Bota din Meniere …

Vad är Meniere?

Meniere drabbar balans- och hörselorganet och är uppkallad efter den franske läkaren Prosper Menière som beskrev sjukdomen redan 1861. Det finns cirka 40 000 människor i Sverige som lider av Menières sjukdom och cirka 4 000 nya patienter insjuknar i sjukdomen varje år. De flesta personer som drabbas är mellan 40-60 år.

Man ser inte på någon om de har Meniere förutom under ett anfall. Det första de flesta tror är att man har varit på en riktigt bra fest och druckit för mycket eller tagit alldeles för många droger. Jag vet inte hur många platser jag kräkts på med ett hundratal är det väl, och gärna helt olämpliga. I början är det pinsamt men sedan skiter man i det. Det är bara att bita ihop liksom.

Vetenskapligt känner man inte till orsakerna till varför vissa får sjukdomen och teorin är att det kan finnas flera olika orsaker till att man får sjukdomen och därför är det svårt att hitta ett botemedel.

För de flesta börjar symptomen med brus i örat och tinnitus, det känns som en vaxpropp och hörselnedsättning. 20 procent får det bilateralt, dvs på båda öronen.

En del som har Meniere får även droppanfall, dvs att hela balanssinnet slås ut och man ramlar bara ihop.

En del får även Migrän, oftast kopplade till droppanfallen. Det många upplever är att migränen är kopplat till rygg och nackproblem.

Det som händer är att det samlas vätska i örat vilket bildar ett tryck, som i sin tur pressar på balans- och hörselnerven.

menieres

Till vänster ett friskt öra och till höger ser ni hur balans- och hörselnerver (det gula) hamnar under tryck av vätskan.

 

Hur allt började …

Jag är numera botad men en dag för tio år sedan satt jag i soffan och kände hur hörseln försvann till en del, jag hade hög tinnitus och trodde att jag fått en vaxpropp. Köpte Revaxör och sprutade i örat men inget hände. Det blev inte bättre. Tre dagar senare fick jag mitt första anfall. Tänk dig att du kommer hem efter en riktig fylla, du vet när hela rummet snurrar och du kan varken  blunda eller titta. Lägg sedan till att du är på en båt och det blåser 30 sekundmeter. Sedan kommer illamåendet. Ett anfall håller på i allt från 20 minuter till ett par timmar. Du sitter på golvet och kramar toalettstolen, spyr och spyr, och sedan ligger du ner på golvet, och sen spyr du igen. Sådär håller det på. Mysigt värre.

Din partner kommer och frågar om hen kan göra något men det finns inget att göra. Bara rida ut skiten. Efter ett anfall är det bara att sova eftersom man dels tömt sig på all energi men även för att man inte kan gå eller stå. Ibland räcker det med ett par timmar men ibland ännu längre. Vissa har något anfall per år – andra har det varje dag. För mig gick det till en början tre månader mellan varje anfall vilket sedan blev oftare och oftare.

Efter första anfallet åkte jag till sjukhuset, blev remitterad till Öron-Näsa-Hals och fick beskedet att antingen var det Meniere eller en godartad hjärntumör. En hjärntumör har nämligen samma symptom som Meniere. Det kändes ju lite toppen … Jag blev remitterad till både röntgen och ÖNS i Huddinge för att få en diagnos. Det var ett par veckor av vånda och rädsla.

Slutsatsen blev Meniere men ibland önskar jag att det hade varit en hjärntumör, då hade jag fått operera bort skiten och sen hade det varit bra med det. Meniere är en vidrig sjukdom och för dom som har det ofta vill man till slut stoppa in en skruvmejsel, allt handlar om hur mycket tålamod man har, eller hur arg man blir. Och jag var jävligt arg på sjukdomen efter ett par år.

För två år sedan fick jag även ett droppanfall. Du förstår, när man inte tror att det kan bli värre, blir det just det. Såklart. Jag körde på motorvägen i 130 km/h när hela mitt synfält vändes upp och ner. Lastbilen på höger sida hamnade på vänster och räcker på höger. Som tur var hann jag inte bli rädd utan såg till att toucha räcket på vänster sida. Droppanfallet varade under 10-15 sekunder och efter det kunde jag köra till sidan och vila ut en stund. Det kunde gått riktigt illa och jag hade nog både tur och en gnutta skicklighet. Jag satt i bilen på väggrenen och andades tungt, hjärtat sparkade och slogs, jag kände chocken klättra upp och ebba ut. Fuck, jag kunde ha dött. Det var då jag bestämde mig, att jag skulle ta reda på allt jag bara kunde om Meniere och bli frisk, på ett eller annat sätt.

Jag började med att dammsuga nätet, jag läst det mesta som går, allt från vetenskapliga artiklar till de mest konstiga behandlingsmetoder (läs scam) och även upptäckt flera erfarenhetsbanker runt om i världen och har hittat flera gemensamma nämnare. Det jag kommit fram till att det finns olika orsaker till Meniere. Min Menieres orsaker kan alltså skilja sig från din men här kommer det övergripande som verkar stämma in på de flesta. Men vi tar det från början …

Utredning:

Om du inte fått diagnosen ska du först av allt se till att få en magnetröntgen för att utesluta hjärntumör. Därefter ska du se till att få genomgå ett audiogram och ett nystagmogram. Sedan ska du göra som jag, lär dig så mycket du bara kan om Meniere men utgå från din egen Meniere. Det finns ett botemedel som verkar fungera för de flesta med Meniere och jag kommer till det senare. Men läs på. Dels för att känna att du får någon form av kontroll men även för att det ska lugna dig. Det är inte helt kört nämligen, och det finns saker du kan göra för att bli mer eller mindre symptomfri.

Orsaker:

För mig är det numera ganska solklart. Min meniere kommer från en whiplash i samband med en krock. under den tiden levde jag dessutom i ett destruktivt förhållande med en alkoholist. Det var liksom upplagt för att gå åt helvete.

Jag vill att du tänker efter nu. Hände det något innan ditt första anfall? Var du med i en krock, olycka, öroninfektion, misshandel eller liknande som kan härröras till ett trauma mot din rygg/nacke/öra?

De flesta med meniere, 7 av 10 har utsatts för ett trauma och en teori som verkar stämma är att problemet egentligen inte sitter i örat. Utan i rygg/nacke eller käke. Många med Meniere har dessutom problem med käken, att den låser sig eller ”glappar”. 7 av 10 som gått till en kiropraktor har upplevt att de blivit mycket bättre efter 2-3 behandlingar. Sen har vi de andra, de 3 av 10 som inte blir det. Förhoppningsvis hör du till ”min” grupp. Jag röntgade mig nyligen och fick reda på att jag har två diskbråk mellan kota 5 och 7, samt att flera nerver ligger i kläm. Innan jag fick behandlingen som botade min Meniere gick jag till kiropraktor och kände även jag att jag fick färre anfall, det i kombination med kortison som jag fick i örat. Mer om det senare.

Atlaskotan
De flesta kiropraktorer menar att Meniere kommer från att atlaskotan sitter snett och trycker på nerverna för balansen och hörseln. Antingen genom ett trauma eller att belastningen på din ryggrad är helt fel. Det kan vara så att du haft ett litet problem sedan du var i tonåren, att ditt ena ben är aningen längre än det andra och att det under flera år belastat resten av kroppen snett. Ditt bäcken, ryggrad och till slut atlaskotan. Det här tror en del är en av orsakerna till Meniere för många.

Du kan läsa mer om Atlaskotan i samband med Meniere här och se en film om det här.

atlaskotan meniere

Atlaskotan är den som håller upp hela huvudet. Är den sned kan det påverka hela din balans.

En sned rygg och bäcken kan påverka din Meniere. I axelmuskulaturen till exempel finns det en hel del balansreceptorer, och har du en ofta inflammerad rygg och axlar påverkar det dem och din Meniere.

Övriga orsaker:

Andra orsaker till Meniere kan vara stress, öroninflammationer, borelia, syfilis eller artros. En misstanke jag har är just artros då behandlingen som botade mig är specialiserad för det.

Här kommer en till twist: en del med Meniere är feldiagnostiserade och det finns något som kallas TMJ, en käkledssjukdom som ger samma symptom som Meniere och kan vara en orsak. Många med Meniere har också problem med sin käke, och då på samma sida som sitt Meniereöra. Du kan läsa mer om det här och att gå till tandläkaren och kolla upp din käke är aldrig fel.

käke tmj

 

Det finns massor av teorier som innefattar till exempel amalgam eller problem med tänder. Jag har inte någonstans hittat belägg för att att Meniere skulle vara ett resultat av det men för säkerhets skull bör du gå till tandläkaren, om inte annat bara för att.

Hur du undviker att få anfall:

Det finns massor av saker som kan trigga ett Meniereanfall och jag har samlat de flesta av dem. Eftersom som det är flera saker med dina sinnen och kosten som är förknippade med balansen är det en del man bör tänka på och undviker man de flesta kan man också undvika just anfallen. Jag och de flesta med Meniere vet att det framför allt är tre stora saker som påverkar. Synen, hörseln och stresshormoner.

Synen

Synen hör i allra högsta grad ihop med ditt balanssinnet och när det finns för många saker för ögonen att registrera blir det ett problem för ett sjukt balansorgan. För de med friska balansorgan kan det räcka med att läsa något när man åker bil, tunnelbana eller liknande och för någon med Meniere blir det ännu värre. Undvik att:
Spela spel på din dator, TV eller mobil.
Läsa när du åker bil eller liknande.
Fokusera blicken när du är trött.
Scrolla allt för mycket på datorn.
Filmer där det händer mycket och är detaljrika.
Titta snabbt åt sidan eller rakt upp.
Åka bil i mörker, lampor i mörker påverkar ögonen extra mycket för de med Meniere.

Hata candy crush!

Hata candy crush!

Hörseln

Eftersom man oftast har nedsatt hörsel på örat med Meniere blir skarpa ljud eller ekon en större belastning för det friska örat. Ibland får jag hålla ett finger i det friska örat för att det inte ska påverka mig för mycket. Konserter brukar fungera bra men är jag i stimmiga miljöer som flygplatser, mässor, barnkalas kunde jag få ett anfall. Jag känner även av det idag, fast jag inte längre får anfall. Samma sak med plötsliga skarpa ljud som när ett barn skriker i närheten av örat, hund som skäller, dammsugare, hårfön et cetera. Vissa ljud är på en frekvens som mördar ett meniereöra.

Ha gärna ett hörselskydd/öronproppar i beredskap var du än tar dig, speciellt när du ska vara i t ex en stimmig miljö en längre tid. En del får hörselapparat, speciellt när hörseln mer eller mindre upphört. Ju längre man haft Meniere desto mer skadas hörseln och till slut kan den upphöra helt. De obduktioner man gjort på Menierepatienter har visat ett helt eller delvis förstört hörselorgan. Men det finns hjälp för det med snart. Mer om det senare.

öronproppar meniere

Stress

Stresshormonerna kortisol, adrenalin och noradrenalin triggar för anfall. Speciellt när man bråkar med sin partner eller när man blir arg och upprörd. De flesta med Meniere upplever konflikter i olika former som triggers och man bör undvika dem så gott det går. Speciellt så kallade energitjuvar och negativa personer med mycket drama kan man skippa att umgås med. Rensa bland dina vänner.

Övriga triggers:

Socker – för mycket socker kan trigga ett anfall och du bör undvika godis, läsk, bullar och kakor och andra saker med väldigt mycket socker.

Sömn – För lite sömn skapar större förutsättningar för att få anfall. Se till att sova minst 8 timmar per dygn. Ta gärna micropauser då och då.

Kost – Att äta för lite är en trigger. Har man Meniere gör man av med mer energi än andra och det är därför man oftast äter som en häst efter ett anfall. Ät gärna ofta och mindre portioner, se till att du aldrig blir hungrig. Ät 5-6 gånger per dag och ha alltid något att äta i beredskap. Blodsockerfall är en vanlig trigger och ju mer laddad med energi du är desto mindre risk för anfall, har du gott om energi i kroppen kan du tackla anfallen bättre.

Vätskebalans – en del äter vätskedrivande tabletter men det är ett problem i sig. Du kan även få anfall om du druckit för lite. Jag tycker att det är bättre att låta kroppen sköta vätskebalansen, drick hellre mycket. Dels för att örat behöver sin kaliumbalans kontra vätskebalansen och dels för att kroppen gör av med mer salt och gifter när du dricker mycket.

Salt – de flesta läkare rekommenderar en saltfattig kost och du behöver inte gå apeshit i det. Undvik att salta maten, ät inte processad mat, snabbmat, färdigmat, salta godisar, chips, snacks och liknande. En vanlig husmanskost är det bästa som inte är kryddad för mycket. Keep it simple.

Nikotin – Sluta bara.

Alkohol – Kan undvikas till stor del, framför allt rött vin och mörk öl. Vitt vin och ljus blaskig öl funkar. Det jag däremot märkt är att när man är lagom bakis får man inga anfall. Kanske för att kroppen är tömd på salter.

Koffein – Påverkar en del men inte så mycket som man tror.

Gluten – det finns en del forskning om hur gluten påverkar Meniere. Jag undviker både gluten och laktos.

Träning – Alla med Meniere behöver en bra fysik, men det blir lite moment 22 ibland. Är du i dålig kondition så börja långsamt och powerwalka eller enkla promenader. Undvik pass med till exempel mycket hopp och för högt tempo. Ska du träna på gym så undvik fria vikter och övningar där du har huvudet nedåt. Stretching och yoga är mycket bra, dels för att stretcha ut muskler och leder men även för att träna upp balansen.

Jobb – Har du ett stillasittande jobb så se till att stretcha då och då, ta pauser där du sträcker på dig, tar en promenad, tänk på att sitta rakt i ryggen och så vidare. Skit i att det kanske ser konstigt ut. Kroppen är inte gjord för att sitta och speciellt inte längre perioder. Att sitta framför en dataskärm är en stor tripper och ett tips är att du skruvar ned ljuset från skärmen, tittar på annat ibland och till och med blundar om du ska scrolla mycket. Har du ett jobb i en stimmig miljö som byggnadsarbetare, skola och liknande så gör vad du kan för att använda hörselskydd och liknande. Om inte annat – hitta ett jobb som inte triggar anfall.

Behandlingar:

Det finns massor av olika behandlingsmetoder, en del bättre, andra sämre. Läs på och prova inte mindre vetenskapliga metoder. Jag har provat allt, och då menar jag ALLT. Till och med kollodialt silver. Jag ska ta upp de vanligaste och de som oftast fungerar.

Orthokine Det här är ett serum som botade mig och jag hörde först talas om det då presidenten för UFC, Dana White, berättade i olika intervjuer om att han blivit botad. Han hade fått sitt första anfall efter en misshandel och mycket våld mot sidan av huvudet. Jag googlade och hittade en klinik i Danmark, a2privathospital, som jag åkte till och fick behandlingen. Den går ut på att man tar ditt eget blod och centrifugerar det i 48-56 timmar. Då utvinns ett protein som heter Interleukin 1. Jag fick 14 sprutor som min fru gav mig muskulärt och efter tredje sprutan gick jag från 1-2 anfall om dagen till inga alls och sedan dess har jag inte fått ett enda anfall.
Proteinet fungerar som så att det hittar det skadade området och attraherar stamceller som lagar området. Medlet har mycket bra evident på artros och var skapat till det från början, en av bieffekterna visade sig även bota personer med Meniere och psoriasis. Jag vet om cirka 15 personer som har Meniere och provat behandlingen och av dem är det endast EN som inte blivit ens symptomfri.
Behandlingen kostar 6600 kr men är värt varenda öre. Nu kan jag göra allt jag inte kunde förr. Har du råd så kontakta kliniken i Danmark. Det är värt det.

Orthokine

Orthokine

Kortison – Är också en bra behandling med bra evidens. Man vet inte riktigt varför den har det men jag gissar på för att den är anti-inflammatorisk bland annat. Man får tre injektioner under lika många veckor, direkt i örat genom trumhinnan och får ligga ner i en halvtimme. De flesta som får kortison får inga anfall på mellan 3 månader till ett år. Kräv det av din läkare.

Kiropraktor – 7 av 10 blir bättre, speciellt efter några behandlingar. Se till att kiropraktorn är legitimerad och har en försäkring. Och framför allt inte har några anmälningar på sig. När det gäller ryggen behöver du sällan oroa dig, men ska de rätta till din nacke och atlaskotan i synnerhet bör du kolla upp dem noga innan. Var även beredd på att du kommer få anfall och känna dig snurrig efter behandling. Du bör även stretcha och utöva sjukgymnastik i samband med behandling.

Naprapat – Massage av rygg, nacke och käke fungerar bra för många.

Träning/sjukgymnastik – gå, simma, träna, stretcha/yoga med ta det lugnt och ha inte bråttom.

Vitaminer – Gå inte på allt. Att ta multivitaminer är bra men det enda du egentligen behöver som tillskott är Omega 3 och vitamin D. Resten får du naturligt genom maten. Kolla även upp att du inte får i dig för mycket Omega 6 som är inflammationshöjande. Omega 3 från odlad fisk innehåller oftast för mycket Omega 6 då de matas med pellets rika på dito. Det finns specialmedicin för Meniere men de flesta är nys. Du behöver Kalium för ditt öra men det får du genom vanlig husmanskost.

Spc-flingor – en del forskning visar att AF, antisekretorisk faktor, mäktat havre, lindrar Meniere men det har aldrig jag märkt. Prova, det finns på apoteken. Här är en positiv länk och här en negativ länk.

Vätskedrivande – De flesta blir rekommenderade vätskedrivande men här är jag emot, speciellt med tanke på att man får anfall när man har en negativ balans av vätska i kroppen. Ät mindre salt och drick mycket vatten istället.

Plåster, tuggummi (Calma), armband – Det finns medel för illamående och yrsel men de fungerar sådär. Jag har inte märkt några större skillnader.

Postafen – Mot illamående och funkar sådär.

Betaserc – är ett kärlvidgande medel som bara skrivs ut i vissa fall och många läkare menar att den inte har så bra evidens.

Plaströr – Man kan operera in ett plaströr i trumhinnan för att minska trycket i örat. En del känner att det gör skillnad, andra inte. En del för öroninflammationer och vid upprepade öroninflammationer kan de opererar in ett guldrör istället.

Gentamicin – ett antibiotika som förstör sinnescellerna i örat och som jag ser det den sista utvägen. Krävs ibland flera behandlingar men den är relativt skonsam, och den ges helst bara då hörseln i stort sett är körd. Den fungerar oftast bra men som jag ser det finns det då ingen återvändo. Dessutom kräver det minst 3 månaders träning efteråt för att hitta balansen igen.

Saccotomi – en operation för att få ett dränage och sänka trycket i örat. Sparar hörseln men är kritiserat i många länder och även förbjudet i vissa. En del tycker det har hjälpt, andra inte.

Labyrintdestruktion – man förstör innerörat så inga impulser kan skickas. Ingen återvändo. Kritiserad metod.

Akupunktur – En del säger sig må bättre men desto fler inte, det finns ingen evident att akupunktur fungerar, alls.

Latanoprost – Just nu pågår en klinisk undersökning av Latanoprost. Det har visat sig ha en del positiva effekter men inte tillräckligt tillfredsställande. Det är ett medel mot glaukom men som man anpassat för örat.

Meniq är en apparat för att sänka trycket i örat. De som börjat tidigt med apparaten har fått tillbaka hörseln. De flesta jag pratat med har bara positivt att säga om den, andra – not so much.

 

Meniq

Meniq

Tålamod – Meniereanfallen blir oftast färre och färre vartefter tiden går. Det är alltid en tröst, men det kan ta 10-20 år. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Typ.

Forskning:

Det forskas en hel del just nu och det finns några som ser lovande ut.

Orthokine – Inväntar kliniska studier med de flesta som fått behandlingen har blivit botade/symptomfria.

Implantat – Ett företag i Österrike håller på att utveckla en elektronisk ersättning för balanssinnet som ser riktigt lovande ut. Det man kämpar med mest är att få rätt signaler att kompensera med ögonrörelserna. Läs mer här.

Implantat

Implantat

Latanoprost – Ansök till att vara med. Jag hamnade i kontrollgruppen :)

 

Det var nog det mesta övergripande jag har att bjuda på. Om du hittar eller vet något som behöver finnas med här så kommentera gärna. Tack för att besökte min blogg!

 

Fler länkar:

Svenskt forum för Meniere

Facebookgrupp – svenskt

Facebookgrupp – svenskt

Facebookgrupp – engelskt/amerikanskt

Pub Med – här hittar du det mesta om forskning, studier och fallstudier relaterade till Meniere.

Engelsk sida om Meniere som vill sälja vitaminer men har massa bra info.

Yrsel.com – massa info.

Science Daily

Nyheter om Meniere

 

Skräck på riktigt – om gmo …

Det här är nog den mest skrämmande boken jag läst på länge, och då är jag ändå gift med en skräckdrottning. Men den här är på riktigt och verkligheten överträffar som oftast fiktion. I boken Hotet mot livet, av F. William Engdahl, får man en riktigt ögonöppnare om korruptionen och mörkläggningen inom gmo-industrin. Och även om USA´s agenda med sina krig och hur de bland annat skapade ”fri marknad” i Irak och banade vägen för jihadister som ISIS.

Den skräms, på riktigt. Läsaren får en inblick i hur fullständigt skoningslöst storföretagen och regeringar jobbar med den enda agendan att tjäna pengar och få makt, och hur korrumperade många politiker är – hela vägen upp till presidenter. Hur de fullständigt skiter i oss vanliga människor.

Men framför allt handlar boken om gmo-företag som Monsanto (som ligger bakom giftet Agent orange som användes under Vietnamkriget, DDT, glyfosat, sackarin etc) och farorna bakom bekämpningsmedlet Roundup, den genetiska manipulationen av grödor och boskap, samt hur herbicider och pesticider påverkar människor. Det är ett enda stort mänskligt experiment gömt bakom ”social rättvisa” på bekostnad av dig och mig.

