När livet kommer ikapp …

Häromdagen hände det … Du vet det där vi knappt pratar om, det vars namn vi inte får nämna. Jag var inte beredd, det smög sig på mig, klättrade försiktigt uppför mitt ben, över ryggen och in i skallen. Byggde skatbo i huvudet och tog massa plats som en jävla skrotsamlare. Nu bor det där. INSIKTEN!

Helt lömskt. Jag fick inte ens ett PM.

Jag börjar bli gammal …

Ja, jag vet. Man kan inte tro det. Jag är ju trots allt bara fyrt … fyrtio .. fyrtiosex år gammal. Se! Jag sa det till och med. Men jag ser ut som 25 … typ. Men jag har levt som om jag vore tonåring och odödlig halva livet.

Du vet – när man är ung så får man massa saker från livet – man får en kropp som en Adonis (nåja), man kan festa ett par veckor i sträck och ändå jobba, man är frisk och skulle man råka göra illa sig så läker man på en kvart, man kan springa en mil bara för att det är roligt och … ja du fattar.

Men när man blir gammal så tar livet tillbaka allt. Eller tar och tar, man får en del också såklart. Livet är ju inte girigt liksom. Trasiga knän, hår som växer ännu mer överallt (och speciellt på öron och i och på näsan. Ja du läste rätt. PÅ NÄSHELVETET!).
Festar man så har man en nära-döden-upplevelse dagen efter. Hjärtat börjar stamma bara man går upp för en trappa, kolesterol, rotfyllningar, upp och kissa på nätterna, grå hårstrån som leker disco i skägget, konstiga små sjukdomar som livar upp vardagen, lustiga handtag på sidorna av kroppen och it goes on and on and on and on.

Det är fan inte okej.

Sorry … Hur som helst. Jag har blivit gammal, blev förbannad och nu gäller det att rädda det som räddas kan liksom. Jag har en yngre fru jag måste hålla takten med du vet. Hon har rutor på magen flicksnärtan. Jag har också det – men typ bara en ruta.

Så jag råkade gå apeshit.

Ja, jag veeeet. Varför chansa liksom? Jag har gått över till en nästan helt plantbaserad kost och skippar mejeriprodukter, drar i mig omega 3 varje morgon, tränar 6 dagar i veckan, slutat röka, kollar på dokumentärer, promenerar oftare och funderar mer på livet och döden, säger till alla att livet var bättre förr, lyssnar på gamla godingar och lägger upp bilder på kassettband på Facebook. Du vet – saker man gör när man blir gammal.

Och skiten fungerar. Helt galet. Jag mår bättre, inget strul med hjärtat, knäna fungerar skitbra (nåja) och jag är piggare. Och gladare. Och yngre. Och jag slipper en ålderskris bara sådär liksom. Man kanske borde köpa en Porsche …

Du och jag Döden ... Du och jag.

Du och jag Döden … Du och jag. Vi ses snart ditt as!

Min frus önskelista …

Det lackar mot jul och allt det där och min fru har en önskelista.
”Big deal”, säger kanske du.
JUST DO IT!”, säger någon annan.  
Happy wife – happy life liksom.
Alltså, jag trodde det skulle bli enkelt. Jag veeeet, jag är man, jag är naiv. Everyone is a critic … Men jag trodde faktiskt det. Lite skönhetskräm, något smycke och någon upplevelse. Keep it simple liksom.

Men nej nej.

Jag presenterar … ÖNSKELISTAN!

1 – En tvättbjörn som kan dansa … Ja en riktig. (fuck you Pierre som gav henne idén)

dansande tvättbjörn

 

2 – En pickuptruck i rosa flakelack. (Såklart)

pickup
3 – Fem katter. Helst genmanipulerade så de är självlysande i olika färger. (fan ta alla japaner).

katter

4 – En minigun. (För att en zombieapocalyps kan hända precis när som helst.)

minigun

5 – Originalbilen från serien Supernatural. (no pressure)

supernatural

6 – En svimget. (för att jag ska slippa klippa gräset och för att vi ska kunna skrämma geten och skratta)

svimget

7 – En banjo. (så hon kan sitta på verandan och spela redneckmusik och skrämma grannarna)

banjo

And so on …

Så jag tog tag i det liksom. En sak i taget typ. Tog med henne till en gitarrbutik. Som en överraskning. ”Välj en banjo baby”, sa jag och log lika stolt som när de där jävlarna som fick tag i en biljett till premiären av Star wars.

Hon tittade på mig. Skeptiskt. ”Är det här överraskningen?”

”Eh ja?”

Hon skrattade. ”Fan älskling. Bara för att jag säger att jag vill ha saker betyder det inte att jag vill ha dom.”

eh va?

”Alltså, jag är en enkel kvinna. Köp ett smycke eller nåt. Men jag vill gärna ha en tvättbjörn. Och en pickuptruck. Och du vet bilen från Supernatural” Hon hoppar lite jämfota nu. ” Och katter och en svimget och en minigun och … men inge banjo!”

Jag tror hon gör det här för att behålla mystiken eller nåt. Kan man crowdfunda julklappar till sin fru? Jag vill ju ge henne hela världen. Jag vill ju det.

Så … nån som har en tvättbjörn att sälja?

pinhead

Pain is such a rush.

Sluta blunda …

Acceptans … Det är så otroligt fint på något sätt. Jag sitter här och är varm för min dotters skull och för alla andra som visar stöd och berättar. Personer jag aldrig träffat och vänner kommer fram och berättar i köpcentrat, mejlar, ringer upp och pm:ar, kommenterar i bloggen efter inlägget om min dotter. Även min dotters mammas vänner och ex. Det där jävla mörkertalet du vet. De som anade. De som haft det likadant. Alla hemligheter som tvättas rena. Tillhörighet med människor man inte trodde det fanns en gemensam nämnare med. Alla historier man får höra från andra … Alla som öppnar sina ögon och munnar.

Uppväxt.

Alkohol.

Bara det kan bli en helt egen bok. Ingen är ensam egentligen fast alla känner sig ensamma i samma flock. Jag har nog varit en av alla som blundat för det. Att vi är så jävla många. Vilket samtidigt är så tragiskt att jag egentligen vill blunda igen. Men det får jag ju inte.

Det vore så inihelvete fel.

