Hur en engelsk bulldog sänkte en häst …

Vi hälsar på Sebastian, en polsk vän till mig som bor vid ett travstall. Nikki är inte så glad då travhästar inte hoppar över hinder eller ens kan någon dressyr. De är kastlösa i hennes värld.

Sebastian har en engelsk bulldogg som heter Olle. Olle, som på latin betyder: Jag luktar som en romersk badtunna. Olle bor som sagt vid ett travstall, eller bodde ska vi väl säga. För hatet drev honom därifrån. Han blev paria, persona non grata, förskjuten … Stackarn.

Det började en höstdag när löven precis blivit döende brandgult supervackra. När det blåste lätt och alla tog en titt på himlen och ryste inför vintern. Olle gick bara runt och chillade, tog en paus från sin husse, glodde känslolöst på allt som rörde sig runt stallet. Ofta när man tittar in i en bulldoggs ögon verkar det tomt bakom. Som om ingen är hemma och ingen har någonsin satt upp några gardiner. Jaja, du fattar. Olle tog det cool och gick förbi en travhäst. Det var då den infernaliske hästen bestämde sig för att spela fotboll med Olle. Till hästens försvar ser Olle ut som en fotboll, kanske en luggsliten sådan men dock en fotboll. Till saken hör väl även att hästen inte gillar hundar. Säkert något traumatiskt från ungdomen. Who knows …

Jag kanske borde berätta lite om Olle först. Olle är en trevlig och enkel hund som gillar att ligga under huset, han ler aldrig för humor är inte hans grej. Han kräver inte mycket från livet förutom en full matskål och fingrar som kliar hans päls ibland, fingrar som behöver tvättas efteråt. Oftast följer han med den femåriga sonen i familjen upp i skogen och föser sedan hem ungen när han tycker att barnet vandrat för långt. Olle är envis, lika urbota envis som min dotter. Som exempel kan han ställa sig framför en stängd dörr tills någon öppnar den åt honom. I flera timmar kan han stå där. Eller på vägen, så inga bilar kan köra förbi. Bara för att. Olle har liksom aldrig bråttom.

Olle kanonkula sänker en häst

Olle älskar alla – utom en viss häst som spelade fotboll med honom. En dag kom hämnden. Travhästen, som vi kan kalla Duvel (Djävulen på franska), leddes av sin skötare förbi huset där Olle bodde. Vi såg det alla, glimten av förakt som tände tusen ljus i Olles ledsna ögon. Hur han ställde sig upp, riste till, rivstartade och drog iväg. Vi som satt där släppte våra hakpartier mot bröstet, för sprungit, det har Olle aldrig gjort.
”Run Forrest, run!” skrek jag förtjust.
Husses ögonbryn drogs ihop. ”Vad fan nurå?” bröt han på polska.
Olle, ja, han sa inget. Han är den tysta starka typen. Alltså, Olle väger säkert fyrtio kilo, och fyrtio kilo gånger sextio kilometer i timmen blir fan ett ton. De som kan matematik kan ju räkna ut det där om de inte har någon fritid. Anyway, Olle kanonkula hoppade upp, med hela sin tyngd mot bogen på hästen så den föll. Sedan struttade han tillbaka till oss, som bara en engelsk bulldogg kan strutta. Och tro fan om han inte log just då. Och kanske, men bara kanske, har Duvel slutat spela fotboll med luggslitna hundar … Olle bor idag på ett annat ställe. Utan hästar.