Det finns en konspirationsteori i boken och det är lite foliehattsvarning angående Rockefeller Foundation men om bara 10 procent är sant så är det ännu mer skrämmande. Dock är det späckat med källhänvisningar och är byggd på både vetenskapliga artiklar, etablerade forskare och relevanta fakta. Bland annat tas oberoende vetenskapliga undersökningar upp, längre studier av grisar, råttor och kor, som tydligt visar hur gmo påverkar levande organismer. Den känns väl underbyggd och när man förstår att vi äter mat som är genmanipulerad och innehåller gifter som företagen bakom inte vill redovisa för, och riskerna som hör till, blir man medveten om sin kost, på ett helt annat sätt än tidigare.

Så nu är det bara KRAV-märkt mat som gäller för mig.

Läs boken! Den är en av de viktigaste böckerna du måste läsa. För din egen och dina barns skull.

Årets skräckis

Årets skräckis

Pedofilvarning …

Tjena Mamman!

Hästnet. Jag känner att vi måste prata om det. Det är viktiga grejer, kanske superhemliga grejer. Det ser kanske oskyldigt ut och du är mer rädd för Facebook, Snapchat och alla andra sajter du inte har en aning om. Men jag svär, Mamman. They got nothing on Hästnet.

Visst ska du varna henne för alla fula gubbar och idioter på sociala medier, snacka om webcam, näthat och att allt som läggs upp på nätet stannar där forever. Men shit, Mamman.

Hästnet är en skitbra sida, på många sätt. Jo, jag lovar. En plats där flickor kan drömma om sin stora kärlek, du vet den där hästen som kostar över hundra fucking tusen kronor och som de bara måste ha, det finns även hästar som ges bort gratis, annonser om medryttare, foderhästar, prylar som är rosa och allt som handlar om hästar.

Min dotter bor ibland på Hästnet, lite som ett andra hem kan man säga faktiskt. Hon kommer fram till mig. ”Det finns ingen annan”, säger hon och ser sådär jävla ledsen ut att jag åtminstone måste titta på annonsen. Jag veeeet, men sån är jag. Jag ligger som ett plåster runt min frus och mina barns lillfingrar.

”Vad fin den är”, säger jag tills jag ser priset och plötsligt är hästen ful som ett babianarsle. Jag hittar fel på den: ”Du vet, den är för gammal. Och så ser den ut att halta.”

”Halta?” frågar den lilla skitungen. ”Hur ser du det på en bild?”

”Jag ser sånt”, säger jag och låtsas vara extremt erfaren.

Du ska veta att det är drömmarnas fält, det där jävla Hästnet. Och det är vi föräldrar som får lida. De förlorar sig i alla drömmar i varje annons och du kommer göra dem besvikna. Oftast, men det ska de ha. Livet är ingen dans på rosor. Och Hästnet är en ond plats. Just saying.

En dag kommer Nikki fram till mig. ”Pappa?”

”Nä!”

”Seriöst. Du vet inte ens vad jag vill.”

”Jo, jag hör det på din röst och mitt svar är nä.”

Hon tar ett djupt jugoslaviskt torpediskt andetag. ”Jo, lyssna.”

Hon sätter sig bredvid mig och rubbar alla cirklar. Kräver uppmärksamhet.

”Alltså …Vet du vad nä betyder?”

”Samma sak som ’vi får se’.”

”Duktig tjej. Så vad gör du här? Ut och lek eller något.”

”Seriöst, jag är inget barn längre. Jag är femton år.”

”Nä, du är fjorton. Nu förstår jag att det går dåligt i skolan om du inte ens vet hur gammal du är.”

”Men pappa!” Hon kan inte låta bli att skratta.

”Seriöst!” ”Nä.”

Hon skriker ut lite damp och fäller ned locket på min Mac. ”Lyssna. På Hästnet är det en snubbe som har två connemaror som han behöver hjälp med. D-ponnyer. Och jag får tävla med dem om jag vill. Och han kan inte ta hand om dem nu för han ska till Tyskland.”

”Va?”

”Seriöst. Lyssna!”

”Jag hör bara bla bla bla.”

Mer damp och nu är det allvar. Hon stampar till i golvet. ”Jag måste få göra det här. Kommer dö annars.”

”Dö unge.”

”Pappa!” Mer damp och knutna nävar. Hon slår mig på låret.

”Vill du att jag ska dö eller?”

”Nä, jag älskar dig men min plånbok hatar dig.”

”Lyssna bara. Hans stall finns här i närheten.”

”Du menar att du hittade en annons med två connemara d-ponnyer som du kan få tävla med och som finns i ett stall i närheten?”

”Nä, han ringde på min annons.”

”Din annons? Vad fan annonserar du om?”

”Vem jag är och sådär. Om vad jag söker, typ en connemara.”

”Vem du är och sådär? Seriöst Nikki …”

”Men seriöst.”

”Det är mycket som är seriöst nu för tiden. Okej, den här snubben. Vem är det?”

”Jag sa ju det. Han sa också att vi kan mötas upp.”

Mötas upp?

”Nä, det sa du inte. Vad heter han?” Mina tarmar vrider sig olustigt och skrapar emot kräksjuka fjärilar i magen. Mötas upp? Två connemaror? Jo tjena …

”Lars någonting. Han var lite skum så jag vill att du pratar med honom.”

”Okej, ring upp den här Lars Någonting som är lite skum så får jag prata med honom.”

Min kära dotter har redan numret uppe och ringer direkt. Han svarar och hon säger vem hon är och att de kan träffas. ”Vänta så ska du få prata med min pappa.” Hon räcker över luren till mig men han har lagt på. Hon provar att ringa upp igen men nu svarar han inte. På tredje uppringningen har han stängt av telefonen.

”Lite skum?” skrockar jag.

”Fan. Jag visste att det var en jävla peddo”, säger hon och ser sur ut. Sparkar till något.

Dröm i kras – Jävla as.

”Vi får ringa snuten.”

För något år sedan ringde polisen upp oss om en annan pedofil. I mobilloggarna fanns Nikkis nummer och flera andra flickors.
Jag gör en polisanmälan och de lovar att kolla upp numret till Lars Någonting som är lite skum och se om det är andra tjejer som ringts upp. Förmodligen kommer han aldrig att hittas men man kanske kan rädda någon annan tjej från att ”mötas upp”.

Du fattar va, Mamman? Jag vill inte skrämma upp dig men det finns jävla as där ute. På bloody Hästnet.

 

peddo på nätet

Allvarligt samtal …

Jag och dottern sitter på altanen. Det är höstkallt och min fru har byggt en liten gravplats med gravstenar och avhuggna fötter och händer, för att hedra Halloween, och för att skrämma bort skitungar som vill ha godis. Det är vindstilla, som om hela skogen håller andan.

Min dotter tittar allvarligt på mig. Hon sa att vi behövde prata allvar. Om skitviktiga saker. Jag blir nog lite rädd, det ska erkännas. Hon tittar hårt på mig, vänder bort blicken. Suckar lätt. Som Scarlet O´Hara i Borta med vinden ni vet. Mitt hjärta fladdrar oroligt till.

Hon är med barn, tänker jag. Eller så har hon fått cancer. Eller så … Alla scenarion flashar förbi min stackars själ. Kenta sjunger Just idag är jag stark, men jag vet att det är en självlögn. Jag är inte redo helt enkelt. En pappa är aldrig fucking redo. Morfar. Jag är för ung för det … Jag har ett liv att leva …

Hon suckar igen. ”Pappa …”

Nej. Om jag springer härifrån skitfort kanske jag kan … Var stark nu skitgubbe.

Jag tar ett djupt andetag. För att markera allvaret. ”Ja …”

”Vi måste prata om en sak.”

Scarlet igen. Tittar bort mot ett Tara som brinner. Som om livet fallit i en grop och inte kan klättra upp igen. River sönder sina naglar utan att få grepp. Drömmar och framtid som brinner ner till grunden. Det ligger tungt allvar i luften. Till och med hunden lämnar mig ensam. Människans bästa vän … jo tjena. Svikare!

”Pappa, alla mina vänner har fått det. Jag vill också ha. Jag kommer bli så ensam annars.”

Kroppen suckar, som när bilen får slut på bensin och ger upp. Den känslan.

”Du är för ung Nikki. Det är bara att glömma.”

Hennes ögon blixtrar till. ”Seriöst. Kom igen nu. Annars gör jag det själv.”

Wait what?

”Vad pratar du om?”

”Piercing. Jag vill pierca min navel.”

Kroppen andas ut och springer i sommarregn.

”Glöm det. Du kan prata med din mamma om det där.”

Nice save, liksom. Föräldrar som leker kull med ansvar är världens bästa lösning. På allt, känner jag. Men nej nej.

”Mamma säger nej och att jag får prata med dig om att pierca mig.”

Såklart. Jag har den. Well played mamman.

”Vad ska du med en navelpiercing till? Det kan bli infekterat och …”

”Men seriöst. Jag får pierca öronen men inte en fucking navel. Kom igen. Jag ska aldrig be om nånting igen. Och jag kan göra det ändå, du skulle ändå inte få reda på det … kanske.” Hon skrattar till men blir allvarlig igen. ”Var glad att jag inte piercar tungan. Du ska vara glad för det, det är inte jag men du ger mig snart inga val. Det här är VIKTIGT!”

Jag skrattar och är glad att det inte är barn eller cancer. Man får vara glad för det lilla. ”Pierca naveln du så sliter jag ut den sen.”

Sucken igen. Tillbaks till Tara och elden som slickar upp allt i sin väg. Som om en piercing var lösningen på meningen med livet. ”Jag får aldrig bli lycklig.” Hon suckar till. ”Du får välja. Piercing eller bli farfar.”  Som att välja mellan döden och döden, typ. Vad ska en stackars pappa göra?

”Så? Hur ska du ha det?” Bitchblick. Hon ser hård och besynnerlig ut.

I mitt liv finns det alltid en cliffhanger, varje dag.

bitchface

Barn bortskänkes …

Det här är inte okej. Jag måste varit politiker i mitt förra liv eller seriemördare eller ännu värre, bankir. Nåt jävligt måste jag varit. På något sätt kommer straffet nu. Karma kommer i nästa liv och allt det där.

Men jag är inte bitter …

Jag trodde, naiv som jag är, att när barnen blev stora skulle jag njuta. Att vi skulle sitta och snacka om livet du vet. Vuxet och coolt.

Men nej nej …

Dagen har kommit. Du vet då allt vänder. Då karma faktiskt ger igen i detta livet. Du vet som när man hade den där ångestfyllan som tonåring. Den man förnekat och glömt. Och någon postar bilderna på Facebook. Fucking 27 år senare.

Vi sitter vid frukostbordet och av någon anledning kommer min ålder upp. Mobba-Leffe-Dagen är här. Sonen berättar att jag är så gammal och glömsk att jag berättar samma skämt flera gånger. Och att han sympatiskrattar … SYMPATISKRATTAR …

Alla runt bordet skrattar rått. Till och med sjuåringen. Min fru pussar mig. ”Gulle, det är inte lätt att bli gammal”, säger hon och klappar mig sådär stödjande du vet, fast med ett flin i mungipan som säger annat. Som om jag vore gammal liksom.

gammal

Jag behöver en avokadomask ASAP

Ena kommentaren efter den andra runt bordet. De hånar mig. Lägger rynkor i min själ och allt det där. Små kommentarer om rullator, farbror, Omega 3, snart ålderdomshem trillar fram.

Känner att jag behöver en comeback, sätta dom på plats. Visa vem som bestämmer.

Men nej nej.

Alla mina bra comebacks har jag glömt. Men nu vet jag. En dag ska de söka det där jobbet, kanske bli politiker och alla skelett i garderoben ska gömmas och glömmas. Men Internet glömmer ALDRIG. Så då kommer journalister googla. Och de kommer hitta det där fotografierna ni vet. De som hänt i veckan älskar.

Redan som barn ...

Redan som barn var de onda …

Nu känns det lite bättre. Vi ska till gymmet allihopa nu. My time to shine liksom och de ska få lida tills de får krypa ut. Alla aktioner har reaktioner skitungar …

Barn bortskänkes …

Selmapriset

Idag gick pressreleasen ut om att jag sitter i juryn för Selmapriset. Ja, jag veeet. Det är inte Nobel med det skiter jag i. I juryn sitter ordförande Linda Skugge, författare och journalist. Per Adolfsson, chefredaktör på Tidningen Skriva. Elisabeth Mannerfeldt, vice ordförande i föreningen Egenutgivarna samt chefsbibliotekarie på KTH. Och så lilla jag.

Selmapriset är ett litteraturpris för egenutgivare, alltså de som aldrig kommer nomineras för Augustpriset, och kallas därför för Augusts lillasyster.

Så varför Selmapris undrar du säkert. Jo för att egenutgivning växer så det knakar och kommer bli tongivande i en snar framtid. ”På Amazons 10-i-topplista från i januari förra året var alla titlar egenutgivna. Ett exempel på en bokserie som inledningsvis publicerades för egen hand är den brittiska författaren E L James ”50 nyanser”-serie, vilken sedermera har översatts till 52 språk och sålt i över 90 miljoner exemplar.” (Källa DN). Hon började som egenutgivare. Samma sak med The Martian av Andy Weir. Efter deras framgångar var de etablerade förlagen snabbt framme och erbjöd dem nästan löjliga summor pengar.

De traditionella förlagen börjar vakna nu och förstår att egenutgivning blir större och större och snart kan vara störst. Det finns ett annat driv i en egenutgivare generellt och även de som ger ut själva har förstått vikten av redaktörer, lektörer och så vidare. Därför ser jag även att kvalitén ökat på de böcker som ges ut numera. Det är inte längre kreti och pleti. Förlag som Vulkan, Calidris och liknande får fler och fler kunder som hellre vill ha 80 procent i royalty än 23 till 50 procent, fler etablerade författare går över till egenutgivning.

Vulkan är Nordens största bokutgivare och inom fem år gissar jag på att fördelningen i omsättning mellan traditionell utgivning och egenutgivning kommer ligga på minst 50/50. Speciellt när det inte kostar mer än runt 60000 kr att ge ut sin egen bok och då ha proffs som ger en samma villkor som ett traditionellt förlag. Dessutom växer e-boken enormt utomlands och snart även i Sverige, men Sverige väntar tålmodigt på Amazon som precis landat här. Man hoppas på att dom ska etablera e-boken precis som de gjort i många andra länder.

Den amerikanska författaren Barry Eisler tackade nej till sitt förlag som erbjöd  500 000 dollar, och ska hädanefter ge ut sina böcker själv. Fler och fler etablerade författare sneglar på egenutgivning. I Storbrittanien ökade antalet egenutgivna böcker med 79 procent 2013 och de sålde för 18 miljoner pund. Makten i bokvärlden flyttas sakta men säkert över till författarna. Det traditionella förlagen kommer förstås alltid vara kvar och de kommer plocka upp framgångsrika egenutgivare. Förlag som Bonnier och Norstedts kommer bestå och ha samma tyngd de alltid har haft. Eller?

Det är en spännande framtid som författare och jag ser sjukt mycket fram emot den.

Vill du veta mer om hur du kan ge ut din egen bok som ett proffs så kontakta mig.
Mer om selmapriset.

Mer om egenutgivning i Sverige och utomlands.

Egenutgivna böcker i Storbrittanien.

 

the martian

Tick tack – sista delen

Simon simmar i ett hav av jade, jagar efter en ny framtid. Det är tungt och hans fingrar greppar i tunn luft, hur han än försöker simma framåt känns det som han dras bakåt in i ett gap av svart kyla.

Sedan står han öga mot öga med sig själv på en balkong i glitter av snö. Han ser hur pojken fryser, skakar medan blicken blir till is av hat. Pojken skriker åt Simon att det är hans fel, att Simon är roten till allt ont i pojkens liv. Simon i sin tur skriker åt pojken att hålla käften …

Något tungt slår in i magen.

”Pappa vakna, kom igen nu, du lovade.”

Han öppnar ögonen medan Adam rider på hans mage. ”Jaja, låt mig vakna först.” Sonen luktar nytvättat hår och Simon sträcker på sig. Känner hur fötterna hamnar utanför täcket och drar in dom igen.

”Men kom upp nu.” Adam drar i Simons hand och försöker dra upp honom. Simon suckar till, sätter sig på sängkanten och gnuggar mardrömmen ur ögonen. Sträcker ut tungan och ogillar smaken i munnen.

”Mamma, pappa är vaken nu. Din mun luktar bajs. Var är min jacka?”

Ayla skrattar i köket.

”Jag behöver kaffe!” skriker Simon. ”Annars rör jag mig inte ur fläcken.”

”Men mamma. Kaffe fattar du väl. Annars kan inte pappa gå.”

Simon flinar för sig själv och ställer sig upp. Tittar in i en spegel bara för att se att det inte är en pojke i snö som tittar tillbaka på honom, konturerna av drömmen försvinner sakta i spegeln. Han undrar var Fadi håller hus. I tre dagar har han försökt få tag i honom för att betala straffavgiften för att ta sig ur gänget. Men Fadi är som uppslukad. Får dåliga vibbar. Är Fadi i trubbel, undrar Simon. Eller är jag själv det?

”Här pappa, kaffe. Kan vi åka nu?”

Åk inte Simon. Stanna hemma. Simons magkänslas ord

”Snart gubben. Pappa måste bara ta en dusch också.”

”Men da.” Adam sätter sig missnöjd ned på golvet.

Simon går ut i köket och kramar om Ayla bakifrån. ”Godmorgon min vackra kvinna. Varför är du så pigg för?”

”Du, klockan är tio. Du har sovit som en gris. Vet du hur svårt det har varit att få Adam att inte väcka dig?”

”Tack älskling. Jag får betala tillbaka ikväll.” Simon greppar hennes bröst och kysser hennes nacke.

”Vad äckligt. Ska inte du duscha?” Adam står och stampar. Ser missnöjd ut.

”Ja, tjatgubbe. Jag ska duscha.” Simon går in i badrummet och vrider om kranen. Efter någon minut är värmeångorna täta och han ställer sig under strålarna. Låter dem skölja av natten. ”Fadi, Fadi, Fadi. Var håller du hus gamle vän?” säger han medan vattnet bränner huden. Han stänger av vattnet och kliver ur duschen, tar en handduk och torkar kroppen. Han förbannar sitt löfte till sonen men Adam är i den åldern då ett barn vill veta vilka far- och morföräldrarna är. Allt prat om att han ska få åka till Turkiet och träffa morfar har fått honom att tjata till sig en träff med Simons föräldrar. Simon tänker inte ta honom till sin far men däremot modern. Han bävar för att hon är lika mentalt sjuk som sist han såg henne för över tio år sedan.

”Kom igen nu skitunge. Ska vi åka?” Simon ser att Adam redan står fullt påklädd vid dörren. ”Älskling, ska du också med?”

Ayla kommer fram till Simon och kysser honom. ”Nä, för mycket male bonding för min smak.”

”Okej, vi är hemma om några timmar. Älskar dig.”

”Älskar dig snyggo.”

*

Genom bilfönstret pekar Simon ut var han byggt kojor, vilka tak han klättrade upp på som liten och var han lekte röda vita rosen. De stannar till vid en gångtunnel som de går ned till. Det blåser kallt och Simon drar luvan över det renrakade huvudet.

”Ska vi smälla bilen nu?”

”Japp. I tusen bitar.”

De har byggt en modellbil tillsammans som de nu ska förstöra med fyrverkerier. Han vet att Ayla inte alls gillar idén att låta Adam ha sönder saker de byggt, speciellt inte med fyrverkerier. Men det får vara, tänker Simon. Boys will be boys.

De placerar bilen mitt i tunneln och lägger en smällare under. Adam springer runt bilen och Simon. ”Får jag tända den. Snälla, får jag?”

”När du blir lite större gubben. Nästa år.”

”Ja!” skriker Adam. ”Nästa år är jag en stor kille.”

Simon skrattar och ljuden studsar mellan tunnelns väggar. Sonens glädje smittar av sig och han ångrar att han inte varit hemma mer. Men det ska bli ändring på det nu, tänker han. När de kommer tillbaka från Turkiet ska han bli kock och vara hemma varje ledig stund. Inget mer bus, inget mer våld.

Simon tänker tillbaka på den första gång han smällde något i tunneln. Det var en liten modellreplika av ett flygplan från andra världskriget. En Spitfire som fick flyga på riktigt i flera små delar. Han tänder stubinen och tar Adams hand för att springa en bit ifrån bilen. ”Håll för öronen nu gubben.”

Adam håller för öronen och visar upp ett leende som går från öra till öra. Det smäller högt när bilen exploderar och slits sönder i ett tiotal bitar. Ljudet studsar sig till ro inne i tunneln av betong och det luktar krut. ”Wow, vad häftigt!” skriker sonen och springer fram till alla delarna. ”Kan vi inte bygga ihop den och smälla den igen?”

”Självklart. Samla ihop alla delar så fixar vi det hemma sen. Skynda dig, vi ska till din farmor nu.”

När de kommer ur tunneln tittar han upp på den balkong han en gång stått på under glittrande snö och mött sig själv. Ångest är ingenting han brukar bry sig om men nu slår den honom med full kraft och han mår fysiskt illa. Ayla har alltid sagt att han borde ta itu med sitt förflutna men Simon har alltid vägrat. ”Gammalt skit mår ingen bra av”, brukar han svara.

De går upp för trapporna och varje steg känns som sirap. Simon andas tungt när Adam får ringa på ringklockan. Sega släpande steg närmar sig dörren, steg som egentligen vill fly därifrån.

”Vem är det?” frågar en trasig röst. Ett gammalt nött klistermärke som han en gång satt upp sitter kvar på dörren. Ett dödskallemärke från tidningen Fantomen han snattade som liten.

”Det är jag, Simon.” Det blir tyst ett par sekunder innan en säkerhetskedja dras ifrån.

”Maldito. Vad gör du här?”

Simon skakar på huvudet. Hon kallar honom för skurk men han biter ihop.. ”Det här är Adam, din sonson.” Adam tittar blygt fram bakom Simons ben och säger osäkert hej.

”Jaha, hej själv. Jag har inget att bjuda på.”

”Kan vi komma in en stund?”

Hans mor tittar ned på Adam och en antydan till ett leende smyger sig fram på Adams läppar. ”En stund kanske.” Hon vänder sig om och går in.

Simon och Adam tar av sig ytterkläder och skor. Det luktar likadant som när han en gång bodde här. Samma tapeter och samma möbler, inpyrda i gammal sorglig ondska. Simon ryser när han ser sin mor i samma gamla kläder sitta i den fåtölj hans far en gång haft som sin tron. Adam och Simon sätter sig i soffan. ”Är farsan här?” Omedvetet knyter sig händerna och Adam skriker till. ”Förlåt gubben.”