Jag vet att en del påstår att dom är ett resultat av sin uppväxt men jag ser det hellre att vi är dom vi är – trots det. Visst, när man förlåtit och gått vidare blir man starkare och en bättre människa. Men det är just … trots alla trauman. Jag har så många vänner och bekanta som haft en trasig och skitig uppväxt. Och vi har slagits och sabbat för oss själva för att någon annan gjort det mot oss. Och på något sätt är stolta för det. Sin uppväxt alltså. Att det skapade den vi är idag. Det är för fan inget att vara stolt över. Tänk vilka människor vi kunnat vara utan alla trauman …

Och sen har vi de där andra … de som inte tar ansvar. De vi växte upp med. De som självmedicinerar. Som skyller på sina trauman för att de missbrukar. Jag är lite trött på det just nu. Och lögnerna såklart. Jag har provat alkohol och droger för att döva men jag är världens sämsta missbrukare. De funkar inte på mig. Så jag ska väl kanske hålla käften om hur det är att ta sig ur ett missbruk.

Men jag köper det inte.

Jo, jag fattar. Det är inte så jävla lätt. Det är en sjukdom. Det är fan inte lätt att leva med demoner som sliter i alla tankar och skriker sig hesa med alla minnen. Och att man tror att det enda sättet är att göra dom skitfulla så de håller käften. Iallafall för en liten stund. Tills nästa dag när de vaknar och harklar sina halsar och kroppen skriker efter mer. Till nästa glas eller tablett. Men jag och många med mig har inte börjat missbruka och blivit hyfsat bra människor – trots det.

Det är ingen som tvingar en missbrukare att just missbruka. Man måste ta ansvar, sluta vara ett offer. Även om man är just det. Men det är barnet som offret, inte den vuxne. Jag tycker man får skilja på det även om problematiken är en fucking djungel och man inte har en machete. Men det är trots allt bara tankar. Det som hände för länge sedan händer inte nu. Det lilla barnet i en är stort nu. Det är bara tankar som föder känslor från förr som föder nya tankar och sen sitter man i det där hjulet som snurrar och snurrar tills hela skiten kraschar. Och det är kanske först då man kan resa sig igen.

Det finns ett verktyg. Det kallas terapi och att erkänna för sig själv och alla andra att man faktiskt har ett problem. Att bestämma sig för att man vill må bra. Att det är viktigare. Att man ska vinna över beroendet och göra allt för att visa att man tänker ta sig igenom djungeln och sluta skada alla andra runt omkring en. Att man ska spöa skiten ur demonerna.

Det finns även en skitbra bok om det som heter ”Bara en tanke” av Dennis Westerberg. Läs den eller ge bort den till någon som behöver den! Kanske kan du hjälpa ett barn som mår dåligt, eller en vän.

Vi måste sluta blunda!

Anyway … Tack alla som berättat och stöttat! Och tack min fru Caroline som är helt jävla fantastisk!

 

sluta blunda

Problem …

Jag har tänkt en del … Jo jag vet, helt sjukt men det är sant. Jag har grottat i mig själv  … Seriöst, sluta skratta! 

Anyway. Jag har märkt en tydlig sak när det handlar om problem. Vi har dem ju varje dag, de slutar liksom aldrig dyka upp och varje dag måste vi komma på lösningar. Ibland utan att vi tänker på det. Som Murpys lag liksom. Kan det hända mer strul så gör det alltid det. Precis när man tror att nu är det lugnt. Inga mer problem. Vi andas ut med en tung suck och då … BAM! ”Hej nytt problem.”

Story of our lives typ.

Jag har helt själv (jag vet – men män kan också tänka faktiskt) kommit fram till att det finns tre typer av problem. Problem vi kan göra något åt och problem vi inte kan göra något åt. Det tredje problemet är att vi oftast fokuserar på problemen vi inte kan göra något åt. Det är dom jävlarna vi hakar upp oss på, ältar och får ångest över.

Allt medan problemen vi kan göra något åt ligger och har födelsedagar i skallen och skapar ännu mer ångest. Är inte det lite sjukt?

En annan sak jag märkt är att just problemen vi inte kan göra något åt brukar ha förmågan att lösa sig själva till slut och att vi har oroat oss i onödan. Och så finns alltid den där typen i vår krets som säger åt oss att ALDRIG ge upp. Som om det är en bra sak att stånga huvudet blodigt mot en vägg.

Man behöver egentligen inte just ge upp, utan bara lägga saker åt sidan. Låta dem ta en paus och gå och fiska en stund liksom. Till slut kommer de olösbara problemen lösa sig själva. Helt jävla magiskt.

Så nu har jag bestämt mig. Jag ska bara lösa problem som faktiskt går att lösa! Are you with me? VAVAVAVA?

– Slut på dravel –

problem svart vitt

Det är aldrig försent att ge upp

Jag måste berätta en hemlighet …

Hemligheter … Det finns hemligheter man kan hålla inne med och det finns hemligheter som måste få komma ut. För allas bästa.

Jag har tvekat ett bra tag nu och bloggen har legat nere för att det varit en del kaos i mitt liv. Förlåt, det är egentligen fel – det är min yngsta dotter som varit i kaoset med min exfru. Det är min lilla tjej som levt i en krigszon. Ett krig jag lämnade för flera år sedan. Ett krig jag ville tro var slut men ändå visste fanns bakom hörnet. När hatmejlen och hatsamtalen duggade tätt mot mig och min nuvarande fru. Men jag har inte sagt något till alla andra. Bara några få. Och det har varit en hemlighet alldeles för länge nu.

I måndags kom två droppar som välte hela hinken. Ett sms med orden som välte mig och drog och slet i mitt hjärta som tappade takten. Två sköra darrande ord som skrek från skärmen.

Hjälp mig.

Jag ringde upp. hörde hennes mamma skrika, kalla henne fula namn, bad henne dra åt helvete. Sa jag att hon är elva år? Jag pratade med min lilla tjej som grät förtvivlat. Sa att mamma var sådär konstig igen. Att hon slitit henne i armen och kallat henne fula saker. Spottat på henne.

Snälla pappa. Kom och hämta mig. Nu.

Mamma är dum mot mig.

Jag ringde socialjouren som varit där för två veckor sedan. Då hade hennes mamma tagit med henne till en bar och blivit så full att hon rasat ihop så ambulansen fick komma.
Avslutade samtalet med socialjouren.

