Hemligheter … Det finns hemligheter man kan hålla inne med och det finns hemligheter som måste få komma ut. För allas bästa.
Jag har tvekat ett bra tag nu och bloggen har legat nere för att det varit en del kaos i mitt liv. Förlåt, det är egentligen fel – det är min yngsta dotter som varit i kaoset med min exfru. Det är min lilla tjej som levt i en krigszon. Ett krig jag lämnade för flera år sedan. Ett krig jag ville tro var slut men ändå visste fanns bakom hörnet. När hatmejlen och hatsamtalen duggade tätt mot mig och min nuvarande fru. Men jag har inte sagt något till alla andra. Bara några få. Och det har varit en hemlighet alldeles för länge nu.
I måndags kom två droppar som välte hela hinken. Ett sms med orden som välte mig och drog och slet i mitt hjärta som tappade takten. Två sköra darrande ord som skrek från skärmen.
Hjälp mig.
Jag ringde upp. hörde hennes mamma skrika, kalla henne fula namn, bad henne dra åt helvete. Sa jag att hon är elva år? Jag pratade med min lilla tjej som grät förtvivlat. Sa att mamma var sådär konstig igen. Att hon slitit henne i armen och kallat henne fula saker. Spottat på henne.
Snälla pappa. Kom och hämta mig. Nu.
Mamma är dum mot mig.
Jag ringde socialjouren som varit där för två veckor sedan. Då hade hennes mamma tagit med henne till en bar och blivit så full att hon rasat ihop så ambulansen fick komma.
Avslutade samtalet med socialjouren.
De var på väg.
Tick tack.
Jag och min fru satt på fakirnålar. Jag ringde dottern igen. Hennes mamma hade slängt ut henne. Elva år – elva på kvällen. Tårar som rullade som bowlingklot på små lena kinder. Efter en del drama kom polisen till slut in i lägenheten. Till en mamma som supit sig medvetslös och fick hämtas med ambulans.
Det har varit mycket för min lila tjej. Jag vet det, soc vet det, skolan vet det och poliserna som var hos henne i måndags vet det och jag vet precis hur hon känner det. Men jag har haft bakbundna händer. Man tror att det ska vara enkelt. Men nej …
Jag hade också samma hemlighet när jag var liten. Så jävla länge att det trasade sönder delar av mig. Men ingen fick veta och jag höll käften. Men det är slut med det nu. Min dotters mamma är alkoholist!
Och nu kommer också skulden. Varför gjorde jag inte mer? Varför lät jag det gå såhär jävla långt? Varför är jag helt jävla dum i huvudet? Jag borde kidnappat henne och dragit utomlands.
En del kommer säkert tycka att jag gör skitfel som skriver det här. Som inte håller käften. Det kan ni få tycka såklart men gå lite i min dotters skor en stund när du läser det här. Jag vet att de är små skor, men ändå … Det är för hennes skull. Och även för hennes mammas skull.
Ett problem kan inte lösas förrän man erkänner att det finns ett problem.
Ett missbruk kan inte lagas förrän det ligger på bordet så alla kan se. Så en mamma inte kan ljuga längre. Lögnen som bott i en ballong är ute nu. Så alla kan se. Så alla vet och kanske kanske kan hennes mamma till slut förstå att fasaden har rämnat. Kanske tänker en del andra efter en stund. Kanske ser det där stökiga barnet och vill förstå istället för att peka finger. Får en aha-upplevelse.
Frågan är inte varför min dotter varit utåtagerande – utan varför inte …
Livet går ofta i fucking cirklar i en repris som aldrig vill ta slut. Om och om igen. Jag växte upp med en alkoholist och min dotter har gjort samma sak. Men det är slut nu. Hennes mamma var alkoholist redan innan vi blev ihop. Jag trodde jag kunde laga, blundade och var en del av lögnen. Samma sak med hennes familj och vänner. Man ville ju tro på henne, man ville ju hoppas. ”Hoppsan, nu blev hon full igen. Jaja, det kan bli så ibland …” Hennes familj verkar ha fattat nu, men skyddar hennes missbruk och vill skydda hemligheten.
Det senaste året har det kommit in fem oro-anmälningar. Från skola, psykolog, Malmö aviation, ambulanspersonal. Bara den senaste veckan två stycken till. Enligt grannarna har de hört min dotter gråta varje kväll hon har varit hos sin mamma det senaste halvåret. Det har hört hennes mamma skrika och gorma. Den hemligheten har min lilla tjej hållt för sig själv. Av lojalitet. Den har grävt och gnagt i henne och inget barn ska behöva hålla en sån stor hemlighet. Men nu när alla vet kan hon andas och allt det trasiga hon varit med om ramlar ur munnen nu. Ett nytt lugn kan sakta men säkert flytta in i kroppen.
Socialförvaltningen tog beslut om att omhänderta min dotter på natten efter det som hänt i måndags och skickade henne till mig på heltid. För att skydda henne. Det tog två år innan de kunde ta beslutet. Och nu finns allt svart på vitt om hennes alkoholism och jag har mandat.
Men det är nu det börjar liksom … kanske. Hon har fått en vårdplan, krav, ska träffa terapeut och reda ut alla trauman, alla saker hon måste göra för att få träffa sin dotter igen. För att visa sin dotter att hon tänker kämpa arslet av sig för att återfå hennes förtroende. Försöka reparera alla ärr i sin dotters själ.
Det är tredje gången hennes mamma kommit till det här vägskälet. När jag var ihop med henne fick hon välja. Mig eller flaskan. Det blev flaskan.
Andra gången var det hennes äldre dotter som bad henne välja. Henne eller flaskan. Det blev flaskan igen.
Nu är det tredje gången. Sin lilla tjej eller flaskan. Och jag är rädd för att det blir flaskan.
Leffe Grimwalker är författare, skrivcoach och lektör. Han bor i Skåne med skräckdrottningen Caroline Grimwalker (Jensen) och skriver tvivelaktiga blogginlägg. 
Vad skönt, för alla att hon är hos dig nu. Så ni kan börja laga, börja leva och att hon faktiskt får chansen.
Otroligt bra skrivet och väldigt viktigt att du skriver detta. Tack för du delar med dig!
Tack!
Fina ’Havrefarsa’ – all styrka till din dotter, dig och resterande familj.
Äntligen!
Tack!
Ett av mina starkaste minnen från barndomen är när jag fick duscha av min mamma i badkaret för hon hade glassplitter i hela huvudet. Från en vinflaska som pappa drämde i huvudet på henne. Det är så svårt att beskriva hur de är att växa upp där du inte kan lita på dem som borde vara klippan i ditt liv.
Glad att läsa att din dotter har dig och andra i sitt liv som kan vara tryggheten, man behöver det när man växer upp. Kram
PS. Jag har ingen större tilltro till socialen, mest naiva och lättlurade socionomer får man f*n leta efter. Saker ska fram i dagens ljus och utredningar / anmälningar ska hanteras tusen ggr snabbare. Ds
Ja, håller med dig. Men däremot har soc varit galet fantastiska i det här. Och tack!
Så starkt av dig att berätta – och så nödvändigt. Både för dig och för din lilla modiga tjej. Modig för att det måste hon vara för att orka leva som hon gör/har gjort. Nödvändigt för hennes mamma också – kanske, i bästa fall, kan hon till slut komma till insikt om hur illa hon har gjort sina närmaste. Jag hoppas din dotter kan få stabilitet och trygghet i livet hemma hos dig nu. Ni är båda värda de varmaste kramar. ❤
Tack, och ja, det mesta brukar lösa sig till det bättre.
Man gör så gott man kan, Leffe. Ibland blir det fel. Då pratar man om det och försöker rätta till sina misstag. Allt börjar med att erkänna problemet för sig själv och sedan för de drabbade, precis som du gör nu. Det är den enda vägen som leder vidare. Ta hand om dig!
Tack Niklas! Man får vara good enough helt enkelt.
Efter att ha läst Havrefarsan och både gråtit och skrattat är jag helt övertygad om att ni kommer att reparera och gå starka ur det här <3
Tack!
Jag sitter på ett pendeltåg och blir tårögd när jag läser. Önskar er alla en god utveckling!
Tack, det kommer bli bra.
Så trist att vi inte pratade med varandra du och jag. Jag anade..
Men jag är glad att det ordnar sig till det bästa nu… å det gör samtidigt ont!
Ta hand om dig, ta hand om er…
Kram
Jag vet att du anade men valde att hålla käften tyvärr. Tack, och detsamma.
Nu vet vi, nu håller vi inte käft längre. Inte ens om jag så måste lära mig spanska för att göra mig förstådd!
Så det så!
haha precis!
Du är stark som berättar, och som nykter alkoholist kan jag bara säga att det här var det absolut bästa för din dotter, dig själv, alla andra runt omkring men även för dotterns mamma. Kanske får det henne att vakna till och ta emot den hjälp som erbjuds, kanske inte, men vet en sak – genom att hålla käft så möjliggör man bara ett fortsatt missbruk och det vinner ingen på! Gör det svårt, visa upp i ljuset och tvinga missbrukaren att konfrontera konsekvenserna av missbruket. Det låter hårt och är svårt, hur svårt kommer jag nog aldrig riktigt att förstå eftersom jag aldrig har varit på den sidan av ett missbruk, men jag vet att för att bli nykter måste man ta ansvar för allt man ställt till med, och gottgöra det som går att gottgöra. Missbrukaren måste få veta hur illa den gör andra människor och för att hen ska ha en chans att veta det måste man prata om det och säga som det är.
Respekt till dig, jag är glad att din lilla tjej nu får vara en liten tjej på heltid!
stort tack!
Ett öde inget barn borde få drabbas av har drabbat din dotter. Tyvärr får man inte lägga skulden på sig själv, för hade du tagit henne och flytt utomlands så hade du kunnat bli ännu en oansvarig person i hennes liv. Jag hoppas hon ska finna styrkan att ta sig igenom detta, men med en klippa till ”farsa” så kommer det nog gå bra. Kärlek kärlek kärlek är det hon behöver skulle jag tro!
Du har nog rätt i det. Tack!
Jag läser, fårvaktare i ögonen och kan inte förstå varför ett barn ska behöva leva så här i två år! Det kommer ju inte som en blixt från klar himmel. Vilken tur att du finns där för henne.
Tack!
Det gör mig ont!
Kram
Tack!
Tack för att du delar med dig av din sorg. Det gör mig och andra starka att berätta sina hemligheter och den verklighet man upplever. Jag lever i min sorg och undrar varje dag vad jag gjort för fel då jag bara har visat kärlek och är ödmjuk för mina fel och brister.
Jag lider med dig.
Starkt att skriva av sig detta och dela med dig. All kärlek till dig och din hästgalning till dotter! <3
/ Mike
Tack vännen. Och detsamma till dig.