”Den idioten slängde jag ut för flera år sen.” Hon börjar mumla samma gamla mantra om djävulens barn och hur alla spionerar på henne. En gammal serie går på TV´n och moderns blick ligger som tapet på skärmen.

Simon tittar på Adam som biter på naglarna. ”Vet du farmor, jag och pappa har sprängt en bil i säkert tusen delar. Det var häftigt.”

”Jaha”, säger hon utan att se på honom.

Simon ser sig omkring. En bild på honom själv står i hyllan. Glaset är trasigt och han undrar om det gick sönder när polisen var här och hämtade honom. Det är som tiden stått stilla, känslan av igår tränger sig på och Simon drar handen över ansiktet. Hans mor spottar i en servett.

”De försöker förgifta mig men jag kokar allt.”

”Som vanligt alltså”, säger han syrligt och lägger armen om Adam. Simon undrar om Adam kommer ta skada av det här besöket. Kanske lika bra. Simon vill aldrig mer komma hit.

”Vad vill du egentligen? Jag har inga pengar, om det är det du är ute efter.”

”Nej, jag har så det räcker.” Simon reser sig upp och går mot balkongdörren.

”Jävla unge. Du är som dom.”

Simon tittar ned på sin mor. Hon är smalare numera. Hoppas du dör snart, tänker han och fnyser till. Han öppnar dörren till balkongen och tittar ut. Snart är det vinter igen. På balkongen ligger det plastpåsar fyllda med tomburkar.

”Det är mina burkar. Bara så du vet.”

Adam står och kramar om Simons ben. ”Kan vi åka nu?”

”Absolut. På en gång.”

De sätter på sig kläderna. ”Hej då farmor.” Men Adams farmor sitter bara och mumlar

Simon stänger dörren och de börjar gå ned för trappan. Han hör hur säkerhetskedjan dras för.

”Vad konstig hon är.” Adam håller Simons hand och hoppar jämfota trappa för trappa.

”Ja, hon är sjuk. Inte ditt fel, hon är bara lite konstig. Förstår du?”

”Jag tror det. Var ska vi nu?”

Simon kan inte låta bli att dra på munnen. Adam släppte det så fort. Varför kunde inte han ha gjort det för en livstid sedan. Så mycket enklare det hade varit. ”Jag vet inte. Hem kanske.” Simon försöker svälja ned det sjuka som satt sig i halsen. Gammalt skit som byggt bo i gamla kvarter. Aldrig mer, tänker han. När de kommer ut från porten spottar han ut det sjuka. Gör som Adam, släpper skiten som en ful sten.

De åker på gammal asfalt där hans fötter sprungit så många gånger. Han kan vartenda gömställe.

”Jag är kissnödig.”

”Kan du hålla dig?”

”Jag måste kissa nu.” Adam håller båda händerna mellan benen och vrider sig.

När de åker förbi pizzerian stannar Simon vid trottoaren. ”Kom, du får kissa där inne.”

Vi kommer fucking släcka dig om du kommer hit igen. Gamla fienders ord.

De går in genom dörrarna och går snabbt mot toaletten. Simon nickar mot en del han känner igen. Fan, tänker han. Drömmen och den dåliga känslan i magen från morgonen gör sig påmind igen. Det här är inte hans revir. Ingen medlem i hans gäng håller till i den här delen av staden. Minerad mark. ”Ser du vem det där är”, hör han någon säga innan toalettdörren stängs. Adam kissar högt i en skitig toalett.

”Kom igen nu gubben.” Simon håller ögonen på dörren och är beredd att slå ned den som vågar komma in.

”Kan du hjälpa mig med skärpet pappa?”

Simon vänder sig om och drar åt sonens skärp. ”Nu drar vi hem.” Han öppnar dörren och går ut. Ingen som står utanför och väntar på honom.

Får jag se dig kommer jag döda dig. Hans fars ord.

”Men se där. En skitunge.”

Cirkeln är sluten.

Simon vänder sig snabbt om med knutna nävar, noga med att hålla Adam bakom sig. Ett sting av saknad över den slängda pistolen kittlar honom. Först ser han inte vem som pratade men sedan går det upp för honom. Vid ett bord står en gammal gubbe. En man som en gång var hans far. En packad man med hårda trasiga fåror i sitt ansikte.

”Simon. Kom hit får jag se på dig.” Simons far viftar till sig honom.

Han är redo att explodera, i så många år har elden legat och pyrt i hans inre. Hans systers död, faderns många år av misshandel och supande. ”Vad fan vill du?”

Hans far ler mot honom. ”Ser ni grabbar, här är skitungen jag berättat om. Nu tror han visst att han är tuff.”

Simon går fram. Hjärtat dunkar hårt i bröstet, försöker slita sig ut. Det kryper i armarna av ilska som vill dela ut våld.

Pappa håller fram handen. ”Ska du inte hälsa på mig?” Han säger det med ett varggrin som stinker sprit och gammal cigarettrök. Han saknar framtänder och Simon gissar att gubben fått stryk mer än en gång. Hans far är en simpel a-lagare och Simon skrattar till.

Han skakar gubbens hand och känner genast att pappa försöker göra honom illa. Simon skakar på huvudet. ”Jag är inte en liten pojke längre. Du är slut farsan.”

Hans far försöker svinga en näve mot Simons ansikte men Simon tar enkelt tag i sin näven och bryter ned handleden mot pappa som går ned på knä. Han höjer näven mot den gamle alkoholisten men sänker den genast. ”Du är ditt eget straff. Jag är klar med dig.” Simon ler och skakar på huvudet.

”Horunge. Vem fan tror du att du är?”

Simon lyfter upp Adam som skakar och går ut. En man ur ett konkurrerande gäng tar ett steg fram med handen i jackfickan men Simon spänner blicken i honom. Fuck! Han tittar på Adam och sedan på mannen igen. Pulsen tar fart och adrenalin dunkar ut. Han skakar åt huvudet åt mannen och pekar med huvudet mot Adam.

Mannen spottar i golvet framför sig. Drar fingret över sin hals. ”Vi ses snart din fitta”, säger han lågt.

Det finns ingen heder längre, tänker Simon. Tur att jag har slutat med den här skiten. Han öppnar dörren och renas av den friska luften.

”Pappa, jag är rädd.”

Jag med …

”Ingen fara.”

”Vem var den där gubben?”

”Ingen, bara en trött gubbe. Oroa dig inte. Jag är stålmannen.”

Adam skrattar åt Simon. ”Du ljuger. Stålmannen har glasögon.”

”Nej för tusan. Jag har skaffat linser. Häng med lite va.” Simon kittlar Adam som skriker förtjust.

”Nä, du hittar på.”

Var försiktig älskling. Aylas ord.

Simon ser sig omkring utan att hitta några hot. Den oroliga känslan i magen lägger sig lite och han andas ut. Musklerna släpper adrenalinet och han känner sig ovanligt nöjd. Ayla kommer bli stolt, tänker han. De kommer fram till bilen och Simon öppnar dörren.

Någonting känns fel. I helvete fel.

För sent hör han stegen bakom sig. Innan han hinner vända sig om känner han en brännande smärta i ryggen. Väl rättvänd stirrar Simon in i ett ansikte han knappt känner igen medan tre nya snabba stick bränner till i magen.

”Så här går det för fittor”, hör han en röst väsa.

Han ser att mannen håller en smal kniv i handen och utan att tänka tar Simon tag i mannens underarm och slår ett slag över knivmannens luftstrupe. Mannen segnar ned med sina händer mot halsen.

Simon har ingen kraft i benen och ramlar ned i en hög av trött kött. Huvudet slår hårt i bildörren. Han ligger på rygg och känner hur han blir svagare.

”Pappa vakna”, hör han Adam säga någonstans ovanifrån. Salta droppar landar i hans mun.

”Ingen fara gubben. Kom, får jag din hand.” Han känner hur en liten hand lägger sig i hans.

”Pappa, jag vill åka hem till mamma nu.” Adam snyftar. Skakar.

Simon känner med andra handen på magen. Han vet att han har tjugo minuter innan han dör. Han har själv stuckit människor i magen och sett hur livet runnit ur dem. ”Adam, lova pappa en sak.” Sonen svarar inte. Andas ryckigt. Stora våta ögon. ”Lova mig att du tar hand om din mamma. Och säg förlåt från mig. Lova.”

”Ja”, hör han svagt. ”Jag lovar, kan vi åka nu?”

”Var är min mobil?” Han släpper Adams hand och trevar i jackfickan. Han hittar den och ringer senast slagna nummer. Till Ayla. Signalerna går fram utan att hon svarar. Adam kramar hans arm med båda sina. Simon känner hur kraften droppar ned på asfalten. Droppe för droppe närmare döden.

Släpp inte taget Simon. Hans egna ord.

Simon tittar trött på mannen med kniven. Han vet vem ansiktet tillhör. En av Fadis springpojkar. Så mycket för bröder.

Simon känner hur det blir tungt att andas och börjar frysa. Fler salta tårar tvättar hans ansikte och slinker in i hans mun. Adam ligger sig bredvid honom. Klappar sin pappas kind. Pussar pappas panna.

”Förlåt gubben. Hör du det?”

Sonen nickar bara till svar och kramar sin far hårdare.

”Jag älskar dig massor gubben, glöm aldrig det.” Simon fryser och har frossa. Han försöker täppa till såren i magen men blodet skiter i det, tar sig retfullt ut ändå.

”Jag älskar dig pappa. Jag vill hem till mamma.”

”Bli aldrig som mig Adam. Lova.”

Adam försöker dra upp Simon men det är lönlöst.

Han ser mannen som gick mot honom tidigare inne på pizzerian. Mannen ler. ”Karma din fitta.” Mannen tar upp sin mobil och Simon hör hur han skrattar när han delar ut skvallret.

Långt bort hör han sirener. Kanske har han en chans ändå. Simon vet inte hur länge han ligger där när någon trycker en syrgasmask över ansiktet. Han blundar och slappnar av, hör hur Adam skriker när någon drar sonen därifrån. All smärta är borta och han fryser inte längre. Simon vill sträcka handen efter sin son men förmår sig inte ens lyfta den. Pulsen går ner, tunga slag som slappnar av.

Blood in – blood out. Fadis ord.

Bakom ögonen flyger han över landskap i svart och vitt. Han svävar högre och högre över gråa ängar där hans fötter aldrig snuddat mark. Svaga röster pratar fokuserat och vitt ljus bländar ögonen. Vem ska ta hand om hans nära nu? Vem ska skydda dem från livets hårda bakgård. Utan eget val släpper han taget om livet eller är det livet som släpper taget om honom?

Han hör hur Adam gråter i ambulansen, sedan blir allt tyst.

 

knivskada ambulans

 

 

 

 

Tick tack – del 3

Simon går över torget mot sin bil. Ryggsäcken med alla sorger är borta. Simon undrar vad han ska göra och vilken framtid han ska följa. Kanske plugga, pengarna han har kommer räcka i lite mer än två år om han håller hårt i dem. Simon tänker att han vill arbeta med något kreativt. Skapa saker. Kock kanske. Hur blir man det?