De var på väg.

Tick tack.

Jag och min fru satt på fakirnålar. Jag ringde dottern igen. Hennes mamma hade slängt ut henne. Elva år – elva på kvällen. Tårar som rullade som bowlingklot på små lena kinder. Efter en del drama kom polisen till slut in i lägenheten. Till en mamma som supit sig medvetslös och fick hämtas med ambulans.

Det har varit mycket för min lila tjej. Jag vet det, soc vet det, skolan vet det och poliserna som var hos henne i måndags vet det och jag vet precis hur hon känner det. Men jag har haft bakbundna händer. Man tror att det ska vara enkelt. Men nej …

Jag hade också samma hemlighet när jag var liten. Så jävla länge att det trasade sönder delar av mig. Men ingen fick veta och jag höll käften. Men det är slut med det nu. Min dotters mamma är alkoholist!

Och nu kommer också skulden. Varför gjorde jag inte mer? Varför lät jag det gå såhär jävla långt? Varför är jag helt jävla dum i huvudet? Jag borde kidnappat henne och dragit utomlands.

En del kommer säkert tycka att jag gör skitfel som skriver det här. Som inte håller käften. Det kan ni få tycka såklart men gå lite i min dotters skor en stund när du läser det här. Jag vet att de är små skor, men ändå … Det är för hennes skull. Och även för hennes mammas skull.

Ett problem kan inte lösas förrän man erkänner att det finns ett problem.

Ett missbruk kan inte lagas förrän det ligger på bordet så alla kan se. Så en mamma inte kan ljuga längre. Lögnen som bott i en ballong är ute nu. Så alla kan se. Så alla vet och kanske kanske kan hennes mamma till slut förstå att fasaden har rämnat. Kanske tänker en del andra efter en stund. Kanske ser det där stökiga barnet och vill förstå istället för att peka finger. Får en aha-upplevelse.

Frågan är inte varför min dotter varit utåtagerande – utan varför inte …

Livet går ofta i fucking cirklar i en repris som aldrig vill ta slut. Om och om igen. Jag växte upp med en alkoholist och min dotter har gjort samma sak. Men det är slut nu. Hennes mamma var alkoholist redan innan vi blev ihop. Jag trodde jag kunde laga, blundade och var en del av lögnen. Samma sak med hennes familj och vänner. Man ville ju tro på henne, man ville ju hoppas. ”Hoppsan, nu blev hon full igen. Jaja, det kan bli så ibland …” Hennes familj verkar ha fattat nu, men skyddar hennes missbruk och vill skydda hemligheten.

Det senaste året har det kommit in fem oro-anmälningar. Från skola, psykolog, Malmö aviation, ambulanspersonal. Bara den senaste veckan två stycken till. Enligt grannarna har de hört min dotter gråta varje kväll hon har varit hos sin mamma det senaste halvåret. Det har hört hennes mamma skrika och gorma. Den hemligheten har min lilla tjej hållt för sig själv. Av lojalitet. Den har grävt och gnagt i henne och inget barn ska behöva hålla en sån stor hemlighet. Men nu när alla vet kan hon andas och allt det trasiga hon varit med om ramlar ur munnen nu. Ett nytt lugn kan sakta men säkert flytta in i kroppen.

Socialförvaltningen tog beslut om att omhänderta min dotter på natten efter det som hänt i måndags och skickade henne till mig på heltid. För att skydda henne. Det tog två år innan de kunde ta beslutet. Och nu finns allt svart på vitt om hennes alkoholism och jag har mandat.

Men det är nu det börjar liksom … kanske. Hon har fått en vårdplan, krav, ska träffa terapeut och reda ut alla trauman, alla saker hon måste göra för att få träffa sin dotter igen. För att visa sin dotter att hon tänker kämpa arslet av sig för att återfå hennes förtroende. Försöka reparera alla ärr i sin dotters själ.

Det är tredje gången hennes mamma kommit till det här vägskälet. När jag var ihop med henne fick hon välja. Mig eller flaskan. Det blev flaskan.

Andra gången var det hennes äldre dotter som bad henne välja. Henne eller flaskan. Det blev flaskan igen.

Nu är det tredje gången. Sin lilla tjej eller flaskan. Och jag är rädd för att det blir flaskan.

gråtande öga

Ät mindre kött för fan …

Min son är ett litet as. Jo det är sant. Den rackarn förändrade en del av min världsbild. Han är fucking nitton bast. Vem tror han att han är liksom? Oraklet i Delphi, eller? Hade jag varit lika medveten om världen som han är, när jag var nitton, hade min kropp idag varit ett tempel, inte ett jävla ruckel.

Men han är världens bästa lilla as faktiskt men ändå … ett as. En dag sa han: ”Pappa, kolla på filmen Cowspiricy. Riktigt tung rulle.” Han sa det lugnt och fint. Det måste jag ge honom. Han sa det som för att vara gullig liksom. Dela med sig av kärlek. Han log, det gjorde han. Som om han hade en liten hemlighet. As! Vi anade INGENTING!

Jag och min fru bah: ”Okej.” Helt oskyldiga liksom. HELT OSKYLDIGA!

Vi satte på oss foliehattarna och tittade på filmen. Oh. My. God! Vi tog nog rekord i ordet Åh fy fan. Efter filmen var vi tysta ett tag. ”Du?” sa min fru och drog en suck lika djup som ett slukhål. ”Vad sägs om att äta mindre kött?” Min värld hoppade ut från ett stup. Smack!

