En bonsaifikus dagbok och sista dagar … 45 löv kvar

Idag kom det en fikusviskare. En snäll kvinna som pratade vackert med mig så rötterna krullade sig i ren lycka. Hon smekte mina grenar och sa till mannen och kvinnan hur de skulle göra för att jag skulle få löv igen. Att de inte fick vattna mig mer nu. 
Men för helv … Jag. Vill. Ju. DÖ!
För att vara en fikusviskare förstod hon mig inte alls faktiskt. Jag tror hon är fejk. Ska det vara så svårt att förstå? Vattna mig för helvete!
När fikusviskaren gick, stod de och tittade på mig. Flinade och sa saker som: ”Det finns hopp för aset. Synd.”
”Det får ändå bli en julgransfikus. Död eller levande.”
Herregud …
Mannen hämtade vattensprutan. Vattnet med den pikanta smaken av skurmedel smakade död och jag släppte tre blad i ren eufori. Tack gubbjävel.
Sedan kom det. Ni vet som när ni vidriga människor har midsommar. När nyheterna sagt att det ska bli soligt hela dagen fast det börjar spöregna precis när man lagt ut all mat. Den känslan.
”Jag slår vad om att vi kan få den att överleva älskling”, sa kärringen lugnt.
ÖVERLEVA?

”Tror du?”
”Ja, varför ska den dö helt i onödan? Den kostade faktiskt tusen kronor trots allt.” Hon gick ned på huk framför mig. ”Jag tror jag har lite silvertejp.” Hon tog upp ett av mina tappade blad och liksom tryckte den på en gren.
Mannen sprutade lite skurvatten på mig. ”Superlim är nog bättre.”
VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER?