En bonsaifikus dagbok och sista dagar … 62 löv kvar

Löven faller och jag med dem. Mina blad är som en julkalender för Döden. Det gläder mig, att mina dagar är räknade, men det ser mörkt ut. 
Kvinnan i huset kommer fram till mig, mumlar ”tusen jävla kronor” och sprutar vatten på mig. Vatten som smakar rengöringsmedel. Tack som fan jävla kärring! 
Hon ler snett och drar av ett blad från mig. Luktar på den och slänger som det vore skräp. 
Först skriker min bark i euforisk glädje, mina rötter fnittrar förtjust och jag … jag suckar av belåtenhet. Äntligen. Tack Gud! Gör det fort, tänker jag. Döda mig snabbt och låt mig slippa all förnedring, låt mig slippa smärtan och de här vidriga människorna.
Men nej, nej. Murphys lag liksom. Som fågelskit på en nytvättad bil.
Hon ropar till sin man. ”Älskling! Hur länge tror du vi kan hålla liv i fröken Fuck up?”
Fröken Fuck up? Jag heter faktiskt Howard …
”Va?” skriker han tillbaka.
”Tror du vi kan få den att hålla sig till nyår? Så slipper vi köpa en granjävel.”
En gran … Kan jag bli mer förnedrad? Ska jag extraknäcka som julgran nu? Det här kan bara gå åt helvete!
”Du är fan ett geni”, säger mannen, skrattar och kramar om henne. ”Fröken Fuck up med lite glitter och kulor. Kommer se helt sjukt ut.”
JAG HETER FÖR FAN HOWARD!
 Sadisterna hånglar framför mig och jag vill spy. 
62 blad kvar.

Fan.