Sluta blunda …

Acceptans … Det är så otroligt fint på något sätt. Jag sitter här och är varm för min dotters skull och för alla andra som visar stöd och berättar. Personer jag aldrig träffat och vänner kommer fram och berättar i köpcentrat, mejlar, ringer upp och pm:ar, kommenterar i bloggen efter inlägget om min dotter. Även min dotters mammas vänner och ex. Det där jävla mörkertalet du vet. De som anade. De som haft det likadant. Alla hemligheter som tvättas rena. Tillhörighet med människor man inte trodde det fanns en gemensam nämnare med. Alla historier man får höra från andra … Alla som öppnar sina ögon och munnar.

Uppväxt.

Alkohol.

Bara det kan bli en helt egen bok. Ingen är ensam egentligen fast alla känner sig ensamma i samma flock. Jag har nog varit en av alla som blundat för det. Att vi är så jävla många. Vilket samtidigt är så tragiskt att jag egentligen vill blunda igen. Men det får jag ju inte.

Det vore så inihelvete fel.

Jag vet att en del påstår att dom är ett resultat av sin uppväxt men jag ser det hellre att vi är dom vi är – trots det. Visst, när man förlåtit och gått vidare blir man starkare och en bättre människa. Men det är just … trots alla trauman. Jag har så många vänner och bekanta som haft en trasig och skitig uppväxt. Och vi har slagits och sabbat för oss själva för att någon annan gjort det mot oss. Och på något sätt är stolta för det. Sin uppväxt alltså. Att det skapade den vi är idag. Det är för fan inget att vara stolt över. Tänk vilka människor vi kunnat vara utan alla trauman …

Och sen har vi de där andra … de som inte tar ansvar. De vi växte upp med. De som självmedicinerar. Som skyller på sina trauman för att de missbrukar. Jag är lite trött på det just nu. Och lögnerna såklart. Jag har provat alkohol och droger för att döva men jag är världens sämsta missbrukare. De funkar inte på mig. Så jag ska väl kanske hålla käften om hur det är att ta sig ur ett missbruk.

Men jag köper det inte.

Jo, jag fattar. Det är inte så jävla lätt. Det är en sjukdom. Det är fan inte lätt att leva med demoner som sliter i alla tankar och skriker sig hesa med alla minnen. Och att man tror att det enda sättet är att göra dom skitfulla så de håller käften. Iallafall för en liten stund. Tills nästa dag när de vaknar och harklar sina halsar och kroppen skriker efter mer. Till nästa glas eller tablett. Men jag och många med mig har inte börjat missbruka och blivit hyfsat bra människor – trots det.

Det är ingen som tvingar en missbrukare att just missbruka. Man måste ta ansvar, sluta vara ett offer. Även om man är just det. Men det är barnet som offret, inte den vuxne. Jag tycker man får skilja på det även om problematiken är en fucking djungel och man inte har en machete. Men det är trots allt bara tankar. Det som hände för länge sedan händer inte nu. Det lilla barnet i en är stort nu. Det är bara tankar som föder känslor från förr som föder nya tankar och sen sitter man i det där hjulet som snurrar och snurrar tills hela skiten kraschar. Och det är kanske först då man kan resa sig igen.

Det finns ett verktyg. Det kallas terapi och att erkänna för sig själv och alla andra att man faktiskt har ett problem. Att bestämma sig för att man vill må bra. Att det är viktigare. Att man ska vinna över beroendet och göra allt för att visa att man tänker ta sig igenom djungeln och sluta skada alla andra runt omkring en. Att man ska spöa skiten ur demonerna.

Det finns även en skitbra bok om det som heter ”Bara en tanke” av Dennis Westerberg. Läs den eller ge bort den till någon som behöver den! Kanske kan du hjälpa ett barn som mår dåligt, eller en vän.

Vi måste sluta blunda!

Anyway … Tack alla som berättat och stöttat! Och tack min fru Caroline som är helt jävla fantastisk!

 

sluta blunda

3 Comments

  1. Bra igen.

    Att välja flaskan, missbruket är att välja den enkla vägen. Det är att välja bort ansvar, för sitt och för sina barns liv.

    Jag vet att en del blir förbannade när jag säger det. Men jag håller fast vid det. Att ta ansvar är att möta sina demoner. Missbrukare är inte ovanligt drabbade av dem. Vi har dem alla människor!

    Reply
  2. Håller med!

    Reply
  3. Citat: ”Att välja flaskan, missbruket är att välja den enkla vägen. Det är att välja bort ansvar, för sitt och för sina barns liv.”

    En god vän till mig och barndomskamrat blev alkoholist vid tretton år. Han valde inte. Det var bara som så att hans kroppskemi tycktes fungera så bra med sprit att han aldrig kunde avstå.

    Min far blev också alkoholist vid ungefär samma ålder. Han slutade skolan och började jobba i sin fars verkstad. Hans far var alkoholist också.

    Själv märkte jag en sommardag vid cirka trettio efter middagen ett sug efter sprit. Medan jag funderade på att ta en öl, ett glas vin eller en drink kom det över mig att jag var i farozonen. Ett glatt umgänge med några öl varje kväll, sprit under veckosluten … vanans makt kan bli stadfäst.

    Jag tror inte någon bestämmer sig för att idag ska jag bli alkoholist. Det smyger sig på. Du märker inget förrän det är för sent. Om man inte som jag hade tur och han reagera.

    Sen, jomenvisst. Min fars alkoholism och en skadad familj är svårigheter som följt mig hela livet. Så tänk på barnen innan du korkar upp.

    Reply

Lämna ett svar till Sune E. Olsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Dela med dig

Dela sidan med dina vänner.