Ibland klättrar jag upp på något tak, gör farliga saker bara för att få känna, struntar i om jag dör. Vad spelar det för jävla roll? Där uppe, högt över alla, kan ingen komma åt mig. Klasskamraterna kallar mig för Apan, retar mig men jag orkar inte bry mig längre.

Det finns värre saker … värre människor. Och snart kommer han hem.

Jag kommer knappt ihåg när helvetet började. Små minnen om lyckliga stunder trillar ibland fram, då pappa och mamma var normala, eller ja, hyfsat normala. De små racerbilarna pappa hade med sig varje fredag, mamma som kliade min rygg, bakade bullar, pappa som spelade fotboll med mig. När vi skrattade tillsammans.

Men sedan. Något hände och jag vet inte vad. Från att jag är fem år vände världen. Resten av minnena är bara mörker i en skitig lägenhet.

Idag har jag skolkat. Igen. Har inte svårt i skolan, bara med dem som går i den, reglerna, slagen och hånen. En dag, tänker jag. En dag ska alla få igen. På något sätt. Andra drömmer om att bli astronauter. Jag drömmer om att bli vampyr, odödlig och osårbar, bli rik som ett troll, att bli en kung fu-fighter, som Bruce Lee, som … vad som helst egentligen. Bara jag inte behöver vara Leif. Jag vet att det aldrig kommer att hända, men klänger mig fast vid drömmar och hopp.Vad fan ska jag annars göra?

Jag orkar inte längre. Har lärt mig att stänga av, trycka på en knapp, slippa ha för mycket känslor. Ta ett steg in i fantasin där jag kan kontrollera allt, flyga om jag så vill.

Sitter i en fåtölj, med gamla ärr på kroppen som kliar varje gång jag tänker på mitt liv. Det svider till när jag biter av för mycket av en nagel. Med tungan slickar jag bort den lilla blodsdroppen som tränger sig ut, bryr sig inte om smärtan men gillar smaken.

Smärta betyder ingenting om den inte varar för evigt.

Om jag ändå var vampyr.Tänker på vad jag skulle göra med alla jag inte tycker om. Mamma och pappa skulle få dö först, av ren välvilja.

”Är det ingen skola idag?” Spanska ord ur mammas mun. Jag svarar alltid på svenska. Hon svär till, åt demonerna och Djävulens barn som hela tiden bevakar henne.Vanföreställningar. Ibland kan jag inte låta bli att tycka synd om henne. Och avundas hennes låtsasvärld.

”Nä, vi är lediga idag.”

Hon tittar på ett kort och berättar en historia från sin ungdom, om när hon dansade hela nätterna och stal tidningar från sin bror, låste in sig på toaletten för att få läsa ifred. Inte lätt när man har nio syskon. Hur de dödade katter för att kunna äta. Jag suckar men skrattar till, mest för att glädja henne. Har hört dem alla, tusen gånger. ”Din pappa kommer hem snart.” Hon säger det tyst och trött. Försiktigt och varnande.

”Jippi”, svarar jag lika tyst och trött. Ryser till.

Snart kommer pappa hem.

I bokhyllan står ett kort på mig. På kortet har jag osäkra ögon och jag hatar fotot. Bilden ser ut som jag mår.

Skit.
Piss.

Den står bland porslinstallrikar, elefanter med höjda snablar, plastblommor och fotografier av släktingar jag aldrig träffat. Overkligt verkliga. Tar en av plastfrukterna som står på bordet och slänger upp den mot taket för att sedan fånga den med min andra hand. Tricket är att komma så nära taket som möjligt utan att träffa det. Samtidigt drömmer jag mig bort till en annan värld. Fantiserar om att jag är Edmond Dantes som hittar en skatt av guld och ädelstenar på en ö av klippor. Klättrar ned i en grotta med blöta väggar och lyser upp en glittrande förmögenhet med en fotogenlampa. Skrattar högt och planerar hämnd. Ön heter Monte Christo och där och då utnämner jag sig till greve av en plats av sten.

En väg ut.

Jag skulle offra allt för en väg ut men har inget att offra. Ingenstans att gå till, inte ens en plats av sten. Ibland stjäl jag pengar från pappas plånbok, för att köpa godis och krigstidningar. Det är min enda lyx.

Till kvällen, efter en kall vinterdag och hårt arbete utomhus, kommer pappa hem. Jag tänker aldrig bli fönsterputsare. Aldrig bli som farsan. Jag känner röklukten från de sällan tvättade arbetskläderna. Äcklas.

”Hej, pappa.” Jag försöker låta glad men något lägger sig i vägen. Pappa svarar inte, vill ha sig en sup först, som vanligt. Jag tittar åt ett annat håll och väntar på det som komma ska. Tycker det får vara nog nu.

Fattar pappa inte? Ser han inte?

Pappas ögonbryn dras irriterat ihop när han upptäcker sitt första gömställe tomt, det bakom ett par böcker i den bruna bokhyllan. Än värre förvrids ansiktet när han även finner sina andra hemliga platser tömda. På golvet, bakom hörnsoffan av trasigt gult skinn, under diskbänken bland alla tomma behållare och under sängen där flaskan lekt kurragömma med råttor av damm. Jag hör en klatsch och upprörda röster.

Fan, morsan.

Mamma gråter. Sedan hårda steg över golvet. Jag blundar, spänner mig. Here we go again …

”Jävla unge, vad i helvete har du gjort?”

Det här kommer göra så jävla ont …