En bonsaifikus dagbok och sista dagar … 68 löv kvar

Det gör ont och allt känns innerligt hopplöst. Vad är meningen med livet? Varför är jag här? Det är liksom små, små, pyttesmå känslor av termiter som springer omkring med skitiga höstfötter och äter upp mig, föder sig i min depression, medan de fnittrar med munnarna fulla, dansar och skräpar ned i mitt inre.
Mea culpa.

Oj, där tappade jag ett till blad. 67 kvar … Hoppet ramlar av mig som ett fyllo på en cykel.
Det finns liksom inget att vara glad för. Mina ägare skäller mest på mig, kallar mig för fula namn och kränker mig på Internet. 
Igår kändes det lite bättre … tror jag. Den ena av ägarna, den manliga, skrev lappar för att peppa mig men jag vet inte om ”Ryck upp dig din jävla fikus” räknas.

Den andra ägaren, den kvinnliga, sa att jag skulle vattnas men det kändes mer som hon försökte dränka mig i badkaret. Var tionde minut kom hon in och tittade till mig. Först kändes det bra med uppmärksamheten, men när hon senare varje gång skakade på huvudet och viskade ”ditt as” … not so much.
Varje gång de går förbi mig känner jag deras missbelåtna besvikna blickar. Som om allt är mitt fel. Och det är det ju. Misslyckad och Värdelös hette mina föräldrar.
Jag tror de planerar mord. Alldeles nyss frågade frun i huset om bonsaijävlafikusar brinner bra. Jag fruktar för min smärtfulla död, leva vill jag inte mer. 
66 kvar nu.
Fan. 
Döden, jag omfamnar dig …