det gör du. Du är oerhört irriterande.”

”Men erkänn att du tycker om det. Du älskar en utmaning. Erkänn.” Pippo lämnar henne med öppnad mun utan att vänta på ett svar och går för att hämta mer öl. Hon skrattar uppgivet och tittar ut mot gatan. Paret som tidigare bråkat utanför restaurangen kommer gående tätt under ett gult paraply. Mannen håller om kvinnan och kysser henne snabbt på pannan medan de kryssar mellan vattenpölarna. Inte för att det verkar göra någon skillnad. Allt är lerigt eller dyblött, det regnar lika mycket uppifrån som nedifrån, men det är en vacker gest. Fan, tänker hon, den jäveln hade rätt. Hon beslutar sig för att inte berätta för honom vad hon just sett. Margareta misstänker att han skulle gotta sig alldeles för mycket i det. Hon ser på honom när han kommer tillbaka med öl, så självsäker i sin gång och utan bekymmer. Player, tänker hon igen. Glöm att han ska få mig i säng.

”Förlåt om jag frågar men hur dog din fru?” Margareta överraskar sig själv med sin fråga. Den är så jävla naken.

”Cancer. Jag hatar cancer.”

För första gången ser hon sorg i Pippos ansikte. Lika fort så försvinner sorgen och ersätts med ett leende. Hon var min bästa sida och utan henne var jag lika med död. Hon var och är fortfarande livet för mig hur konstigt det än låter. Äkta passion.” Pippo blinkar med ett öga. ”Förstår du vad jag menar?”

”Ja faktiskt. Vilken typ av cancer?”

”Pancrea. Det gick fort. Tre månader efter att hon fick diagnosen dog hon.”

Det känns som Margareta får en kniv i magen och Bengts ansikte, när han dör i hennes armar. ”Vad hemskt. Hur länge sedan var det?”

”Fyra år sedan. Direkt efter begravningen så flydde jag. I alla fall i början. Nu reser jag mest runt och upplever alla de saker vi pratade om att göra tillsammans. Hon är med mig hela tiden, jag har hennes aska här.” Pippo visar upp ett halsband med ett litet krus. ”Makabert, eller hur?”

”Nej inte alls. Jag tycker om att se att du har en allvarlig sida.”

”Så nu ger du komplimanger. Jag ser en ring på ditt finger. Hyckleri?” Pippo höjer på ögonbrynen.

Margareta skrattar. ”Touché. Nej, min man dog även han. I ALS. Jag har aldrig tagit av mig ringen. Vet inte varför.”

”Det kallas passion kära du.”

De ler mot varandra och är tysta en stund medan de tittar ut mot gatan. Det har slutat regna och människor börjar fylla gatorna igen på väg mot någonstans. Det luktar blöt jord blandat med matoset från wokpannor och hon ser det bråkande paret återigen komma gående på gatan. Den här gången hand i hand och utan paraply.

”Ha! Jag sa ju det.” Pippo blåser på sina naglar och drar dem mot sitt vita linne. ”Jag älskar att ha rätt.”

”Du hade tur och inget annat.”

”Men ändå rätt.” Pippo ler och tecknar två horn på sin panna med hjälp av sina pekfingrar.

Margareta skrattar åt gesten och tittar på hans tatuering på underarmen. Den här gången ser hon att en bloddroppe ligger på udden av den avbrutna kniven. ”Vad betyder din tatuering?”

Pippo böjer armen och tittar på tatueringen. ”Jag gjorde den i tonåren. En oförrätt betyder den. När jag fått min hämnd så kan jag tatuera den hel. Det var länge sedan nu och jag tänker inte längre på det. Tiden läker alla sår.”

”Vad hade han gjort? Han som du vill hämnas på menar jag.”

”Han dödade min bror.” Pippo kliar på kniven i bläck och lägger ned armen på bordet.

”Så om du ser honom igen kommer du döda honom då?”

”Nej. Jag har förlåtit honom. Jag var tvungen.” Pippo tittar ut mot gatan och försvinner i tankar.

Margareta vågar inte fråga mer och förstår att det inte är tillfälle att få veta. Pippo har slutit sig. Det känns som om hon klivit på glödande kol och varit ett steg från en mina. ”Nej, nu måste jag hem till mitt hotell. Jag börjar känna mig onykter. Tack för idag, jag har faktiskt haft trevligt även om du är otroligt irriterande.”

”Vad gör du imorgon?” Pippo är sitt glada jag igen.

”Jag ska nog resa vidare norrut.” Hon pekar mot ett håll utan att ha en aning om det är norr. Men det känns bra.

”Bra, då följer du med mig. Jag ska till ett tempel där munkar har pli på tigrar. Jag har aldrig klappat en tiger. Har du?”

”Förvisso inte men jag vet inte om jag vill. Det låter farligt.”

”Jodå, det vill du visst det. Snälla, för min skull.” Pippo lägger huvudet på sned och lägger sin vita lugg åt sidan. Putar med underläppen.

Margareta ler åt honom och låter sig övertalas utan vidare. ”Okej, men bara om du lovar att inte vara så stökig.”

”Jag kommer att vara stökig och du kommer älska varje sekund.”

Margareta skakar på huvudet. ”Du är omöjlig antar jag. En förlorad själ.”

”Bra, då är vi överens. Kom jag kör dig till ditt hotell.”

De går ut på gatan och Margareta tittar på Pippos bak.

”Gillar du det du ser?” Pippo skrattar högt.

”Far åt helvete.” Kinder som hettar. Men hon ler.

Jävla player …