1978

Jag står kvar och vågar inte säga något. Saker som slås sönder, skriken, knytnäven i bordet. Den förbannade knytnäven som skriker att alla ska hålla käften!

Den första varningen.

Jag ryser till, spänner nacken och magen. Det är där de brukar träffa. Slagen. Förr mamma, nu bara mig. Syrran slipper, hon är liten och käftar inte emot. Ibland kan hon få smisk på rumpan eller en örfil, men det stannar där som tur är. Jag tar det som blir över för hennes skull.

Jag tänker på hur spriten ersätter det goda med något ont. Hur han blir en elak pappa. Hur jag vill ha en pappa som är nykter och snäll. Fast min pappa är elak även när han är nykter. Det verkar som att han har gett upp sin egen framtid. Som att han vantrivs i sig själv och jagas av demoner från det förflutna.

”Snälla”, ber jag med torr strupe. Kniper ihop ögonen. Biter ihop tänderna.

Jag är livrädd.

Rädslan spelar på huden som vinden krusar vattenytan innan storm. Jag ser det i ögonen på pappa innan det kommer, försöker inte fly, vet att det bara blir värre då. Varför hoppas jag så mycket?

Hoppas att jag dör den här gången.

Fast jag vågar inte dö, inte egentligen. Jag vill bara inte leva såhär.
Ett bombardemang av knytnävar träffar mig och jag känner hur muskler trasas sönder. Håret dras ned, ruskas om, lossnar. Efter det ligger jag i en trasig hög.

Medan jag försöker krypa ihop sliter pappa av mig kläderna tills jag bara har mina smutsiga kalsonger kvar. Jag skriker inte. Det är lönlöst och gör ingen skillnad. Ändå ingen som bryr sig. Jag vet det, har varit här förr. Tårarna kommer, tysta tunga tårar och en flämtande andning. Jag stänger in smärtan i en redan full ask. Känner mig lika naken inombords som utanpå.

”Ut på balkongen din jävel.” Pappa ser galen ut, hela ansiktet är som från en annan planet.

Jag går ut. Drar bort tårarna med armen. Om jag rör mig en millimeter kommer straffet fortsätta hela natten. Är jag tyst och säger förlåt kan det gå över. Men bara om pappa får sin sprit. Jag släpper hoppet, hällde ju ned pappas nektar i en smutsig toalett.

Glitter av snö fyller luften runt mig och tystnaden omkring skriker ut sin ångest. Undrar om jag ska hoppa ut, kanske dö, få ett slut på allt. Tittar på det övergivna skatboet i trädet som växt om huset. Önskar att jag kunde flyga.

Kylan och den glittrande snön biter sig genast fast i mig och jag sväljer ned klumpen i halsen för att inte gråta. Det vackra vita bränner huden, som eld slickar ved.

Sparkar undan en plastpåse för att få en snöfri plats att stå på. Armarna kramar kroppen som skakar, av både rädsla och kyla. Torkar bort fler tårar. Försöker andas normalt. Tittar ut över de andra balkongerna, en kvinna i ett fönster ser på mig men försvinner, nedanför kastar barn snöbollar och ser ut att skratta. Jag hatar dem alla.

”Dra åt helvete”, säger jag lågt.

Tittar snabbt om pappa hörde.
Kniper ihop ögonen.
Orden nådde inte fram.
Andas ut.

Den tidigare tystnaden ersätts av ljudet från mina klapprande, illasittande barntänder.

”Jävla as. Jag har fan ingen pappa.” Förnedringen sticker som nålar. Sakta faller strängarna av mitt hopp i bitar och ersätts av något annat.

Något fasansfullt.
Något förbannat jävla skitargt.
Allt det vackra i ett barns själ stuvas undan i glömskans kvarter.

Just där och just då bestämmer jag mig för att aldrig mer i mitt liv gråta. Bli så stark att ingen någonsin ska kunna slå mig igen. Jag sluter ett avtal med himlen: ”Döda honom så gör jag vad som helst.”

Blundar hårt och skriver under avtalet med min röst mellan sammanbitna tänder. ”Döda aset.”

I ren trots och som en underskrift på ett avtal i fantasin spottar jag på balkongdörrens fönster som en markering för det nya, starkare jag.

Aldrig mer! Aldrig mer ska jag ta skit!

Jag förvånas när pappa leende och lugnt lämnar vardagsrummet. Det känns som en seger samtidigt som sadistens leende har en hemlighet. När jag ser pappa komma tillbaka fattar jag snabbt varför han är så jävla lugn och den inbillade segern får genast en bitter smak i munnen.

Det här är bara början …

Pappa bär på en hink med vatten och min första tanke är att försöka gömma mig. Får panik. Men den lilla balkongen erbjuder inga gömställen. Bara en pinnstol och några Konsumpåsar fyllda med döda blommor. Hinner precis vända mig med en hand utsträckt som ömkligt skydd när vattnet sköljer över mig.

Den första känslan är varm och behaglig till den illa stämda musiken av pappas råa skratt. Vattnet är hett och känns först som en befrielse från den kalla vinterkvällen. Efter några sekunder kommer kylan tillbaka som en örfil med ny och värre kraft.

”Nu är du inte så jävla stöddig, va?” Den finska brytningen gör orden ondare. Skrattande stänger pappa balkongdörren och slänger hinken på vardagsrumsgolvet. Hinken studsar med tom plåt. Det hoppar till i mig med, lika tomt. Ingen kontroll längre, något annat bor i mig nu.

Sadistens bestraffning får hatet att växa till ett ursinnigt raseri i min späda barnkropp. En känsla som manar på, hetsar mig. Skrämmer mig.

Jag tar en av stolarna på balkongen och använder den som murbräcka för att slå in balkongdörrens fönster. Hjärtat bultar hårt och jag känner hur tårarna fyller ögonen. Arga tårar. Manas på av pappas förvånade ansiktsuttryck. Jag sträcker in handen för att öppna dörren.Varmt blod släcker kylan på min hud, smeker den ömt. Undrar för en sekund var syrran är men stänger av.

Jag hör mamma yla till Gud, men ser henne inte. Anar hennes ljud från köket och hinner undra om ångesten gäller mig, henne eller pappa. Spelar det någon roll? Pappa har slagit hennes förnuft i spillror. Nu bor endast vansinnet kvar som ensam gäst i hennes kropp.

Pappa svär till där han står med krum rygg mitt i rummet, lampkronan med sitt bleka ljus gungar till när han höjer armen. ”Saatana perkele, nu jävlar ska du få.”

Jag ser pappa måtta en spark som många gånger förr och han ser ut att sväva innan han slår i golvet och inte ens de mest fasansfulla svordomar kan lindra hans fall.

Först nu upptäcker jag främlingarna. En polisman tvingar ned pappa på mage. Känner mig orolig, undrar vad som händer.

Jag tar tacksamt bort synen från polismannens råa ansikte, och den andra polisen närmar sig mig. Till skillnad från kollegan är uppsynen mild och harmonisk. Koncentrerar mig på den. Andas hårt, tvivlar på allt.

Som den strykrädda hunden jag ofta såg i Spanien.
Den jag skötte om.
Nu är jag byrackan.

Poliserna för iväg pappa efter några ord med mamma som de inte förstår. Hon gråter på golvet och skriker efter Gud, skriker att det är mitt fel att pappa inte får vara kvar. Om jag bara kunde sköta mig och vara en fin pojke så skulle inte demonerna ta mig.

Jag är tyst, med all den inneboende ilskan och allt hatet min pappa gav mig som gåva – när jag fyllde nio år.