Jag tog tillbaka makten …

”Du och din syster är dom dyraste skjuten jag nånsin haft.” Orden rev mig över hela ansiktet och just där och då ville jag mörda honom. Han sa det inte på skämt, han sa det med en bitterhet som skulle kunna försura en hel sjö. Jag tittade på fårorna i hans ansikte, ansiktet jag hatade, ansiktet som skrikit våld så många gånger i min ungdom. Mina nävar knöt sig och då kommer hans fyllepolare till hans räddning. Det låg väl i luften och darrade dånande. Där och då var han en hårsmån från att bli misshandlad … eller ännu värre.

Han syftade på underhållet han betalat i så många år. Som om det var vårt fel. Eller mammas. För att han var ju helt oskyldig liksom. Och just den där meningen säger så mycket mer. Att han köpt horor. Att han kallar morsan för en hora. Att han ser oss som skulder. Och så vidare …

Jag brydde mig inte så mycket för min egen del, men mer om min syster. Att han skitade ner hennes liv och existens. Allt det vackra med henne. Det var det nävarna reagerade på, det var därför ursinnet klättrade upp längs ryggraden och ville släppa lös sitt vansinne. För mig var han redan en värdelös sten i min uppbyggda mur.

Trodde jag …

Det handlar väl om att ta tillbaka makten antar jag. Varför ska vi låta någon som förstört så mycket fortsätta vinna? För det är väl det vi gör ..? Låter minnen jag oss och om vi inte släpper asen och går vidare vinner dom. Om och om och om och om igen.

Jag förlät honom aldrig min uppväxt. Varför skulle jag? Men jag släppte honom. Tog tillbaka makten när jag var tonåring. Han hade dykt upp hos morsan full och galen. Några år tidigare hade jag och morsan slängt ut honom. Men här var han nu igen. Förbannad och skulle lära morsan veta hut. Det var hans andra misstag.

Hans första var att han hade introducerat mig för våld och även boxning. Jag var inte samma pojke längre som han en gång haft makten över. Han skrek åt morsan och då tog jag tag i honom, tryckte upp honom mot garderoberna i hallen och log. Just där och då, när han såg mitt leende och min näve som kom farande mot hans ansikte, fattade han. Men den jäveln duckade och min hand åkte rakt igenom garderoben och han ryggade tillbaka. Utan ett ord lämnade han lägenheten. Jag tror till och med han nyktrade till.

Makten var min men ändå inte. Men jag hade slutat vara rädd för honom. Efter den dagen och de få gånger vi sågs igen räckte det med att jag ryckte lite med axeln för att han skulle rycka till. Bli rädd. Jag ville påminna honom om den där dagen för resten av hans liv. Eller påminde jag mig själv om den? Jag vet inte, jag är inte säker …

När han dog gjorde han det ensam. Kroppen hade legat i hans taffliga etta i Trångsund i tre månader innan någon klagade på lukten eller vad det nu var. Inte ens hans fyllepolare hade brytt sig. Polisen ringde mig och berättade.

Fucking karma …

Jag och syrran gick i igenom lägenheten och hittade ett brev, ett brev där han klagade på att hans barn inte ville ha någon kontakt med honom, att han inte förstod varför och att det gjorde honom ledsen. Det kändes jävligt bra faktiskt.

Vi kremerade honom. Jag ville vara säker på att … ja du vet. Jag åkte omkring med hans urna i bakluckan tills han skulle begravas. Inte en chans att han skulle få komma in till mitt hem, till mina barn, till mitt … Det fanns liksom inte. Kanske larvigt men det fick vara en tecken på något sätt. Jag trodde jag tagit tillbaka makten den där dagen när min hand skrämt skiten ur honom, men minnena fanns ju kvar. Jag lät dem hoppa hage med skitiga fötter i mitt inre och jag lät honom vinna. Igen och igen och igen och …

På begravningen stampade jag till jorden lite extra efter att ha hällt ned askan i gropen. Stanna där din jävel …

Sen släppte jag honom och alla minnen som brukade spöka.

Vann.
Blev fri.
Blev mer hel.

Det handlar alltid om det tror jag. Att ta tillbaka makten. Det kan räcka med några ord egentligen men det visste jag inte då. Det skulle räckt om jag sagt vad jag tyckte om honom och vad han gjort. Bara fått ur mig det. Det hade varit så enkelt. Jag fattar det idag. Så nu släpper jag alla andra spöken. Min lycka kommer före dom.

Så mitt lilla tips: Har du blivit våldtagen, misshandlad, lämnad, lämnat, inte förlåtit eller bett om ursäkt eller vad det nu kan vara som spökar hos dig. Ut med orden till den som skapat rivsåren i hjärtat. Säg det bara och skit i att ta in ett eventuellt svar, även om det är ett ensamt eko. Ta tillbaka makten och släpp alla minnen som vill förgifta dig, för du vet ju hur det är. När tankarna dyker upp kommer alla känslorna tillbaka. När känslorna kommer så dyker tankarna tillbaka. Byt ut tankarna så kommer känslorna ramla ihop i en hög för att till slut bli till aska i en grop. Det är inte värt det. Låt det inte vinna över dig. Just saying …

revanch

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Dela med dig

Dela sidan med dina vänner.