Han sätter sig i bilen och ler mot backspegeln. Inte falskt den här gången. Den nye Simon, tänker han. Han kör hemåt samtidigt som han ser sig stå i ett kök och med kärlek laga till rätter åt hungriga gäster. Kock – ja varför inte. Han har alltid tyckt om att laga mat, pröva nya recept och se reaktionen på Fadi eller Ayla när de tagit sin första tugga. Fadis ord upprepar sig; ”du är grym på fixa mat mannen.”

Är det hans kall? Han besöker ofta saluhallen och drar in dofterna. Blandningen av rått kött, nybakat bröd, fisk och örter som blandar sig i näsborrarna och ger ro. Han har det framför ögonen under alla år utan att förstå varför. Nu känns det självklart, han tycker inte bara om att laga mat, han älskar det. Sedan han och Ayla flyttat ihop är det alltid han som står vid spisen och lagar middagar. Så uppenbart. Lyckan över en framtid sprider sig i kroppen, letar sig ut i varenda del och trycker bort det svarta.

Simon skickar ett SMS till Fadi.

Jag ska bli kock!

Han kör in mot kanten av vägen. Framför honom ligger en bro där vatten obekymrat flyter under. Han går ur bilen och fram till bron. Han ser blommor och några tomma gravljus vid ett staket av stål. En bild och några meddelanden om saknad till en man i hans egen ålder står lutade mot räcket. Här har någon dött och han undrar hur personens liv såg ut. Var han full och körde för snabbt eller drunknade han? Simon undrar varför han själv lever. Hur många gånger var inte döden hans ledsagare? En blind leder en döv.

Simon tar fram sin pistol och tittar på den. Den mattsvarta ytan säger ingenting. Den har varit hans arbetsredskap och förstärkt hot och utfört onda gärningar. Det är inte vapnet som är farligt. Människor som hotas av en pistol tittar alltid på vapnet, som om den har ett eget liv och den man bör be för sitt liv till. Simon vet att han har så många att be om förlåtelse till. Rannsakan klättrar in och Simon känner sig tung. Han saknar Ayla och Adam.

Han kastar pistolen så långt han kan ut i vattnet och ser den försvinna med ett plask. Syrsorna som spelar med bakben bryr sig inte, de fortsätter locka på en partner, omedvetna om det nya liv som tar sin start vid räcket.

Simon sätter sig i bilen igen. Han tar upp mobilen och ser att Fadi svarat på hans sms.

Kul.

Vi hörs brushan.

En kort evighet senare stannar han vid mataffären. Simon låter butikens dofter rensa bort hans tankar. Ikväll ska han laga en fantastisk middag. Bara för sin stora kärlek. Han får en klump i halsen och sväljer. Var kom den ifrån? Är han på väg att bli en mes nu när han valt att hoppa av? Jävla rannsakan. Jävla ångest. Hans grävande i känslor har fått honom att tappa kontrollen. Kontroll och kyla var allt han levt på, hans livlina. Utan dem vore han död för länge sedan. Utan dem tar hatet över. Kärlek är farligt, tänker Simon. Hon är hans allt men det gör honom sårbar och det skrämmer skiten ur honom. Men nu är han inte längre ensam i flock.

Simon går två varv runt i butiken ensam med sina tankar. Han tittar i varukorgen. Omedvetet har han lagt ned tre rulltårtor i den. Tänker på när han var liten och snattade rulltårtor för att han var hungrig. För att morsan sällan lagade mat.

Han tittar sig omkring. Klockan är snart stängdags och det är inte många kunder kvar. Snabbt går han igenom butiken. Lägger i kött och grönsaker, ostar och fyllda oliver, honung och nötter. En middag för en drottning.

Simon går fram till kassan och känner genast igen henne. Hon som satt i tunnelbanan med en kartong från hamburgarkedjan och låtsades äta en hamburgare. För att på låtsas bli mätt. Flickan med hamburgaren av luft, ofta undrar han hur det gått för henne sedan dess och nu sitter hon framför honom. Med äkta mat som rullar förbi hennes ögon. Han blir glad. Hon har färgat sitt hår platinablont men han känner igen hennes drag.

Hon talar om priset och sedan fastnar de i varandras ögonblick. Tysta ser de historian glimta till. Simon tar en av rulltårtorna och ger den till henne. ”För tio år sen ville jag ge dig den här.” Simon packar maten i påsarna.

”Jaha. Tack”, säger hon och skrattar. ”Då blir det party ikväll. Tyckte väl jag kände igen dig.”

”Så, vad ska du bli när du blir stor?”

”Jag pluggar till mäklare och går ut till årsskiftet. Du då?”

Simon håller upp sina matpåsar. ”Kock. Jag ska bli en skitbra kock.” Han blinkar åt henne och går ut i den varma kvällen. De säger inget mer, trasiga människor förstår varandra utan ord. Livet går i cirklar. Simon undrar om barndomen bara är ett förspel, där drömmar föds och gror. Gör man sina vägval redan där? Är resten av livet en väntan vid ödets station med en tidtabell som ingen kan läsa?

Han är på fantastiskt humör. Han rivstartar bilen och skyndar sig hem. Simon kör med öppna fönster, låter vinden skrika och fylla både bilen och honom själv. På bilradion sjungs det opera men det berör honom inte. Dagen har handlat om att bryta mönster och han låter det fortsätta.

Vem är du?  ”Jag är fri!” skriker han till svar utan att någon hör honom. ”Jag är fri”, säger han tystare med ett leende.

Njut medan du kan Simon. Förr eller senare går det åt helvete. Du har en chans till att vända din brända pannkaka. Hans systers ord.

Han har inga skulder eller gentjänster någon kan kräva in. Nu är det bara han och hans lilla familj.

Han parkerar bilen utanför det gråa bostadskomplexet. På innergården är det vackrare i mörker än i ljus. Fullt med liv i en miljö av död sten och asfalt. Några ensamma träd försöker göra sig stora och rabatter med oansade buskar försöker bryta betongghetto med misslyckat resultat. Gammalt blandas med ungt och lukten av mat och nytvättat simmar i luften. Föräldrar som skäller eller ropar in sina barn, gubbar som berättar samma historier från en ungdom i ett annat land. Här finns inga hemligheter, alla vet allt om alla. Ur öppna fönster kommer gräl och extas, skvaller som hoppar mellan de boende, tonåringar som vill bryta sig fria i en värld där alla är idioter och inte förstår. Simon tycker att det är befriande, inga lögner som ändå inte lurar någon. Varför ska de flytta till en villa? Är det inte här de kan andas bäst? Även om det är misär och stök?

Han hälsar på grannar och går in i porten, tar trappstegen om tre i fyra våningar. Han slänger upp dörren och tar Ayla i famnen. Hallen går i rött, vitt och svart som i övriga rum. Kärlek, hat och blod. Rent och enkelt som hela hans liv. Hennes korpsvarta hår ligger över axlarna och hon bär ett linne som avslöjar mer än det döljer. Ofrivilligt drar han in luft, hon har alltid haft den makten över honom. Redan första gången de träffades på en nattklubb så slog en blixt utan himmel ned i honom. Simon är lika oförberedd varje gång.

”Jag ska bli kock älskling”, viskar han. ”Fattar du? Jag. Kock. Hur coolt är inte det?”

Ayla smeker hans kind. Simon känner lukten av lavendel och han sluter ögonen. ”Jag vill inte flytta, inte än.”

”Hur tänker du göra med … du vet … dina vargpolare.”

”Jag pratade med Fadi idag. Jag har sagt upp mig, hoppat av.”

Ayla kramar om honom hårt och trycker läpparna hårt mot hans. Hon trycker upp honom mot väggen och drar av honom kläderna. En av tavlorna som hon själv målat ramlar ned i golvet.

”Var är Adam?”

”Han sover. Prata inte så mycket. Jag vill ha dig. Nu.”

De sliter av varandra kläderna och hamnar i en ivrig hög på hallgolvet. Han låter henne styra honom rätt och tränger in i henne utan att släppa ögonkontakten, naglarna riva hans nacke och rygg. Simon är lycklig. Extas ekar ut över gården och ned i trapphuset.

De ligger kvar i flera minuter och andas i takt. Han kysser hennes panna när hon ligger slingrad runt hans kropp med huvudet på hans axel. Tryggare kan ingen vara, tänker han.

”Somna inte nu. Jag ska laga mat åt dig.”

Ayla tar ett djupt och besviket andetag. ”Jaja herr mästerkock.”

Han reser sig upp bär naken in matpåsarna i köket. Ayla ligger kvar på golvet med armen som stöd mot huvudet. ”Kan inte du alltid laga mat naken?”

Simon skrattar. ”Den nakna kocken på riktigt. Upp med dig nu, gå fixa grillen.” Han går in och förbereder maten. Ayla häller upp vin till dem och räcker honom ett av glasen.

Köket är Simons favoritrum och det slår honom att han haft alla världens signaler hela tiden. Det är här han känner sig hemma. Alla köksverktyg är toppmoderna och dyra, kromet blänker från den stora fläkten och kylskåpet med ismaskinen. Det här är hans palats och till skillnad från hans övriga liv andas köket av hans pedantiska kontroll. Det är alltid skinande rent och allt har sin plats. Simons oas som Ayla brukar säga. Köksbordet är det enda som bryter mot den övriga interiören. De köpte det på en loppmarknad. Det är av okänt ursprung men rustikt i ljust trä med tydliga skåror på bordet efter köttyxor. När de haft bordet några månader upptäckte Ayla att flera har ristat in meddelanden under bordsskivan. Det är hjärtan och namn efter tre olika tidigare ägare, Simon och Ayla är det fjärde. Det är även datum och det tidigaste är från början av seklet. Ett italienskt par som även döpte bordet. L’albero di canto – Det sjungande trädet. Numera är även deras namn inristade i träbordet, med det största hjärtat.

”Känns det bra?” frågar hon och sätter sig på den svarta köksbänken i fuskmarmor. Hon har bara linnet och trosorna på sig. Simon tycker om att de är till hälften nakna, känns nära, mer intimt än själva sexet de just haft.

”Efter dig och Adam så är det den bästa känslan jag känt. Som om jag haft en tung hjälm hela livet som nu är borta. Förstår du vad jag menar?”

”Jag tror det. Som en nystart.”

”Precis.” Simon skär upp grönsakerna och trär dem på spett. ”Befriande. Förutom en massa rannsakan så känns det apskönt.”

”Ångest menar du?” Ayla tar en mun med vin och och drar in luft mellan sina tänder.

”Jag vet inte. Har så mycket kaos i skallen. Jag menar … Jag ångrar allt ont jag gjort men ändå känner jag ingen empati för de jag sårat. Låter det sjukt?”

”Kanske lite. Samtidigt så tjänar väl ingen på att man river upp gamla sår. Hur länge har du tänkt på sånt här?”

Simon är tyst en minut. Trär på snabbmarinerat kött och tvättar sallad som han lägger i en skål. ”Sen jag träffade dig, tror jag. Så allt är ditt fel.”

”Bra. Kul att man kan vara till nytta för sin nakne sexige man.” Hon tar tag i hans öra och drar honom emot sig. ”Jag vill ha mer.”

Han ler. ”Du får vänta.” Simon går ut till balkongen och lägger på spetten på grillen.

”Jag har tråkigt”, ropar Ayla och drar ut på varje stavelse.