Visste du att:

  • 80 % av all antibiotika som säljs i USA är för boskap. Det känns ju lite toppen …
  • Den största anledningen till att Amazonas skövlas är för att ge plats åt boskap. 91 % av all skövling är för boskap, inte palmolja. Muh fucking muh liksom.
  • 1-2 hektar regnskog skövlas varje sekund. Där försvann 2 till. Oops, 2 till. Nämen – 2 till där med.
  • Att mjölkprodukter inte alls är nyttigt. Risken för prostatacancer ökar med 50 %. Hej då goda ostjävlar. Hej då pannkakor!
  • Mjölk skyddar inte alls mot benskörhet. Brake a leg typ …
  • Mjölkprodukter är direkt skadligt för människor och höjer dessutom risken för bröstcancer betydligt. Sug på den du!
  • 50 % av all odling går till boskap, som dessutom inte ingår i deras naturliga diet och sprider den livsfarliga bakterien e-coli. We are fucked!
  • Vi skulle kunna föda alla människor som svälter om vi odlade för människor istället för boskap.
  • Mjölkprodukter kan vara en orsak till MAN BOOBS. Bara en sån sak.
  • Boskap står för 51 % av gasutsläppen och påverkar växthuseffekten mest av allt. Transportindustrin står för 13 %. En rap har ingen dött av liksom.
  • Boskapsuppfödning förbrukar 20-33 % av världens sötvatten varje år. Skål!
  • Boskapsuppfödning och odlingar för boskap upptar 1/3 av all landmassa på jorden.
  • 650.000 valar, delfiner och sälar dödas varje år pga att de fastnar i fiskares nät. 20 miljoner hajar dör.
  • År 2048 kommer allt fisk vara mer eller mindre utrotad. Sushi for no-one! Glöm räkmackor!

    Och det här är bara lite av all info. Jag orkar inte ens gå in på kycklingar och alla gifter vi får i oss av kött.

Så. Vi har tagit ett beslut. Två dagar i veckan kör vi kött och mejerifritt i vårt hem.  Till att börja med. Och på det sparar vi 20.000 till 30.000 kronor per år. Mäh, vi gillar kött och ost. Shoot us. Och när vi köper kött ska det vara ekologiskt och KRAV-märkt. Det gäller allt vi köper numera. Och helst lokalproducerat. Vi tänkte öka sen, kanske sju dagar i veckan. Babysteps liksom.

Ja, jag veeeet. Vi kommer inte förändra världen med det, men en del av den. Men våra kroppar kommer må så jääääävla mycket bättre. Så – gör som vi. Spara en ko typ. Och spara pengar, spara miljö, bli friskare, spara vår jord och allt annat som är asbra.

Förresten. Vill du se en tung film? Cowspiricy heter den, finns på Netflix bland annat. Du behöver inte ens en foliehatt. BARA SE DEN!

roliga kor

Jajajaja du ska få källor så du storknar:
Fakta om boskap och odlingar och fisk och allt annat.

Fakta om mejeriprodukter.

Fuck Internet …

”Pappa! Jag kommer dö på lördag! Bara så du vet!”

Hon säger det med en rostig röst och suckar lika tungt som när när kylaren har gått sönder på en bil.

”Hur vet du det?” säger jag och försöker sucka lika tungt men det blir mest som luft som ramlar ur en gammal burk.

”Muslimerna. De slår till då. Och jag har källa på det.”

”Så …?” Gnuggar ögonen. Min dotter är hypokondriker, hon tror alltid att hon ska dö. Är det inte cancer så är det flugor som lägger larver i hennes hjärna. Det är skit att vara tonåring. Så mycket som kan hända. Så många problem. Så lite tid … ”Var har du läst det? På Internet eller?”

”Nä, Fuck Internet. På Aftonbladet. Jag är källkritisk förstår du lilla pappsen. Du har ju lärt mig det.” Tung suck igen. Hon slänger något som studsar och lägger sig på golvet och självdör. Som hennes framtidshopp.

”Ja, fuck Internet. Så, hur vill du spendera dina sista dagar? Festa? Sno en bil? Bli muslim?”

”Seriöst pappa, jag kommer dö på lördag och du skojar om det. Det är fan inte okej.”

”Förlåt älskling. Fattar. Allvarliga saker. Men du, jag tror inte du kommer dö på lördag. Källan jag har säger att terroristen inte kommer vara i din förort, och du är för snygg för att dö.”

Tung suck igen och sedan ett lika djupt andetag som ett slukhål. ”Nä, det är kört pappa. Seriöst, tredje världskriget är här nu. Islam kommer döda oss alla.” Hör hur hon dampar lite. Ser henne framför mig hur hon uppgivet lägger sig på sängen. Stirrar på sitt sovrumstak för sista gången, typ.

”Ta det soft tjejen. Du kommer överleva. Stanna hemma på lördag. För säkerhets skull liksom.”

”Stanna hemma!? Är du på riktigt!? Jag kan inte, har grejer att göra, saker att se. Förresten, jag behöver sjutusen till januari, ska dra till Rhodos i sommar. Jag behöver ett jobb men ingen fucking svarar. Jag är till och med medlem i den där Arbetsförmedligen. De fucking suger. Hela världen suger!”

Tvära kast. Alltid.

”Nä, pappa, nu blev jag sur. Hej då.”

Klick …

"Världen är ett rövhål pappa!"

”Världen är ett rövhål pappa!”

Dags för en reality check …

Är vi verkligen så blinda? Är rädslan så totalt smittobärande att vi väljer att inte se verkligheten för vad den faktiskt är?

Alla aktioner har reaktioner. Tänk på det en stund. Om du har ett symptom så finns det alltid en orsak till symptomet. Är du med mig på det? Så istället för att skrika oss hesa över symptomen och reaktionerna kanske vi ska slakta orsakerna. Eller åtminstone förstå dem.

Idag är en sorgens dag. Terroristdåden i Frankrike är avskyvärda och samma sak med terrordåden i Libanon för några dagar sedan. Jag lider med alla anhöriga som fick någon de älskar mördad igår. IS ska fördömas! Men olika inlägg på Facebook och andra sociala medier skrämmer mig till viss del. Som inlägg om klantiga Romson, om flyktingarna, gränskontroller, om terrorister i Sverige. Många går i samma led som vita små får. Det skrämmer mig kanske mest, just för att det är precis vad på vissa makter och även IS vill.

Allt obegripligt våld ska bort oavsett i vilken del av världen det sker i. Samma sak med USA´s och Rysslands dödande av oskyldiga i Syrien till exempel. Det pågår ett tredje världskrig idag och det växer, snart har vi kriget utanför vår egen dörr om det fortsätter såhär. Och då menar jag inte för att vi tar in flyktingar. Och där en del av dem kan vara just terrorister men det är fan på tiden för en reality check nu. Jag har tröttnat på alla inlägg på bland annat Facebook som skriker total rädsla. Vi är alla rädda för det som händer men kom igen, öppna ögonen, bara en aning. Syriens största tillgångar är gas, olja och fosfat. Känns det igen?

