Död inom ett år – del 2

Bengt drömmer, och om hans kropp tillät, skulle han slänga den av och an. I drömmen går han genom ett majsfält och giftiga ormar styr honom, blockerar riktningar han vill ta. Det är fuktigt men ändå torr luft han drar in i sina trötta lungor. Det känns som han vadar i dy, långsamt tar han sig fram, kryssande mellan giftormar som vill kyssa hans ben och fötter. Kyssa dem till döds.

Bengt försöker se vart han är på väg men plantorna är för höga och prasslar hårt när han bryter sig fram. De vassa stjälkarna och blasten skär honom på armarna och ger myggorna en fest. Han andas häftigt och är yr, känner sig vilsen och trots att hans undermedvetna vet att det är en dröm så leker den vidare med honom. Pressar honom vidare mot ett mål som verkar vara livsviktigt. Till slut når han en vägg av fjäll. Väggen, som är högre än plantorna rör sig sakta emot honom, tvingar honom bakåt. Bengt vänder sig om bara för att se ännu en vägg av svart fjäll med brunt mönster, ett mönster utformat som en skrift av ett gammalt utdött språk. Han får svårt att andas och luften är som giftig rök. Den biter tag i hans inre, nyper honom, drar ihop hans bröst till en boll av hopknycklat papper redo att slängas i soporna.

Han är omringad av en enorm ormkropp och sakta reser sig ormens huvud upp bakom muren av kött, den tittar på honom med uttryckslösa gröna ögon. Bengt känner en stank av gammal död när ormen öppnar munnen. Han vågar inte röra sig och inväntar sin död som han är säker på är nära. Ormen lägger sitt huvud på sned. ”Vad gör du här?”

 

*

 

Bengt förstår inte och ormen pratar med honom utan att röra vare sig tunga eller läppar.

”Jag vill inte vara här.” Hans mun blir torr. Bengt är rädd, mer skräckslagen än någon gång tidigare. Eller kanske en gång, ett minne äldre än han själv ligger under ytan men vågar inte bryta den.

”Det är du som kom till mig, inte tvärtom. Om du inte vill vara här, varför kom du då hit?”

”Jag vet inte. Vem är du?” Bengts röst spricker som torr ved. ”Känner vi varandra?”

Ormen flyttar snabbt sitt huvud till sidan av Bengt. Mäter honom hungrigt, låter tungan lukta hans skräck. ”Jag är allt du inte vill vara. Vem är du?”

”Jag heter Bengt.”

Ormen skrattar väsande och rått. ”Jag heter Bengt.” Han härmar Bengts spruckna röst. ”Jag heter Bengt.”

”Dra åt helvete.” Han vänder sig om, lukten av död får honom att vilja kräkas.

Ormen drar kroppen närmare och utrymmet runt Bengt krymper till en enrummare utan fönster och tak. Huvudet lägger ormen återigen svävande framför Bengt, nu med en mer nyfiken blick. ”Helvetet? Det finns inget helvete. Eller himmel för den delen. Det finns bara en skärseld och den befinner du dig i nu.”

”Släpp ut mig härifrån.”

Ormen för fram sin nos så att den bara är någon decimeter från Bengts ansikte. ”Varför då? Du tillhör mig, det har du alltid gjort. Det står skrivet.”

Bengt drar bak huvudet från den äckliga doften. ”Du äger knappast mig. Antingen äter du upp mig eller så ger du mig min frihet din jävla orm.” Bengt känner sig som en trotsig femåring.

Ormen puttar honom så han faller på ändan. Den ser äcklad ut och drar bak sina kalla läppar, som om Bengt är en godisbit som smakar avlopp.

”Vem är du?”

”Kalla mig Samael, det gör alla. Även du en gång i tiden.”

”Va? Vadå jag en gång i tiden?” Han reser sig upp. Kroppen är trött och lyder inte genast.

”Det är inte av betydelse. Vad som räknas är vad du tänker göra nu?”

”Göra nu?”

Ormen suckar tungt likt en förälder som tröttnat på sitt barn. ”Din tid är räknad. I det här livet.”

Bengts huvud snurrar. Han vet att det är en dröm men hur gärna han än vill vakna så är han fast här, lika fast som sjukdomen i hans kropp. ”Jag vill inte dö.”

”Alla föds. Alla dör. Vad spelar det för roll?”

”Jag har missat så mycket. Jag hinner inte rätta till alla fel.”

”Dö innan du dör.” Ett litet morrande läte leker i ormens strupe.

Bengt suger på orden och låter dem lägga sig till ro. ”Dö innan jag dör”, säger han lågt för sig själv. ”Som att göra bokslut och betala alla skulder menar du?”

Ormen ler och fjällen rasslar tyst.

”Hur ska jag hinna det?” säger Bengt och sträcker ut armarna.

”Inte mitt problem.” Ormen öppnar sitt gap och omsluter Bengts kropp, sväljer honom i ett mörker.

Fan, jag är körd …