Död inom ett år – sista delen

Det blir kallt och Bengt öppnar ögonen. Han har vaknat men stanken av ormens andedräkt ligger kvar i näsborrarna. Bengt spyr vid sidan av sängen och känner en varm hand på ryggen.

”God morgon älskling”, är det första han hör. ”Jag tar hand om det där”, är det andra.

Det är kväll, dagen efter det onda som inte var någon fantasi. Bengt vet inte riktigt vad han förväntar sig när de går de många trapporna ned till en sunkig källarlokal. Belysningen är i det närmaste obefintlig och det tar ett par minuter för dem att vänja ögonen vid mörkret.

En ny värld öppnas. Lokalen är stor och de ser konturerna av hundratalet människor. Inredningen går helt i svart och vitt och man har på måfå placerat ut höga barbord runtom. Som trista öar i tomhet. Tjocka stearinljus står på borden och vad som Bengt tror är någon ny form av punkmusik hörs från de stora högtalarna vid scenen.

Bengt undrar källaren är godkänd för så många besökare. Underjorden. Kanske är han närmare sitt slutmål. Han är inte troende men med döden som chaufför börjar Bengt leka med tanken på eftervärlden. Ska han hamna i himmel eller helvete? Eller finns de inte?

Dö innan du dör.

Bengt snörper munnen. ”Varför känner jag mig skeptisk?”

”Öppna ditt hjärta älskling. Kom, vi går till baren.”

Bengt tycker att hon verkar ungdomligt lycklig. Den tunga miljön och den söta lukten av hasch får egna minnen att vakna till liv. Han tänker på Eric. Är de så olika egentligen? Som ung drömde han om att bli rockstjärna, att jamma med alla de stora och ett artistnamn med läcker smak. Hans egna få spelningar påminde mycket om den här.

Men verkligheten har format Bengts öde annorlunda. Hur tar man igen trettio år?

Margareta klappar hans rygg. ”Känner du lukten av jazztobak?”

”Ja. Kommer du ihåg?”

De ler åt samma minne. Första gången de möttes var på en rockklubb där de dragits till varandra för att oundvikligt hamna vid samma bord. Det var första och enda gången Bengt provat en drog och han gjorde det för hennes skönhets skull. De delade på en pipa och till ljudet av en ensam elgitarrs gudalika mummel lät de sina ögon tala. En av få semesterdagar Bengt haft. Nu trettio år senare sluts cirkeln. En nystart, en chans till återhämtning. De står i baren och klingar glas med torrt vitt vin.

Bengt tänker att Maggan är hans liv, hans arv. Om han bara kan få tillbaka en liten del av deras ungdom är han nöjd. Vad folk tycker om honom ger han blanka fan i, eller ja, nästan i alla fall.

”För livet”, säger Bengt och höjer sitt glas.

För döden.

Margareta svarar inte och Bengt ser sorg i hennes ansikte. Till skillnad från sin hustru har han börjat förlika sig med sitt sista kapitel. Men det är bråttom. Han tycker att det är konstigt att han erkänner sitt öde så fort. Bör han inte sörja, undrar han. Längst bak i huvudet slår nyfödda tankar rot. Vem ska ta hand om dem? Hur ser kartan till deras framtid ut? Har hans liv haft betydelse?

En ensam gitarr lägger silke över tankarna och människorna i lokalen rör sig spöklikt mot scenen. Vaggar från sida till sida. Instrumentets ackord leker i luften utan motstånd. Han försöker se om det är Eric men scenen är dold i mörker. Det är som musiken stilla flyger sitt eget liv, smeker och flörtar med alla öron och delar ut löften om villkorslös kärlek.

När Eric börjar sjunga tänds ljuset. En ensam strålkastare får sonen att bada i vitt ljus. Han sitter på en barstol och blundar, läpparna mot en mikrofon. Publikens kroppar följer nästan osynligt med i gitarrens klang. Bengts lungor tar självmant ett djupt andetag och stolthet fyller hans bröst.

Samtidigt tyngs han av skuld. Det här har han försökt tygla och binda med piskande koppel. Han kramar Margareta bakifrån. ”Jag har varit en idiot.”

”Visst är han fantastisk?”

”Titta på publiken.” Han fylls med hennes parfym och kysser hennes hals. ”Han är din förtjänst. Har jag någonsin sagt tack?”

Margareta kramar honom. ”Han har skapat sitt eget öde och det är faktiskt du som satte honom på hans spår.”

”Va? Hur då?”

”Kommer du ihåg när du köpte honom en gitarr?” Hon drar fingrarna över några strängar i luften.

Bengt rotar i sitt inre och minns Eric som sexåring, minns även hur han ångrat sitt köp. Hur sonen spelat på de trötta strängarna varje ledig minut. ”Jag minns även alla falska toner”, säger han och ler.

”Under alla år har han spelat för dig. Tränat sig trött för att du ska se honom och hans glädje. När han var tio köpte jag en riktig gitarr till honom. Det är den han håller i nu.”

”Och jag har varit blind.” En tung suck lämnar läpparna och en rygg sjunker omärkbart ihop. Han har varit en usel pappa eller rättare sagt, ingen pappa alls. Maggan har fått vara både mamma och pappa och det kan inte varit lätt för sonen. Bengt kommer själv ihåg hur han suktat efter sin pappas beröm men aldrig fått någon. Han fattar nu hur ont han gjort sonen.

”Förlåt. Det var inte min mening att kritisera. Jag vill att du ska vara lika stolt som jag är och förstå att du byggt en stark grund till hans talang.”

Nya tårar rinner sakta ned för kinderna. Det är som om alla hans kalla murar raseras och alla känslor han lagt i bagage släpps fria för att löpa amok. Han sväljer klump efter klump men de vill inte släppa.

Eric avslutar låten och applåder ackompanjeras av visslingar. Han börjar prata om kärleken till en kvinna samtidigt som hans blick söker något i havet nedanför scenen.

När han finner henne så kommer han av sig, tystnar och andas tungt. Hans andetag som flyter ut från högtalarna skvallrar. Flera i publiken vänder sig om i en iver att hitta anledningen.

”Sorry.” Jag är bara så otroligt glad att båda mina föräldrar är här ikväll. Utan dem och speciellt min kära mor skulle jag nog inte vara musiker.” Eric harklar sig och sätter sig tillrätta med sin gitarr. ”Nästa låt tillägnar jag min far. Jag älskar dig. Kul att du kunde komma. Låten heter I miss your days.”

Bengt struntar i allas blickar, i den tjocka klumpen i halsen som försöker spränga sig ut och tårarna som rullar ned för kinden. Han ser bara sin son som med några få ord om närvaro förlåter honom hans frånvaro.

Doften av oväder ligger som svett på hans hud.

 

*

 

Han lever livet efter en slängkyss från döden. Bengt känner sig som en trollslända om hösten. Bit för bit upphör delar av kroppen att existera, lägger sig i dvala för en vinter som ska bli hans sista.

Han står i en studio på röd heltäckningsmatta och ser sin son bakom en tjock glasskiva, på en stol med en mikrofon mot läpparna. Fingrarna flyger som en spindel över strängarna och Eric sjunger om saknad. Framför Bengt finns ett gigantiskt mixerbord med hundratals rattar och spakar som en tekniker vant korrigerar. Det tog honom en kvart, ett samtal där han krävde in en gentjänst från en gammal vän och utan pardon drog i en tråd som placerade sonen på ett kontrakt. Bengt har inte sagt ett ord om det till sin son, hans finger i Erics öde får bli ett darr i luften utan tack. Han vill ha det så.

Företaget är sålt och familjen säkrad. Margareta kopplar armarna om honom bakifrån och lutar huvudet mot hans rygg. Han kände hennes andetag genom skjortan.

För varje dag flyr delar av livet kroppen, lämnar sitt sjunkande skepp. Bengt blir hela tiden svagare, klumpigare och kramper kommer när han som minst behöver dem.

”Det känns som det saknas nåt”, hör de Eric säga när han spelat klart.

”Jag tycker det låter bra”, säger teknikern och fingrar på sitt bord.

Eric skakar på huvudet. ”Nä, den saknar lite stake. ’I miss your days’ är en låt om sorg, en röst och en gitarr räcker inte. Jag vet inte.”

”Får jag lägga mig i?” Bengt harklar sig och håller i Margaretas armar hårdare.

Teknikern höjer ögonbrynen och öppnar munnen för att säga något när Eric knappt märkbart lyfter sin hand. ”Shoot farsan.”

”Har ni en sax här?” Han tittar på sin son och mannen vid mixerbordet som verkar frysa i tid. ”En saxofon? Vet ni vad det är?”

”Ja för fan. Vänta en sekund.” Studiomannen går ut och kommer efter någon minut tillbaka med en vackert svängd saxofon.