Till att börja med. Flyktingarna som kommer hit flyr från ett krig, ett krig där IS, Syrien, USA, NATO och Ryssland dödar civila. De muslimer som kommer hit flyr alltså även från fanatiska muslimer, och många av dem tar sig hela vägen till Sverige för att de har anhöriga här. Men de flyr från muslimer, våldsamma sådana. De som kommer hit vill alltså ha fred, inte slåss. Börja gärna med att förstå det. Islam och kristendomen och de flesta religioner är faktiskt inte våldsamma, de har ett fredligt budskap om än jävligt ålderdomligt, kvinnoförnedrande och galet emellanåt. Men det är de som tolkar det på sitt eget sätt som gör religion våldsam. Fanatikerna, inte religionen i sig. Det är som att säga att det är vapnen som dödar men det är det ju inte, det är de som håller i vapnet. Men det finns även en orsak till terrorism. Jag säger inte att vi ska ursäkta det på något sätt. Det är verkligen vedervärdigt. Men kan vi stoppa det? Med annat än våld?

IS har dödat över 100.000 muslimer. Sina egna alltså. Sluta dra ett helt folk över en kam. Det är som att säga att alla Norrmän är högerextrema efter Breiviks illdåd. Eller att alla svenskar älskar jantelagen, eller att det går isbjörnar på våra gator. Sluta tro på alla fördomar. Ett par klick på oberoende tidningar och så vidare kommer ge dig en del av sanningen iallafall. Våga ifrågasätta även om det går emot din egen bild av hur saker ser ut.

Fatta varför IS, Alqaida och andra terroristgrupper finns. Jag säger att det finns en förklaring utan att ursäkta IS och de andra på något sätt. USA har en agenda och får ta på sig ansvaret för IS, Alqaida och de andra terroristgrupperna de skapat. För de har skapat dem. Och de har haft en agenda och har det fortfarande, och alla som sitter i deras knä kommer få smaka skit. Även vi, om vi väljer att gå med i NATO till exempel. Och det trista i sammanhanget är alla de som skriker att nu måste vi slå ned hårt mot terroristerna, stoppa flyktingvågen, kasta ut alla invandrare och rösta på SD och så vidare. Ni går i andras ledband. Ni har slutat tänka och ifrågasätta. Det är okej, bara ni gör en reality check då och då.

Som det är nu kan jag lova er att SD, andra högerextrema partier i Europa, USA, Ryssland och alla andra tycker att det här med dåden i Frankrike är en bra sak. Och för att förtydliga, nej, jag menar inte alla amerikaner eller alla som röstar på SD eller alla européer. Utan bara de som räknas, de som styr. De vill nämligen att rädslan ska styra oss, så att vi godkänner deras agendor. För att deras syften tjänar på det. Egentligen utan att vi är medvetna om dem. De gömmer massa skit i sin kamp mot terrorismen, en terrorism de till väldigt stora delar står bakom. Precis som de påverkar media och informationsflödet. Krig är inte bara bomber. Den som styr informationen, styr befolkningen. Även om de ljuger sig harmynta på kuppen.

För att fatta varför kan vi ta ett exempel: Irakkriget. De flesta av oss fattar att USA är ute efter olja. Det är ingen hemlighet att USA startar krig för att komma åt naturresurser och banar väg för sina banker och storföretag, och att de gör det på falska grunder genom att manipulera opinion och media. Vi vet ju det men det som upprör oss  är resultaten, inte orsaken. Det skrämmer skiten ur mig. Den framtiden vill jag inte ha. Den vill nog ingen ha. Vill du vara en knähund så kör hårt men dra inte med mig.

USA startar inte alltid krig med en gång, kan de manipulera sig in bakvägen – så gör de det. Är alla amerikaner likadana? Nej såklart inte. Men USAs regering är rätt korrumperade och går i storföretagens och bankernas koppel.

Så sorry, Irak. Lite bakgrund. Saddam var en gång USA´s gullgris. Jo det är sant, samma sak med Usama Bin Laden. Utan USA så hade vi kanske inte ens vetat vilka de var. USA har stöttat dem och utbildat dem för att det passade deras syften. Men sen kom vändningen, de ville inte vara USAs gullegrisar längre, de ville köra sitt eget rejs och allt det där. Då sätter USAs propagandamaskin igång. På falska grunder och med påhittad information skaffar de stöd att kriga mot Irak. De påstår att Saddam står bakom terrorism, att han har massförstörelsevapen och mycket annat. Saker som det kommit fram var rena påhitt, som till och med Tony Blair gått ut med att han ångrar, att det var falska grunder.

Hur som helst. Det går ganska snabbt, de avsätter Saddam och alla är nöjda, eller?

Så vad gjorde USA sen? Jo, de tog över styret över Irak. De sparkade 500.000 statsanställda, allt från soldater, läkare till boktryckare och förläggare. De stänger ned tidningar som vill rapportera om USAs olika beslut och agerande. De ser till att bönderna måste använda amerikanska företags växtfrön. ser till att jordbrukarna måste odla saker som passar amerikanska företag och marknad. Alla statsägda företag, inte bara de som är knutna till olja privatiseras och köps upp av amerikanska intressen. Amerikanska banker tar över. Den statliga skatten sänks från 40 % till 15 % och amerikanska företag får skattefritt flytta sina vinster från landet.

Det här är bara en dal av sakerna. Som irakier blir man då ganska förbannad. Alla har fått det sämre och man har inte längre kontroll över sitt land. Skulle inte du ruttna då, iallafall lite? Så vad händer? Missnöjet ger de radikala en chans och de fanatiska muslimerna får fäste. Lite som SD fast i Irak, och med våld. När irakierna fattade att USA inta alls var ute efter att ge dem frihet från en diktator, bara byta ut styret och ge dem ett ännu sämre liv. Ja, då slår det tillbaka så klart. Och de använder religionen som medel. Inte alla, utan någon procent av befolkningen ansluter sig. De flesta irakier, majoriteten är inte fanatiska, sakta men säkert försöker de ta tillbaka sitt land med vanliga medel, utan våld. Men missnöjet växer. Speciellt när USA gjort samma sak med Libanon, Afghanistan, Kuwait, Syrien och så vidare. Då med våld men sen har vi alla de länder som USA mer eller mindre tagit över utan direkt våld.