Simon kommer tillbaka och kysser henne. ”Gå klä på dig, maten är snart klar. Jag vill prata.”

”Usch, aldrig får jag ha roligt”, säger hon och spelar missnöjd. Ayla får det där tomma i blicken för en stund vilket oroar Simon. Då och då försvinner hon och trots att Simon bett henne gå till läkaren har hon vägrat. Ingen läkare i världen kan bota något som inte finns, är hennes kommentar. I sömnen vrider hon sig och pratar på turkiska men han låter det vara och kramar om henne tills hon lugnar sig. Han ser att Ayla blir som vanligt igen om än lite trött. Han ser att det tär på henne och känner sig hjälplös. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, tänker han och skakar lätt på huvudet.

De dukar fram tillsammans.

”Jag tror inte man ska älta för mycket. Jag gjorde det mycket efter att min pappa försvann. Sedan förlät jag honom och numera har vi en bra kontakt. Whats the point liksom.” Ayla drar fram kryddorna. Hon gillar maten starkare än vad Simon kryddar den.

Simon tittar ut genom köksfönstret. ”Jag gör det nog fortfarande. Tror inte jag någonsin kommer förlåta vare sig farsan eller morsan. Men samtidigt skiter jag i dem. Det är mitt sociala arv. Jag vet inte, blir inte riktigt klok på det.”

”Det är för att du börjat rota i dina känslor älskling. Det både gör mig glad och skrämmer mig. Jag är inte alltid säker på att jag vill höra allt skit du gjort men däremot vill jag gärna försöka komma med en åsikt.”

Simon tar ett djupt andetag och skjuter ifrån sig tallriken. Han är inte hungrig trots att han inte ätit något sedan morgonen. ”Alltså … jag har ingen ångest men däremot kan jag ångra en massa.”

”Ånger är bra. Som jag sa tidigare. Ingen mår bra av att du river upp sår.”

”Men det är ju det som är hela grejen. Jag är fan inte normal. Det bor en demon i mig och jag känner hela tiden att han vill ut. Vad händer om jag blir förbannad? Tänk om jag tappar kontrollen.”

”Allt är en process älskling. Och du är normal, du har känslor som alla andra. Det är bara att du låst in dem så länge.”

”Jag är faktiskt lite rädd för det. Om jag öppnar burken på en gång så kanske jag blir galen och gör något dumt mot dig eller Adam.”

”Äh, öppna du din burk du. Jag klarar mig nog ska du se. Du skulle aldrig skada någon av oss. Ibland undrar jag om inte jag känner dig bättre än du själv.”

Simon skrattar. ”Ja, du gör nog det. Nej, jag vet att jag aldrig kommer göra dig illa fysiskt men kanske psykiskt. Tänk om det visar sig att jag är ett mentalt missfoster när masken faller bort.”

”Jag har redan sett dina fula sidor, glöm inte det, och jag är fortfarande kvar. Du är så otroligt ömsint med både mig och Adam. Jag har svårt att tro alla rykten som sprids om dig men alla har två sidor.”

Simon tänker tillbaka till den gången hon såg honom arg. En man kallar henne hora när de är på krogen. En av få gånger Simon verkligen tappar kontrollen. Tre dörrvakter och Fadi krävs för att få honom sluta misshandla mannen.

”Men har jag rätt till en andra chans? Har jag rätt till ett normalt liv efter allt jag ställt till med?”

Ayla dukar undan och hämtar mer vin åt dem. ”Ja, det har alla. Men en tredje och fjärde? Gör om – gör rätt.”

Simon funderar på hennes ord. Gör om – gör rätt. Är det så enkelt? Han känner sig som en torr gummisnodd där två olika viljor drar åt varsitt håll. När den går itu, vem får den största biten? Demon eller ängel? De måste flytta, han förstår det nu. Hela området är solkat med hans gamla gärningar och fiender. Hans andra sida kommer för alltid att leva kvar i betongdjungeln. Han har ett ansvar nu, mot sig själv men framför allt mot sin nya familj. Simon bestämmer sig för att lägga all fokus på sin nya dröm och familjen. Skapa en ny framtid.

”Vart är vi på väg?”

”Vad menar du?”

”Vad gör vi om tio år?”

”Smaka.” Ayla sträckte över en oliv hon doppat i vitlökssås. ”Ja, du är en berömd kock med egen restaurang. Vad jag gör har jag ingen aning om.”

”Men har inte du någon dröm?”

”Jo … men du får inte skratta.”

”Jag lovar.” Simon lutar sig framåt. Ibland är hon den mest mystiska person han känner. Ayla var alltid öppen och rak men det finns alltid ett litet skrymsle som hon håller för sig själv. Kanske borde han låta henne ha kvar den, en egen tom byrålåda. Han minns en historia han läst. Om en man och en kvinna som levt tillsammans i en evighet. De delar allt utom en sak. Mannen har en byrålåda som bara är hans. Han säger till sin hustru att allt i hans liv är deras, utom just den byrålådan. En hemlighet vill han ha kvar. En tråd av mystik. Till slut kan inte kvinnan låta bli att bända upp den låsta byrålådan. Nyfikenheten gnager i henne som svartsjuka. Hon måste få veta om hon lever i en lögn och om hennes man döljer en fruktansvärd sanning i lådan. När hon bryter upp den upptäcker hon att den är tom. Inte en endaste hemlighet.

När mannen kommer hem upptäcker han hennes brott och avslutar deras förhållande. Hon frågar om den tomma byrålådan. Varför ha en hemlighet som inte finns. Han svarar att han bara var ute efter något som var hans eget. Att hon dödade hans kärlek med att stjäla det lilla han ägde. Allt annat var hennes, till och med hans själ.

Ayla skruvar på sig och biter insidan av kinden. ”Äh, det är inget speciellt.”

”Du behöver inte berätta hjärtat. Det är din byrålåda.”

”Min vadå?”

Simon berättar historien om det gamla paret.

”Det är lugnt. Jag har flera byrålådor”, säger hon och ler. ”Du kan få veta. Jag vill någon gång bo i Turkiet och driva ett pensionat med en strutsodling. Som min pappa, fast han odlar oliver.” Hon kniper ihop ögonen och väntar på Simons svar.

”Låter som en skitbra idé. Bara jag får laga maten så är jag nöjd. Fan, nu måste jag läsa på om hur man lagar strutskött.” De skrattar tillsammans efter en öppen byrålåda som inte är tom. ”När är det vi ska åka och hälsa på honom?”

”Om tre veckor. Mamma ska också följa med. Jag köpte biljetterna idag.”

”Jag ser fram emot det. Kom”, säger Simon och tar hennes hand. ”Dags för efterrätt i sängen.” Han ser att Ayla redan knäppt av sig sina byxor och undrar om hon läser honom som en öppen bok. Den här gången älskar de ömt och sakta.

Tick tack Simon. Dödsängelns ord …

 

dödsängel

 

 

Bröllopsdag …

En dag stod du där och jag visste att du var min, att jag bara måste få vara din. Att livet innan dig bara var ett förspel för riktig kärlek. Du vet den där man bara läser om, den jag bara trodde fanns i böcker och i filmer och vi hytte näven åt under en fullmåne. Men den fanns, du fanns. Och du sa ja när jag gick ner på knä ghettostyle och frågade om du ville bli skrynklig med mig.

Du får mitt hjärta att hjula på en sommaräng och så hög att jag kan äta månen. Som en kärleksninja smyger du omkring i min själ och berättar vackra sagor som andra glömt. Ruskar om mig, smeker mig, får mitt hjärta att jubla och tjoa och vaggas till sömn av dina vackra ord.
Jag ser fram emot att bli 100 år med dig, sitta och hålla din varma hand och mata duvjävlar och slå folk med våra käppar och fnittra och babbla om ingenting och lura senila vänner och ha tantrasex för att vi är för gamla för annat.

Tack för att du lägger glitter i mina dagar, för att du vill ha mig, för att du älskar mig hårt och skoningslöst, för att du är du och att jag får vara din. Jag älskar dig min vackra underbara fru. Grattis till årsdagen!

 

Kosmos bor i hennes ögon

Kosmos bor i hennes ögon

Tick tack – del 2

Fem år senare …

Simon riktar pistolen mot mannens panna, ser hur hans inre vrider sig av ångest. Mannen gråter och ber för sitt liv. En andra chans. Simon har sett det så många gånger förut, hur de blir religiösa och ber till en gud de inte tror på. Innan hjärnorna hamnar som dekoration utanför deras kroppar. Simon är trött på att döda och göra ont. Det är år sedan han lovade Ayla att sluta.

De är i ett sovrum med en bäddad säng och ett broderat överkast, ovanför sängen hänger en tavla med familjens leende porträtt. Två uppklädda barn med sol i sina ansikten, en fru som älskar. Mannen står bakom sin familj som en patriark. Simon tycker de tittar på honom med bedjande ögon. Snälla, skjut inte … Ljus smiter in genom persienner och lägger ränder i hela rummet. Mikroskopiskt damm flyter sakta i solljuset. Det luktar mellanöstern. Arabiska kryddor som hänger likt volanger över de snirkliga tapeterna.

Mannen heter Janis och står på knä för att han klivit in i fel revir. Simon är här för att Fadi vill det.

Han tittar upp och ser en spegelbild berätta sanningen om hans eget ansikte. Han känner så väl igen det, det var hans faders ansikte innan han brukade spöa skiten en liten Simon, ett ansikte förgiftat av ondska och hat. Cirkeln är sluten och han har blivit det han så innerligt hatat. Men det är nog nu, löftet till Ayla ska hållas. Det finns ingen återvändo. Han måste bryta sig loss. För sin familjs skull.

Den naive lille pojken har blivit värre än den djävul han växte upp med. Simon vet att han har ett rykte som galning och de kallar honom Simon Duvel, djävulen. Hans tatueringar kliar när han sonderar sina minnen. Var och en för varje minne.

Simon tänker på sin fyra år gamla son. Vill han verkligen att hans barn ska växa upp under en våldsam mans skitiga vingar? Vill han att Aylas oro för hans liv ska bli vardag?

Tvivlandet började redan när han träffade henne. Utan vare sig krav eller pekfingrar öppnade hon Simon. Hennes kärlek innehöll nycklarna till hans skåp med gammal ondska. Ayla klädde av hans skal med ett leende utan uppsåt och planterade tankar på en annan typ av framtid.

En gåva från mig. Förvalta den väl.

Sedan kom sonen Adam och Simon blev en ung pappa. Åren trillar på, tänker han. Det sociala arvet knackar snart på dörren och om några år inser även en liten pojke hur hans far tjänar pengar. Tre gånger har han försökt att dra sig ur och tre gånger har inkrävda gentjänster dragit honom tillbaka.

Simon känner lukten av urin och tittar ned på den ynkliga skepnaden. ”Vill du leva?”

Janis nickar med huvudet. Han är full med skam och vågar inte se Simon i ögonen.

”Tvåhundratusen i böter. Du vet hur det funkar. Till imorgon, annars dör du.”

Janis nickar igen och torkar snor och tårar med baksidan av händerna. ”Jag lovar.”