”Härligt farsan. Lite old school är precis vad låten behöver. Pallar du?”

Bengt tittar på Eric. Han sa det utan medlidande eller nedlåtande. Snarare som en utmaning som kittlar Bengts egoism.

”Skitunge, än är jag inte död.” Han säger det med ett leende på läpparna utan att skjuta skuld.

”Okej, då kör vi”, säger Eric.

De går in i studion och teknikern kopplar in en mikrofon till saxofonen och tar fram en stol till Bengt.

”Det är bara att sätta igång”, hör Bengt genom högtalarna.

Han ser Maggan genom glaset och hon håller sin hals med mjuka fingrar och Bengt känner att han kanske mest av allt kommer sakna hennes fingrar. Hon ler, gör tummen upp och torkar snabbt bort en tår i ögonvrån. Eric sätter hörlurar över hans öron. Han tycker inte om det, att stängas ute från världen som ändå hela tiden krymper i takt med hans rörelseförmåga.

Bengt fuktar munstycket och känner tröttheten stråla ut i kroppen. Han knyter ena näven några gånger, försöker sträcka bort det svaga. Han tar ett djupt andetag och blåser liv i gamla minnen med trasiga hörn. Det är så länge sedan han höll i ett instrument. Ålderstigen synd och glädje forsar över honom. Ut kommer toner som han nästan glömt, fingrarna fastnar klumpigt bland saxofonens knappar. ”Fan!”

Bengt släpper den från munnen och tittar upp. Eric växlar blicken mellan sin pappa och sin mamma. ”Kom igen farsan, det är cool. Vi kör igen.”

Bengt sväljer så gott han kan. Tar ny sats med några nya andetag och skrapar ihop den lilla kraft som finns kvar. Han blundar och börjar spela, lägger all kraft i sina fingrar och lungor, låter fingrarna berätta om all sorg och ångest hans sinnen bär på. Tonerna är tunga, fyllda med skuld men vibrerar av kärlek. Till slut är han helt tom och lägger ifrån sig instrumentet.

”Det där var fan helt grymt farsan, precis vad som saknades. Shit, helt galet bra. Är du okej?”

Bengt ler trött. ”Jada, lite slut bara. Ge mig en minut.” Han andas tungt som om lungorna lider av pysande punktering. Fingrarna krampar och vill inte räta ut sig, händerna skakar sig ännu tröttare.

Med sin hand torkar Eric bort saliv vid Bengts mungipa, som det vore den mest naturliga sak. Bär upp sin fars värdighet. ”Det är lugnt, ingen brådska”, säger han och ger Bengt en kram. Den första på flera år.

”Tack pappa.”

”Det var så lite men jag vet inte ens om jag spelade falskt.”

Eric tittar honom i ögonen. ”Inte för att du spelade … eller jo, det också, men framför allt för att du ser mig … till slut.”

Bengts hals försöker stocka sig men orkar inte riktigt. Han är trött, så trött. ”Förlåt. Jag har varit så otroligt korkad. Kan du förlåta mig?”

”Det gjorde jag redan vid konserten. Jag vet att du alltid velat väl. Förresten, du har betalat igen med ditt solo. Det var sjukt bra.”

Bengt skrattar lätt. Lycklig av att ha gjort något rätt. Något som känns bra och inte har en profit i slutändan. Kanske kommer hans namn synas på ett CD-fodral och hans sorg genom en saxofon, höras av många. Kanske kommer de tillsammans få människor att lyssna och tänka. Är inte det en bra mening med ens liv? Att vara skillnaden mellan liv och död, glädje och sorg?

”Du är det häftigaste jag någonsin varit en del utav. Jag vill att du ska veta det. Även om jag misstänker att du ärvt alla gener från din mor.”

”Lite spill får jag väl räkna med. Musikgenerna till exempel. Morsan har visat mig bilderna från din musikkarriär. Snygg frisyr förresten”, säger Eric och ler rått.

”Du, den var fett inne då.”

De skrattar tillsammans tills allvaret lägger sig över dem. ”Lova mig en sak Eric.”

”Absolut. Vad?”

”Ta hand om din familj först och ditt arbete sen.”

”När djävulen blir gammal blir han präst.” Eric ler när han säger det.

”Jag vet. Patetiskt, eller hur? Skitsamma. Vad händer nu? Med skivan menar jag.”