Libanon hade innan USA gick in gratis sjukvård, bra utbildning, kvinnor gick utan slöja och så vidare. Och de hade inga terrorister, de fundamentalistiska muslimerna hade inget fäste. Idag är Libanon en spillra av sitt gamla jag. De har fri marknad, jajjamänsan, men nu kostar allt och de flesta är missnöjda. Bara för några dagar sedan dödades över hundra personer i självmordsbombningar. Och så undrar du kanske varför de flyr … Varför IS får fotfäste …

Så … tadah. Terrorismen växer och nu propagerar USA för att den måste stoppas, med alla medel samtidigt som de gnuggar händerna. För USA är krig kapitalism. Storföretag, banker och politiker tjänar sjukt mycket pengar på krig. Krig föder mer krig. USA föder terrorism. Det ännu sjukare är att USA lägger triljoner dollar på krig men har inte råd att ta hand om sina krigsveteraner när de kommer hem och behöver vård. Helt sjukt. Känns det igen?

Om USA och NATO och Ryssland skulle dra sig tillbaka och inte lägga sig i längre. Om de slutar sluka andra länders naturtillgångar och fullkomligen köra över befolkningar. Tror du verkligen vi skulle ha IS då? Tror du verkligen att det skulle förekomma självmordsbombningar och terroristdåd i Frankrike och andra länder? IS har sin egen agenda och just nu föder vi alla den tyvärr.

Vi vanliga människor har makt, massa makt faktiskt, men bara när vi säger ifrån och ger oss på orsakerna till allt skit som händer. När vi sätter ned foten. Jag skiter i vad du röstar på. Jag fattar och håller med dig i säkert massa saker. Det är fucking fel. Politiker tar inget ansvar och säger bara att det är alla andras fel, de skiter i våra gamla och unga men kom igen. Det är inte invandrarnas fel. Det är politikernas fel. Låt oss se sanningen för vad den är. Låt oss ta en reality check då och då.

Bara genom att förstå orsakerna, inte köpa bullshit och våga ge oss på dem som står bakom orsakerna kan vi stoppa terrorism. Vi ska inte gulla med vare sig terrorism eller USA eller våra politiker som smiter undan ansvar. Men som det är nu växer rädslan, flyktingströmmarna och terrorismen. Vi kanske bör se det här med andra ögon och bemöta det annorlunda.

FRANKRIKE SORG

 

Lite källor för den som vill botanisera:

Wiki
Wikileaks
Wikileaks
Aftonbladet
http://cpa-iraq.org/regulations#Orders
Bagdad Year Zero, Harpers Magazine 2004
http://grain.org/articles/?id=6
Youtubeklipp
Youtubeklipp

 

Jag är en hästviskare …

Min första stalker var en jugoslavisk torped. Det var en spännande tid, tills han fattade att jag inte var den som skulle betala. Innan dess kunde vi skrika på varandra i telefonen. Har jag sagt att jag är skitsmart?

Det var en kollega jag hade under en tid som blåst torpeden och när kollegan försvann var det jag som lyste vackrast, som en hittad fet plånbok i vintermörkret. Det gick bra till slut, vi blev till och med vänner och fortsatte vara det tills han blev mördad.

Min andra stalker var min dotter. Eller är fortfarande. En jugoslavisk torped har inte en chans mot henne. Om Nikki inte vet vad hon ska bli när hon blir stor kan hon alltid bli torped. Jag lovar, alla kommer betala. Och hon behöver inte ens hota dem, bara tjata tills de ger upp.

Minst en gång i veckan ringer hon och tjatar om en ny häst vi kan köpa. Jag både älskar och hatar hennes driv. Hon vet hur hon ska mjölka livet trots att hon är sjukt vilse i det. Ser och märker det på henne, att hon inte vet vad hon vill bli. Jo, det vet jag egentligen. Inridare. Vi har pratat om det, om att det går att leva på det, speciellt i USA där inridare tjänar massa pengar. Du vet, alla rika skitungar och vuxna som slarvar och egentligen inte vet hur man rider, eller som har blivit rädda för att hoppa. Då kallas det in en inridare som får tillbaka hästen i form och lydnad igen.

Nikki har ett par sådana projekt där hon hjälper andra hästägare med deras hästar. De omöjliga och rebelliska hästarna som andra gett upp hoppet om. Hon är som en totalt orädd jugoslavisk torped som får hästen dit hon vill, får ordning på dem med sin envishet. Och sitt tjat, jag tror hon tjatar in dem i form och ser till att de lyder ryttaren. De ger helt enkelt upp till slut. Som jag, fast de behöver ju inte betala något förutom lite skrubbad stolthet. Själv har jag snarare marionettrådar, och jag betalar och gråter inombords. Kanske får jag tillbaka mina surt förvärvade kronor en vacker dag. Fast i form av en dotter som hittat sin väg och identitet i ett vackert liv. Just nu är jag glad för det lilla.

Inridare. Hon har redan börjat med det fast gratis och det stör både mig och min tunna plånbok. Bland annat så har vi ett nytt projekt: b-ponnyn Daylight. En ponny som jag är helt säker på egentligen är hiphoppare, man ser det på henne, jag kallar henne Daylish, mer gangsta liksom.

Varje gång vi kommer in i stallet och boxen eller ute i hagen, nickar hon upp med huvudet. ”Choo brushan.” Jag lovar, man ser det.Tror du mig inte? Och du ska se hur hon skrittar. Lite släpande, cool dra-åt-helvete-attityd. Synkad bog, nickande huvud så fort hon ser någon. Som Ken Ring när han går i förorten, du vet.

Ägaren Amanda är en gullig tjej som Nikki fick kontakt med via Hästnet för att hon behövde en medryttare. De klickade snabbt hon och Nikki, lite samma skrot och korn när det gäller inställning till det gulliga, att man hjälper varandra och berömmer varandra när det går bra. Fast till skillnad från Nikki är Amanda för snäll. Du vet en sådan där som folk gärna kör över, bara för att de kan.

Hade fler hästtjejer varit som Amanda skulle stämningen i varje stall vara små paradis för alla som rider.

Det som gjorde Amanda olik många andra hästägare var att hon ville att hennes häst skulle få leva till fullo. Daylight hade blivit rädd för att hoppa och Amanda likaså, men Amanda ville verkligen att Daylish, förlåt, Daylight, skulle få hoppa igen. Det har blivit lite av Nikkis röda tråd med hästar.Att fixa dem.

Hästar är precis som hundar, och till skillnad från människor, väldigt lätta att bryta ett beteende på. Rent lydnadsmässigt. Det handlar om energi. Om man orkar och är konsekvent, som med tonåringar. Man behöver bara bryta mönstret på dem.

Daylish blir ändå en svår nöt att knäcka för hon är livrädd för bommarna eller färgerna eller rädd om hovarna eller vad det nu är. Säkert en hiphopgrej. Nikki ger sig sällan och ju stökigare och svårare häst, desto roligare tycker hon att det är. De känner det i Nikki och hennes energi och därför blir det enklare att byta ryttare än att ägaren ska försöka, till en början iallafall. Det många missar är att ägaren måste komma över sin egen rädsla lika mycket som hästen, och därför handlar det lika mycket om att få ägaren att förstå att problemet egentligen inte sitter i hästen. Amanda fattade men ville helst köra dressyr och vi köpte det. Ska man hoppa får man aldrig tvivla på vare sig hästen eller sig själv. Gör man det kommer problemen. Struntar man i tvivlet kommer det gå alldeles utmärkt.

Vi börjar med att låta hästen gå över bommar på marken, vilket den förstås vägrar. ”Seriöst gäris. Det här är knas”, säger hästen och gör stora ögon.

Nikki rider och jag håller i tränset och tillsammans springer vi över bommen. Gång på gång med massor av beröm varje gång hon kliver över. När hon vägrar – inget beröm men heller inget skäll. Det kallas positiv förstärkning och fungerar även på hundar, och på barn sägs det men det vete fan.

Första dagen har Daylish uppspärrade ögon. Skräck innan bommen: ”Men shit bebek”, säger hennes ögon. ”Såg du? Haiwan style liksom.”

Efter hoppet var hon förtjust. Som om hon var Indiana Jones och klivit över ett par krokodiler och klarat sig. Galopperade lite extra gangsta. ”Såg du brushan, fett snyggt.”

Andra dagen tyckte hon det var skitkul, men jag sprang fortfarande bredvid. Babysteps, lite som när man lär sina barn att cykla. Bommen fortfarande på marken.

Efter en vecka slutade jag springa bredvid och Nikki hoppade över bommarna tills hästen själv drev på. Det är en fantastisk känsla att se hur en häst växer med uppgiften. Som med ens egna barn.

Hur glada de blir när de klarar av något de trodde var omöjligt.

Vi höjer bommen till tjugo. Jag bredvid och springande igen. Tills hon hoppar självmant. Så håller vi på tills vi är uppe på sextio centimeter och Daylish känns som en helt annan häst, ännu mer gangsta nu. Hästgodis och klick när hon lyckas. Ingenting när hon misslyckas. Du kan se det i ögonen på hästarna, hur de tänker och hur berömmet, godiset eller klicken till slut blir drivet. Hur de ersätter den där rädslan som egentligen var helt onödig.

Det är ungefär här Nikki blir rastlös och uttråkad. När det inte är någon utmaning längre och hennes inre jugoslaviska torped inte längre får spela sina tuffa kort. När Amanda väljer att byta stall säger vi tack och hej. Nikkis jobb är klart, hästen hoppar och har kommit över rädslan och utmaningen är borta. Nu är det Amandas utmaning.

Vi säger hej då och Nikki står en extra stund och klappar hästen. Snackar hemligt språk med henne och ger henne godis.

Jag nickar åt hästfan, tillika människoviskaren, innan vi går, och jag svär, jag hörde det, du kommer inte tro mig, men det är sant … Bakom mig sipprar ord ur en hästmule:

”Fett najs, mannen.”

När jag vänder mig om, nickar hästjäveln åt mig men säger inget mer. Säger. Inget. Mer.

Fan. Vi kommer sakna ghetto-Daylish.

 

Daylight

Ghetto-gansta-hip-hop-häst

Gympersonligheter …

Ni vet ju, ni har sett dom. Dom där som finns på alla gym. PERSONLIGHETERNA. GYMTYPERNA. Man kan dela in dom i fack och det gör jag såklart.

Jag tränar med min vackra fru som för övrigt är ett genetiskt freak. Hon har en kropp som en gudinna med rutor på magen. Hon har alltid haft det. Det räcker med att hon hostar lite varje dag faktiskt. En gång erkände hon att hon brukar drömma om att hon gör sit-ups. Det är fan inte okej. Ibland står hon framför mig. ”Kolla älskling, ser du rutorna? Varför har inte du såna här?” säger hon och ser nöjd ut. As!

Anyhow … Tillbaka till gymmet och personligheterna:

Revanchörerna – Ja, jag vet att det inte är ett ord men nu blev det ett. Gilla läget bara! Revanchörerna är lätta att känna igen. Oftast 40 + och kör stenhårt, gärna löpband, gruppass, crosstrainer och allt annat som innebär ”banta-så-fort-som-bara-fan”. Stenhårt fokus. Hämnd genom träning liksom. Det kan vara både kvinnor och män men oftast kvinnor. Ni vet dom där som precis skilt sig, eller rättare sagt, de där som vars partner lämnat dem för någon yngre, som tror att gräset är grönare på andra sidan. ”Den jäveln ska nog få se!” ser man i deras uttryck och de har aldrig varit mer målinriktade. I minst femton år har de gjort allt för sin partner men den jäveln stack bara. ”Jag har hittat någon annan …”
Revanchörerna sörjer i ett par veckor sedan jävlar sätter de igång. Och efter något halvår får de rätt. Partnern ”ser” dom igen. Ångrar sig. ”Du, älskling. Vad fin du är. Har du börjat träna? Vi kan väl bli ihop igen. Du …? Jag gjorde ett misstag, behövde hitta mig själv liksom.”
Då. Allt slit och svett får sin belöning, en fucking guldmedalj. Tar tillbaka makten. ”Glöm det!” IN YOUR FACE DITT STOLPSKOTT … YOU CANT TOUCH THIS … Typ.

