Tick tack – del 2

Fem år senare …

Simon riktar pistolen mot mannens panna, ser hur hans inre vrider sig av ångest. Mannen gråter och ber för sitt liv. En andra chans. Simon har sett det så många gånger förut, hur de blir religiösa och ber till en gud de inte tror på. Innan hjärnorna hamnar som dekoration utanför deras kroppar. Simon är trött på att döda och göra ont. Det är år sedan han lovade Ayla att sluta.

De är i ett sovrum med en bäddad säng och ett broderat överkast, ovanför sängen hänger en tavla med familjens leende porträtt. Två uppklädda barn med sol i sina ansikten, en fru som älskar. Mannen står bakom sin familj som en patriark. Simon tycker de tittar på honom med bedjande ögon. Snälla, skjut inte … Ljus smiter in genom persienner och lägger ränder i hela rummet. Mikroskopiskt damm flyter sakta i solljuset. Det luktar mellanöstern. Arabiska kryddor som hänger likt volanger över de snirkliga tapeterna.

Mannen heter Janis och står på knä för att han klivit in i fel revir. Simon är här för att Fadi vill det.

Han tittar upp och ser en spegelbild berätta sanningen om hans eget ansikte. Han känner så väl igen det, det var hans faders ansikte innan han brukade spöa skiten en liten Simon, ett ansikte förgiftat av ondska och hat. Cirkeln är sluten och han har blivit det han så innerligt hatat. Men det är nog nu, löftet till Ayla ska hållas. Det finns ingen återvändo. Han måste bryta sig loss. För sin familjs skull.

Den naive lille pojken har blivit värre än den djävul han växte upp med. Simon vet att han har ett rykte som galning och de kallar honom Simon Duvel, djävulen. Hans tatueringar kliar när han sonderar sina minnen. Var och en för varje minne.

Simon tänker på sin fyra år gamla son. Vill han verkligen att hans barn ska växa upp under en våldsam mans skitiga vingar? Vill han att Aylas oro för hans liv ska bli vardag?

Tvivlandet började redan när han träffade henne. Utan vare sig krav eller pekfingrar öppnade hon Simon. Hennes kärlek innehöll nycklarna till hans skåp med gammal ondska. Ayla klädde av hans skal med ett leende utan uppsåt och planterade tankar på en annan typ av framtid.

En gåva från mig. Förvalta den väl.

Sedan kom sonen Adam och Simon blev en ung pappa. Åren trillar på, tänker han. Det sociala arvet knackar snart på dörren och om några år inser även en liten pojke hur hans far tjänar pengar. Tre gånger har han försökt att dra sig ur och tre gånger har inkrävda gentjänster dragit honom tillbaka.

Simon känner lukten av urin och tittar ned på den ynkliga skepnaden. ”Vill du leva?”

Janis nickar med huvudet. Han är full med skam och vågar inte se Simon i ögonen.

”Tvåhundratusen i böter. Du vet hur det funkar. Till imorgon, annars dör du.”

Janis nickar igen och torkar snor och tårar med baksidan av händerna. ”Jag lovar.”

”Ser vi dig på fel gata knäpper vi dig direkt.” Simon går ut från lägenheten och fram till sin bil. När han sätter sig i den tar han fram mobilen och slår numret till Fadi. Det är som en bastu i bilen och han sätter på luftkonditioneringen. Kräksjuka fjärilar slår magen med lätta vingar medan signalerna går fram. Din värsta fiende är dina tankar, hinner han fundera innan Fadi svarar.

”Hej gubben, whaz up?”

Simon ler. Under tio år har de varit som bröder och tillsammans klättrat uppför ett berg de flesta undviker. De har andats samma luft och druckit samma vatten, blivit en del av varandra. Det gör ont i Simon och tankarna sliter sig ryckigt. Hur lämnar man en värld man fötts till? Vad ska Fadi säga? Hur ska han kunna bli en Svensson med villa, Volvo och hund?

”Alla aktioner har reaktioner Simon.” Socialförvaltningens ord.

Simon undrar om han och Fadi har skapat sig själva eller om de är produkter av en pappas hårda hand. Det är sällan han tittar bakåt men han undrar vad som hänt om han inte rymt den där dagen, om han inte följt med Fadi.

”Vi måste prata”, säger Simon kallt och petar till den lilla dödskallen som hänger i backspegeln.

”Låter allvarligt.”

”Det är det. Kan vi träffas på det vanliga stället?”

”Visst, om en timme gubben.”

De lägger på utan avsked och Simon startar bilen. Innan han åker tittar han upp mot Janis lägenhet och ser hur gardinerna fladdrar till. Eftersom han har en timme att slå ihjäl tar han en omväg och kör igenom ett finare område med villor och välklippta gräsmattor. Himlen exploderar sakta till brandgult.

Simon åker i krypfart för att hinna se så mycket som möjligt. ”Är det här min framtid?” undrar han högt och petar till dödskallen igen. Den gungar och glor på honom.

Han ser dyra cyklar som ligger övergivna i hast på infarterna och doften av tändvätska smiter in i bilen. Är det här jag? Klädd i en färgglad pikétröja med khakifärgade kortbyxor med en grilltång som enda vapen? Han skrattar till när han ser sig själv och mörka Ayla framför sig bland villorna. Som tumörer bland plommon.

Tankarna går till Ayla. Han valde omedvetet att älska henne för evigt en julafton några år tidigare. Med två enkla presenter fick hon Simon att krackelera i stora sjok.

En fällkniv och en tummad bok. Simon känner lukten av boken fast den bara passerar hans tankar. När han först öppnar paketen känns det som om någon sticker en iskall kniv i hans hjärta och vrider runt bladet. Ilskan bubblar upp. Vem tror hon att hon är som rotar i hans förflutna? Det tar honom en vecka innan han förstår hur stark hennes kärlek är och vilken otrolig gåva det egentligen är. Hon tog sig till det han hatade bara för att hämta hem hans ljuvaste minne. Samtidigt skäms han att hon träffat hans föräldrar och sett deras skitiga liv. Den verklighet han en gång levde i. Den verklighet han vill sudda ut.

Det var första gången han grät sedan en kall balkongkväll för tio år sedan. Simon känner utanpå byxfickan och fällkniven ligger bland några mynt.

Han tittar på dödskallen i backspegeln och sliter loss den. ”Åt helvete med den här skiten.” Han trycker på knappen till bilfönstret och slänger ut den. Den slår ned i asfalten och studsar in i en nyklippt häck.

Dödskallen och färden får symbolisera den nya given i hans liv och Simon tränger bort en vilja att stanna och hämta tillbaka den lilla plastbiten. Han känner avsky för sin svaghet, varför håller han så hårt i sitt olycksbådande och våldsamma liv? Är det för att det är det enda han kan? Det enda som ger honom lust att leva? Simon vet att det inte är sant. Ayla och Adam är det bästa han lyckats med och det enda som har ett faktiskt värde, anledningen som lägger ett leende på hans läppar och knuffar in lycka i kroppen. Han tittar på sig själv i backspegeln och försöker stirra ut idioten som glor på honom föraktfullt men han vet att han kommer förlora den tävlingen. Simon ler, ett falskt leende. Sedan skrattar han åt sig själv och undrar vad Fadi skulle säga om han såg honom. Simon undrar om han håller på bli galen. Aylas och Adams kraft över honom känns ibland obehaglig. Vad ser hon i honom som är så värdefullt att hon väljer att skaffa barn med honom? Hon är den smartaste person han känner men han undrar om inte hon har en skruv lös. Simon saknar henne mer än någonsin trots att de kysste varandra för några timmar sedan.

Simon vet att döden leker kull med honom och hans kanske enda chans är att gömma sig i henne. Och hoppas att mörkret inte lurar ut honom igen. Kan man lura döden?

Det idylliska området börjar tappa sin färg och Simon kör mot mötesplatsen. Han känner sig nervös men blir lugnare när han ser de trista grå färgerna i betongen han kallar sin egen skog. Han saknar vännerna. Fadi, den värste av dem alla och den ende som är hans jämlike. Hans broder i ett lortigt träsk med våld och pengar som enda gud.

Simon undrar hur Fadi kommer att reagera. Ska han förskjuta honom? Är Simon en förrädare? Han minns alla skratten, pulsen som spelat bastrumma i deras kroppar i jakten på mer, ristade namn i ett torn med ärgad koppar. ’The Wolfpack was here’. Simon ler åt deras vilda ungdomliga drömmar som blev verklighet.

Han minns alla trasiga människor, alla tårar och blod som runnit för deras händer, döden som varit deras kompanjon och rädslan som varit ryggsäck.

Det får vara nog. Liten blir till stor som vill börja om, en andra chans att göra gott och stoppa en spiral som allt snabbare går mot en stängd dörr.

”Hit men inte längre, utan nyckel är du fast.” Kriminalvårdens ord.

Han ser Fadi som sitter vid deras café. En svart t-shirt ligger stram över den muskulösa överkroppen och huvudet blänker hårlöst. Fadi har sett honom och sträcker snabbt upp pekfingret. Simon ser guldlänken runt vännens hals på långt håll. Tjockare för varje år som går. Fadi kommer få problem med sin nacke snart med tanke på vikten.

Han går över torget. Barn i begagnade kläder springer omkring eller leker vid den lilla fontänen med det snålt tilltagna vattnet. Kvinnor bär på stora kassar med mat medan männen sitter och spelar spel eller diskuterar politiken i deras hemländer. Fast det är kväll vill inte värmen släppa taget om luften, envist hänger den kvar och påminner om morgondagen. Butiksägare stänger sina affärer och jagar iväg barnen som retas med dem. Allt med glimten i ögat. Trots misär finns det alltid glädje.

”Tjena mannen. Väntat länge?” Simon drar ut en stol som skrapar högt mot asfalten. De har ryggarna mot väggen och full kontroll över hela torget.

”Kom nyss.” Fadi lutar huvudet en aning och tittar på Simon. ”Du ser bekymrad ut. Gick det inte bra med Janisfittan?”

”Inga problem. Han får böta tvåhundra. Imorrn.”

”Vad är det då som tynger dig min vän? Är din kvinna hård mot dig?” Fadi imiterade en piska som viner och smiskar i trött luft.

Simon skrattar till. ”Nej då, hon är underbar.” Simon är tyst en stund. Det slår honom att han inte har planerat eller förberett sig på vilka ord han ska lägga i sin mun. Fadi tänder en cigarett och låter honom ta den tid han behöver och Simon ler inombords. De känner varandra för väl. ”Jag hoppar av”, säger han till slut.

”Igen. Du får sluta hoppa av och på, brorsan. På av, på av, på av.” Fadi slänger med huvudet. ”Jag börjar bli yr.”

”Nu är det på riktigt. Seriöst, jag vill börja om.”

Fadi ser allvarligt på Simon. ”Okey, mannen. Jag fattar. Jag har också planer. Har du råd att hoppa av?”

Simon tänker på pengarna han sparat sedan de började sin bana. Han har en miljon nedgrävda och att hoppa av gänget kostar tvåhundra tusen. Genast ångrar han att han spenderat så mycket pengar på saker utan värde. Det kittlar till i magen. Hans pengar räcker inte länge. Simon tänker på människors värde. Alla har ett pris men det är sällan det består av pengar. Drömmar är värdefullare än guld. ”Jag har en slant. Det ska nog gå ska du se. Så vilka planer har du?”

”Jag ska starta värsta nattklubben mannen. Med de snyggaste brudarna – och de fulaste snubbarna som har fett med cash.” Fadi skrattar. ”Jag ska mjölka dem som de getter de är.”

”Behöver du en anställd?”

”Inget för dig min vän. Du är ämnad för nannat. Dessutom har du familj. Har du ingen masterplan för vad du ska göra?”

Gürhan, ägaren till cafét kommer ut med varsin espresso till dem. Han mumlar något på turkiska och går sedan in igen.

”Fan, är han på bra humör idag?”

Fadi tar en klunk och svär till när han bränner läpparna. ”Han har väl fått till det med sin fru, skit i honom. Har du ingenting att jobba med?”

”Nej, har aldrig tänkt så långt. Det löser sig.”

”Shit, du måste ha visioner. Se på mig.” Fadi slår lätt på sitt bröst. ”Mitt öde står redan skrivet i stjärnorna.”

Simon ler åt sin vän, han har aldrig sett honom bekymrad. Han känner lugn men samtidigt reser sig håren på hans armar. Varnar honom. Men Fadi verkar snarare glädjas åt Simons beslut. Kanske för att han själv är på väg att lämna deras gemensamma spiral. En nattklubb, tänker Simon. Han ser Fadi framför sig, hur han går runt och hälsar på alla gäster med ett stort leende och en mage som växer av välstånd. Inte min grej, tänker han. Vad är mitt öde? ”Du har alltid vetat vad du vill Fadi. Jag är inte sån. Det här är allt jag kan”, säger Simon och håller upp sina nävar.

”Bullshit! Du är en jäkel på att snatta rulltårtor också”, säger Fadi och skrattar.

Simon minns dagen då de träffades. Han kommer ihåg hatet som låg som en tjock hinna på huden, hur den förgiftat han kropp. Ett hat som Ayla skalat av, strimma för strimma. Den lille pojken har blivit stor.

”Dags att dra. Jag ska träffa några av bröderna och berätta att du hoppar av. Ska du med?”

”Nej, jag åker hem.”

De ställer sig upp och Fadi omfamnar honom. Den längsta kram han fått av en annan man. Fadi viskar i hans öra. ”Du kommer alltid vara min bror Simon, glöm aldrig det. Du är den enda familj jag har. Låt oss hitta på något i helgen, okej?” Hans vän släpper taget om honom och tittar stint i ögonen.

Simon är märkbart tagen. Han tror sig ana en tår i Fadis öga men säger ingenting om det. Håren på armarna vill inte lägga sig ner. ”Självklart, mig slipper du inte.” De dunkar varandra i ryggen och Fadi går. Simon sätter sig vid bordet igen och andas ut. Fadi låtsas sparka till några av barnen som skrattar förtjust. Simon känner sig fri. För första dagen på tjugofyra år släpper alla tyglar som hängt på honom som fängsel. Han sträcker ut sina armar som en örn efter sömn.

Han skrattar till och får bråttom hem. Han vill dela lyckoruset med sin familj. Det är över, aldrig mer ska han skada någon annan.

”Vi får väl se.” Fadis och Aylas ord

 

fortsättning följer imorgon.