”Alla låtar är klara så nu ska den tryckas upp och skickas ut antar jag. Jag ska resa runt och promota den.”

Bengt ser framför sig hur Eric åker land och riken runt. Lever en dröm han själv gjorde som ung. Varför gav han upp där Eric fortsatte? En okysst framtid. Det är aldrig för sent att ge upp, var det så han resonerat?

”Kom så går vi och äter lunch. Du bjuder”, säger Bengt.

Eric tar tag under hans arm. I början var han obstinat men nu låter han Eric hjälpa honom. Även den minsta rörelse är jobbig.

Inte nu, tänker han och ser upp mot taket. Lite till. Låt gubbjäveln få några dagar till.

 

*

 

Bengt sitter vid ett skrivbord, tittar ut genom fönstret mot sjön, lukten av gamla orörda böcker ligger över honom. Snön har flyttat norrut och till skillnad från en tidig vår är han kvar i en annan årstid. Sjukdomen kommer snart stänga av honom och varje kväll när han lägger sig. Lyssnar han på sina hjärtslag. Undrar, vilket som blir det sista. Bengt har svårt att prata, han är ofta tyst för att spara sig, vågar inte träffa människor för alla spasmer som allt oftare besöker hans ansikte. Bengt tar lång tid på sig att komma upp. En sista gång, tänker han. Ge mig lite värdighet, bara en gång till. Snälla.

Leder som inte vill fungera, leder som inte längre kan ta i, leder som har dött. Bengt försöker svälja något i munnen men det vill sig inte riktigt. Han känner att det är nära, lungorna vill lägga av, de orkar inte mer. Den sista tiden har allt handlat om vilja. Trots hans förmögenhet står alla handfallna mot sjukdomen. Inget hjälper. ALS är herre på täppan. Läkemedelsindustrin en loser.

Ofta ligger han mot Margareta och låter hennes andedräkt täcka huden i hans ansikte. Som om han kan insupa hennes livskraft och energi. Stjäla mer tid. Han känner sig inte redo än. Kommer han någonsin göra det?

Dö innan du dör.

Han ser Margareta lägga ut en filt och stora kuddar nere vid bryggan. På något sätt känns det som det var där hans nya liv började. Och där han återupptäckte sin fru, fick en glimt av en styrka han inte visste kunde bo i en så vacker kropp. Natten är född och hon tänder facklor.

Radion spelar Erics låt och han hör sig själv spela saxofon. Det värmer honom. Nu vet han att sonen kommer skapa sin egen försörjning, även om han har ett arv av betydande storlek. Bengt lyfter telefonen. Den väger sten, inte för det han tänker göra utan för att han helt enkelt inte har mer kraft att uppbringa.

Alla dödsdömda har rätt till en sista måltid, tänker han. Han har inte längre någon aptit men skulle kunna ge vad som helst för en blodig biff. Bara en sista gång. Bengt är less på flytande mat och sugrör. Han undrar om döden blir en befriare.

Han vill inte.

Dö.

De senaste dagarna har han tillbringat genom att titta i livets backspegel. Gått igenom alla misstag och gjort bokslut över alla han sårat. Ringt alla han stampat på. Det sägs att det är bättre att ångra saker man gjort än saker man inte gjort, men det gäller inte sårade liv.

Bengt vill inte lämna ont blod efter sig. Samtidigt känner han sig patetisk som gör det efter att en sjukdom väckt honom till liv. Men han har gjort det i alla fall. Otaliga är de förbannelser de kastat på honom. Kanske kan någon få lite ro av en ursäkt.

”Kom nu älskling. Jag har fixat allting nere vid bryggan.” Margareta väntar inte på något svar utan hjälper honom upp och sedan tar de sig tillsammans ut mot filten. Hon får nästan bära honom och absurt nog bjuder han in den stora turen att han rasat femtio kilo i vikt. Det ena benet släpar. Rullstolen bredvid sängen gapar tom förutom en grön filt som hänger över ryggstödet.

Hon lägger hans huvud mot sin axel, drar ett täcke över deras kroppar och en lång stund ligger de tysta. Låter skenet från facklorna fladdra mot deras ansikten och det enda ljud de hör är elden och Bengts tunga och korta andhämtning. Kylig fukt kryper in under kläderna, trots filt och täcke. Margareta drar sin tumme mot Bengts ring som numera sitter på hennes eget finger. För stor för hans eget.

”Ledsen. För. Allt”, sluddrar Bengt och tar slött hennes hand i sin.