Fluktarna – Du vet dom där som verkar vara på gymmet för att kolla på andra. De gör egentligen inte så mycket. Ofta är det män, till 99 procent faktiskt. Män som fått lite för mycket mage, jobbar ofta på kontor och gillar att kolla på brudar. Visste ni att män som gymmar presterar 15 procent bättre när kvinnor finns på gymmet? Det gäller INTE fluktarna. Du känner igen en fluktare på att han fluktar (daah) och att han alltid efter sista övningen på varje maskin (de kör helst bara maskiner) sätter pinnen på 50 kilo till. Så att den som kommer efter tror att fluktarn är skitstark. Och fluktarn kollar alltid hur mycket du lyfter när de går förbi, kanske därför de alltid lägger på

Paradise hotelisarna – Ge dig nu, jag vet att det inte heller är ett ord. Läs nu bara.
Lika ofta tjejer som killar som verkar stöpta efter samma mall. De har en dröm … en dröm om att bli kändis. Att en dag slå hela världen med häpnad … Nåja. De tränar helst med spegeln som kompis. Ibland undrar jag om de kanske inte har speglar hemma. Många selfies, duckface, perfekt liggande hår, blir aldrig svettiga, tajta kläder – bara märkeskläder, mycket squats. Och mobilen såklart, som de pimpat. De är som fluktarna fast tvärtom. De vill att alla ska titta på dem. Se mig – mina föräldrar såg mig aldrig …

Stånkarna – Dom som låter mest. Man kan tro att de föder barn under passet, jättesvår förlossning utan bedövning. De släpper vikter så det dunkar i lokalen, skriker ibland, lyfter oftast fel men håller helst på med endast fria vikter. Allt annat är för amatörer, typ. Och de lägger sällan tillbaka grejerna i sina ställ. Om du inte orkar lyfta tillbaka grejerna kanske du ska ha mindre vikter … Det är få jag irriterar mig på så mycket som de här jävlarna. Säger alltid till, gärna hånfullt.

Sugrörsbenen – Skitsnygga överkroppar – ben som sugrör. Du vet dom där man går förbi och viskar: ”Dont forget legday …” De tränar helst bara biceps, triceps, bröst och mage. Resten är bonus liksom. Förutom benen förstås för de verkar hata att träna ben. Oftast har de en flaska med proteinpulver eller något annat skojigt med sig som en snuttefilt. Hörlurar. Linnen och ofta träningsbyxor eller långa shorts. Viker alltid med blicken. Men oss lurar de inte.

Jönsarna – Nästan alltid män. De har aldrig varit på ett gym tidigare och är för stolta (eller snåla) för att köpa hjälp av en PT. Hur svårt kan det vara liksom …? De gör det mesta fel, tolkar instruktionerna på sitt eget lilla sätt, till vår glädje. Du har sett filmerna på Youtube. Dom vi skrattar åt, fast i smyg förstås. Man vill ju inte såra dem eller förstöra dagens nöje liksom.

Mobilgymmarna – Ta mobilen ifrån dem och de kommer aldrig bli sig själva igen. Man vet inte om de är på gymmet för att träna eller för att spela candy crush, fejsbooka eller bara sms:a. Jag vet inte vad de gör faktiskt men det verkar vara skitviktiga grejer på deras mobil, förmodligen superhemliga saker.

Grabbarna! – De tränar tillsammans, oftast tre stycken, den som passar lyfter oftast hela vikten. De kollar sig i speglarna hela tiden. Spänner biceps, känner på bröstmusklerna, kollar triceps. Fan de blir aldrig större … verkar de tänka för de ser alltid bekymrade ut. Och de snackar mycket, förutom när min fru går förbi. Då stannar hela deras värld liksom. Sen tisslar de och tasslar de lite sådär manschauvanistiskt och slemmigt. Sen ser de mig och min blick. Ridå.

Snackpåsen – Du vet den där personen som verkar vara på gymmet för att få lite egentid. som snackar som om gymmet är fucking fejsbook. Går mest runt, stannar där det finns någon och snackar, och snackar och snackar. Den som man mentalt mördar och man försöker vara trevlig men till slut ruttnar man. ”Du, sorry men jag måste träna.” de skrattar väldigt mycket, och gärna högt. Så hela gymmet förstår att de har jätteroligt.

Karl Alfred – Det finns alltid en Karl Alfred på alla gym och de är min personliga favorit. Du vet den där gubben som är ganska liten och senig men stark som ett jävla as. Som jobbat på bygge hela sitt liv, eller varit sprängare. Han som värmer upp på 100 kilo i bänk. Den som anabolabroilerna skakar på huvudet åt. De fattar liksom inte, den där jävla lilla gubben … För dom är han som bigfoot, de har hört talas om honom men aldrig sett honom. Förrän nu. De kollar in vikterna när han kör 16 repetitioner på 150 kilo och ser ut att tänka jättejättehårt. När han är klar nickar han åt dem när han går förbi. Jag är er alfa och ni vet det! Gotto love him.

Starka tjockisar – De älskar att lyfta riktigt tungt och dricka öl och grilla. Håller alltid till vid bänkpressen. Oftast två stycken 40 +. Man tror aldrig att de ska sluta lägga på vikter. 1 till 3 lyft per gång. Mer vikter. Lite snack. De verkar bara kunna säga: ”En till, kom igen, andas, tryck för fan.” Det verkar räcka så. Män förstår varandra utan ljud … typ.

Thug life – De där som petar i sig lite för mycket anabola. De som är små rädda pojkar innanför musklerna. Småkriminella. Några vändor på kåken. Tatueringar, gärna fula tribal. Blåser upp sig lite extra men alltid är beta, aldrig alfa. Som ser upp till de riktiga bodybuildarna. Smörar men ignoreras.

Den deppiga PT´n – Finns alltid minst en. De ler hela tiden men vi vet minsann. Jajjemän. Att de när som helst kommer krascha. Det behövs bara ett litet, litet ord så går de i tusen bitar. Men de håller masken, för att de måste, för att det är deras jobb och för att de fått en amerikansk inspirerad utbildning. De är sådär onaturligt övertrevliga så man nästan vill slå dem. Snap out of it! liksom. 

Normala – Vi andra som är där för att träna och hålla oss i form. För att vi inte orkar bry oss om andra saker.

Vilken typ är du?

Do you even lift?