”Ser vi dig på fel gata knäpper vi dig direkt.” Simon går ut från lägenheten och fram till sin bil. När han sätter sig i den tar han fram mobilen och slår numret till Fadi. Det är som en bastu i bilen och han sätter på luftkonditioneringen. Kräksjuka fjärilar slår magen med lätta vingar medan signalerna går fram. Din värsta fiende är dina tankar, hinner han fundera innan Fadi svarar.

”Hej gubben, whaz up?”

Simon ler. Under tio år har de varit som bröder och tillsammans klättrat uppför ett berg de flesta undviker. De har andats samma luft och druckit samma vatten, blivit en del av varandra. Det gör ont i Simon och tankarna sliter sig ryckigt. Hur lämnar man en värld man fötts till? Vad ska Fadi säga? Hur ska han kunna bli en Svensson med villa, Volvo och hund?

”Alla aktioner har reaktioner Simon.” Socialförvaltningens ord.

Simon undrar om han och Fadi har skapat sig själva eller om de är produkter av en pappas hårda hand. Det är sällan han tittar bakåt men han undrar vad som hänt om han inte rymt den där dagen, om han inte följt med Fadi.

”Vi måste prata”, säger Simon kallt och petar till den lilla dödskallen som hänger i backspegeln.

”Låter allvarligt.”

”Det är det. Kan vi träffas på det vanliga stället?”

”Visst, om en timme gubben.”

De lägger på utan avsked och Simon startar bilen. Innan han åker tittar han upp mot Janis lägenhet och ser hur gardinerna fladdrar till. Eftersom han har en timme att slå ihjäl tar han en omväg och kör igenom ett finare område med villor och välklippta gräsmattor. Himlen exploderar sakta till brandgult.

Simon åker i krypfart för att hinna se så mycket som möjligt. ”Är det här min framtid?” undrar han högt och petar till dödskallen igen. Den gungar och glor på honom.

Han ser dyra cyklar som ligger övergivna i hast på infarterna och doften av tändvätska smiter in i bilen. Är det här jag? Klädd i en färgglad pikétröja med khakifärgade kortbyxor med en grilltång som enda vapen? Han skrattar till när han ser sig själv och mörka Ayla framför sig bland villorna. Som tumörer bland plommon.

Tankarna går till Ayla. Han valde omedvetet att älska henne för evigt en julafton några år tidigare. Med två enkla presenter fick hon Simon att krackelera i stora sjok.

En fällkniv och en tummad bok. Simon känner lukten av boken fast den bara passerar hans tankar. När han först öppnar paketen känns det som om någon sticker en iskall kniv i hans hjärta och vrider runt bladet. Ilskan bubblar upp. Vem tror hon att hon är som rotar i hans förflutna? Det tar honom en vecka innan han förstår hur stark hennes kärlek är och vilken otrolig gåva det egentligen är. Hon tog sig till det han hatade bara för att hämta hem hans ljuvaste minne. Samtidigt skäms han att hon träffat hans föräldrar och sett deras skitiga liv. Den verklighet han en gång levde i. Den verklighet han vill sudda ut.

Det var första gången han grät sedan en kall balkongkväll för tio år sedan. Simon känner utanpå byxfickan och fällkniven ligger bland några mynt.

Han tittar på dödskallen i backspegeln och sliter loss den. ”Åt helvete med den här skiten.” Han trycker på knappen till bilfönstret och slänger ut den. Den slår ned i asfalten och studsar in i en nyklippt häck.

Dödskallen och färden får symbolisera den nya given i hans liv och Simon tränger bort en vilja att stanna och hämta tillbaka den lilla plastbiten. Han känner avsky för sin svaghet, varför håller han så hårt i sitt olycksbådande och våldsamma liv? Är det för att det är det enda han kan? Det enda som ger honom lust att leva? Simon vet att det inte är sant. Ayla och Adam är det bästa han lyckats med och det enda som har ett faktiskt värde, anledningen som lägger ett leende på hans läppar och knuffar in lycka i kroppen. Han tittar på sig själv i backspegeln och försöker stirra ut idioten som glor på honom föraktfullt men han vet att han kommer förlora den tävlingen. Simon ler, ett falskt leende. Sedan skrattar han åt sig själv och undrar vad Fadi skulle säga om han såg honom. Simon undrar om han håller på bli galen. Aylas och Adams kraft över honom känns ibland obehaglig. Vad ser hon i honom som är så värdefullt att hon väljer att skaffa barn med honom? Hon är den smartaste person han känner men han undrar om inte hon har en skruv lös. Simon saknar henne mer än någonsin trots att de kysste varandra för några timmar sedan.

Simon vet att döden leker kull med honom och hans kanske enda chans är att gömma sig i henne. Och hoppas att mörkret inte lurar ut honom igen. Kan man lura döden?

Det idylliska området börjar tappa sin färg och Simon kör mot mötesplatsen. Han känner sig nervös men blir lugnare när han ser de trista grå färgerna i betongen han kallar sin egen skog. Han saknar vännerna. Fadi, den värste av dem alla och den ende som är hans jämlike. Hans broder i ett lortigt träsk med våld och pengar som enda gud.

Simon undrar hur Fadi kommer att reagera. Ska han förskjuta honom? Är Simon en förrädare? Han minns alla skratten, pulsen som spelat bastrumma i deras kroppar i jakten på mer, ristade namn i ett torn med ärgad koppar. ’The Wolfpack was here’. Simon ler åt deras vilda ungdomliga drömmar som blev verklighet.

Han minns alla trasiga människor, alla tårar och blod som runnit för deras händer, döden som varit deras kompanjon och rädslan som varit ryggsäck.

Det får vara nog. Liten blir till stor som vill börja om, en andra chans att göra gott och stoppa en spiral som allt snabbare går mot en stängd dörr.

”Hit men inte längre, utan nyckel är du fast.” Kriminalvårdens ord.

Han ser Fadi som sitter vid deras café. En svart t-shirt ligger stram över den muskulösa överkroppen och huvudet blänker hårlöst. Fadi har sett honom och sträcker snabbt upp pekfingret. Simon ser guldlänken runt vännens hals på långt håll. Tjockare för varje år som går. Fadi kommer få problem med sin nacke snart med tanke på vikten.

Han går över torget. Barn i begagnade kläder springer omkring eller leker vid den lilla fontänen med det snålt tilltagna vattnet. Kvinnor bär på stora kassar med mat medan männen sitter och spelar spel eller diskuterar politiken i deras hemländer. Fast det är kväll vill inte värmen släppa taget om luften, envist hänger den kvar och påminner om morgondagen. Butiksägare stänger sina affärer och jagar iväg barnen som retas med dem. Allt med glimten i ögat. Trots misär finns det alltid glädje.

”Tjena mannen. Väntat länge?” Simon drar ut en stol som skrapar högt mot asfalten. De har ryggarna mot väggen och full kontroll över hela torget.

”Kom nyss.” Fadi lutar huvudet en aning och tittar på Simon. ”Du ser bekymrad ut. Gick det inte bra med Janisfittan?”

”Inga problem. Han får böta tvåhundra. Imorrn.”

”Vad är det då som tynger dig min vän? Är din kvinna hård mot dig?” Fadi imiterade en piska som viner och smiskar i trött luft.

Simon skrattar till. ”Nej då, hon är underbar.” Simon är tyst en stund. Det slår honom att han inte har planerat eller förberett sig på vilka ord han ska lägga i sin mun. Fadi tänder en cigarett och låter honom ta den tid han behöver och Simon ler inombords. De känner varandra för väl. ”Jag hoppar av”, säger han till slut.

”Igen. Du får sluta hoppa av och på, brorsan. På av, på av, på av.” Fadi slänger med huvudet. ”Jag börjar bli yr.”

”Nu är det på riktigt. Seriöst, jag vill börja om.”

Fadi ser allvarligt på Simon. ”Okey, mannen. Jag fattar. Jag har också planer. Har du råd att hoppa av?”

Simon tänker på pengarna han sparat sedan de började sin bana. Han har en miljon nedgrävda och att hoppa av gänget kostar tvåhundra tusen. Genast ångrar han att han spenderat så mycket pengar på saker utan värde. Det kittlar till i magen. Hans pengar räcker inte länge. Simon tänker på människors värde. Alla har ett pris men det är sällan det består av pengar. Drömmar är värdefullare än guld. ”Jag har en slant. Det ska nog gå ska du se. Så vilka planer har du?”

”Jag ska starta värsta nattklubben mannen. Med de snyggaste brudarna – och de fulaste snubbarna som har fett med cash.” Fadi skrattar. ”Jag ska mjölka dem som de getter de är.”

”Behöver du en anställd?”

”Inget för dig min vän. Du är ämnad för nannat. Dessutom har du familj. Har du ingen masterplan för vad du ska göra?”

Gürhan, ägaren till cafét kommer ut med varsin espresso till dem. Han mumlar något på turkiska och går sedan in igen.

”Fan, är han på bra humör idag?”

Fadi tar en klunk och svär till när han bränner läpparna. ”Han har väl fått till det med sin fru, skit i honom. Har du ingenting att jobba med?”

”Nej, har aldrig tänkt så långt. Det löser sig.”

”Shit, du måste ha visioner. Se på mig.” Fadi slår lätt på sitt bröst. ”Mitt öde står redan skrivet i stjärnorna.”

Simon ler åt sin vän, han har aldrig sett honom bekymrad. Han känner lugn men samtidigt reser sig håren på hans armar. Varnar honom. Men Fadi verkar snarare glädjas åt Simons beslut. Kanske för att han själv är på väg att lämna deras gemensamma spiral. En nattklubb, tänker Simon. Han ser Fadi framför sig, hur han går runt och hälsar på alla gäster med ett stort leende och en mage som växer av välstånd. Inte min grej, tänker han. Vad är mitt öde? ”Du har alltid vetat vad du vill Fadi. Jag är inte sån. Det här är allt jag kan”, säger Simon och håller upp sina nävar.

”Bullshit! Du är en jäkel på att snatta rulltårtor också”, säger Fadi och skrattar.

Simon minns dagen då de träffades. Han kommer ihåg hatet som låg som en tjock hinna på huden, hur den förgiftat han kropp. Ett hat som Ayla skalat av, strimma för strimma. Den lille pojken har blivit stor.

”Dags att dra. Jag ska träffa några av bröderna och berätta att du hoppar av. Ska du med?”

”Nej, jag åker hem.”

De ställer sig upp och Fadi omfamnar honom. Den längsta kram han fått av en annan man. Fadi viskar i hans öra. ”Du kommer alltid vara min bror Simon, glöm aldrig det. Du är den enda familj jag har. Låt oss hitta på något i helgen, okej?” Hans vän släpper taget om honom och tittar stint i ögonen.

Simon är märkbart tagen. Han tror sig ana en tår i Fadis öga men säger ingenting om det. Håren på armarna vill inte lägga sig ner. ”Självklart, mig slipper du inte.” De dunkar varandra i ryggen och Fadi går. Simon sätter sig vid bordet igen och andas ut. Fadi låtsas sparka till några av barnen som skrattar förtjust. Simon känner sig fri. För första dagen på tjugofyra år släpper alla tyglar som hängt på honom som fängsel. Han sträcker ut sina armar som en örn efter sömn.

Han skrattar till och får bråttom hem. Han vill dela lyckoruset med sin familj. Det är över, aldrig mer ska han skada någon annan.

”Vi får väl se.” Fadis och Aylas ord

 

pistol mot huvudet

fortsättning följer imorgon.