”Inga problem älskling, du kommer återfödas som åttabarnsmamma som straff.”

Bengt ler inombords. Ansiktet har slutat lyda honom. Det gör ont att prata utan kontroll. Bengt tar i, försöker prata rent, trots sluddrandet.

”Är du lycklig?” frågar hon.

”Ja.” Bengt tar sats. ”Vill … inte dö.”

Margareta kysser hans panna. ”Vet du, de senaste månaderna är den lyckligaste tiden som jag och Eric haft med dig på sjutton år. Vi kan anses vara kvitt.”

Bengt vet att hon undviker ordet död för hans skull. ”Jag …”

”Det handlar om närvaro. Jag har aldrig varit med om någon som varit så närvarande som du den sista tiden. För första gången vet jag att du känner hela mitt innersta, lyssnat på mina ord. Det är inte många som kommer varandra så nära som vi gjort. Jag älskar dig mer än någonsin.”

Bengt känner hur en tår som inte är hans egen träffar näsan. Den sista tiden har hon kunnat läsa hans tankar, pratat när inte Bengt haft orken, bekräftat all ångest. ”Jag … älskar … dig…” Stötvis trillar orden ut. Margareta hyschar honom, klappar hans kind.

De blir tysta igen. Några rådjur skäller på andra sidan sjön. Kylan som tidigare kröp in under hans skinn är borta. Han känner hur Margaretas mage drar ihop sig stötvis. Hon gråter utan ljud. För honom. Aldrig har hon krävt något eller skällt på honom. Hon har alltid stöttat hans dröm med företaget som varit hans älskarinna. En dröm som var falsk. Han tänker på Eric som lever bådas dröm.

”Eric?”

”Han har bett mig vara hans manager. Tillsammans ska vi slå hela världen med häpnad”, säger Margareta med sprucken röst.

”Lova … en sak.” Orden i två utandningar.

”Kanske”, säger hon och fortsätter smeka hans ansikte.

Bengt undrar om han har rätt att ställa krav på en kravlös kvinna. ”Följ … din … dröm.” Tre utandningar.

”Mm. Det är ju det jag gör. Eric.”

”Nej … Din.” Bengt vill harkla sin strupe men lyckas inte samla kraft. Lukten av åska är tung. Fyller hela hans lungor och svälter dem på syre.

”Jag har alltid drömt om att luffa runt världen med bara en ryggsäck som enda vän. Men det var då. Det är för sent nu.” Hon kysser hans panna igen.

”Lova.” Ordet kommer i en utandning. En av de sista.

”Vi får se. Jag lovar att tänka på saken.” Margareta gråter.

Bengt känner hur hans ögonlock sluter sig och han orkar eller kan inte öppna dem igen. Döden knackar på hans axel. ”Jag …” sluddrar han fram.

”Shh. Jag älskar dig.” Margareta smeker honom över håret. Hennes mage hoppar i små stötar och hon lägger armen och sitt ena ben över Bengt, kramar honom hårt. Hennes mun är öppen och han känner hennes varma andedräkt mot huvudet. Lugnar honom och ger ro. Han är beredd och kan inte göra mycket mer. Hans skuld är betald. Bengt välkomnar döden och den slukar honom mjukt.

Bengt drar sina lungors sista suck och lämnar långsamt sin döda kropp.

 

*

Det blåser kraftigt när de står på bryggan och tittar ut över sjön, vassa små vågtoppar rör sig mot dem. Gråa moln jagar varandra över deras huvuden och de hör båten klucka vid bryggan. Lika tom och eländig som de känner sig.

Framför dem står urnan med Bengts aska. Det var så han ville ha det. Tyst och anonymt med de enda som betydde något. Han resonerade att han tagit tillräckligt med plats under sin livstid. Bengts få krav var att kremeras, spridas över sjön och att herrgården aldrig får säljas. För alltid förbunden med hans gravplats.

De håller om varandra, Eric tar av locket till urnan och lyfter upp den. Tillsammans skakar de den mot vinden och askan slår upp ett moln runt dem, ut över sjön och träden som återfötts. Askan lägger sig på deras ansikten och kroppar. Deras blickar möts och de börjar skratta.

Bryggan knarrar när de med armarna i varandra går upp mot huset. I hallen står en packad ryggsäck, redo för en resa som väntat på sin passagerare i många år.

Hämta ditt öde Margareta.

 

 

 

 

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Dela med dig

Dela sidan med dina vänner.