Att förlora en bror …

Vänner … Hur många behöver man egentligen? 

Jag har massa vänner och galet många bekanta, men bara ett fåtal riktigt nära vänner som jag kan räkna på ena handen. Alltså, skit i Facebook och allt det där. Jag snackar i verkligheten. Facebook är ett grymt medium för att ha ett någorlunda socialt liv, men det är på låtsas på något sätt. Jag tror alla är som jag egentligen. Vi bara låtsas att det inte är så. Spela spelet och allt det där.

Jag är dessutom för gammal för att skaffa nya bästisar känns det som. Inte för att jag är lat och sådär, eller jo det med förstås, men mest för att jag inte tycker att jag behöver fler. Det räcker liksom med dem jag har. De är viktigare än andra och har jag ett par stycken som accepterar mig för den jag är (av någon outgrundlig anledning) och inte flytt efter ett par år så ska de hållas i liksom. Även om vi inte hörs av varje dag. Jag har alltid varit ensam i flock och trivts med det, samma sak med de som är mina bästisar. De är mina speglar.

Men en dag så kan de sluta höra av sig och då får jag ett tomt rum i hjärtat. Orörda möbler och dammråttor  och saknaden som river ner tapeterna i rummet. Så bara betongen syns. Där mina ringsignaler ekar extra högt. Och nu är det så. Han har flyttat ut på ett sätt och jag sparar rummet tills han kommer tillbaka. Du vet … som när man förlorar ett barn och låter rummet vara kvar och samla damm och hoppet hänga som en fin tavla i rummet … Man vet ju inte, han kan ju flytta in igen en dag. Som Jesus eller nåt.

Men tills dess kommer jag ha en del rivsår i själen. Jag lägger till dem till alla andra … Tiden läker inga sår, den som påstår det är fan dum i huvudet. Man lär sig bara leva med dem. Ja, jag vet, det låter som han är död men så är det inte såklart, men jag tror inte han förstår hur mycket han betyder för mig och det gör mig ledsen.

Jag är nog dålig på det, att visa för mina närmaste hur mycket jag egentligen behöver dem. Jag får skylla på min uppväxt eller nåt. Jag klarar mig själv och ensam är stark och allt annat skitsnack som man lägger över sår som sticker och kliar. För att det ska kännas bättre. Men jag är för gammal för det med …

Jag är nog ganska skygg av mig egentligen även om de flesta skulle säga att jag är galet social, men jag gillar inte folk i allmänhet, tycker de flesta människor bara är utfyllnad och underhållning och sörjer knappast när jag tappar en vanlig vän eller bekant. Det är min lilla hemlighet. Bryr mig inte så mycket egentligen om människor förutom de som står mig närmast, men jag är sjukt intresserad av hur människor fungerar, varför de tickar liksom. Jag är rätt bra på det. Men att få nya bästisar har jag inget intresse av.

Och det är därför det gör skitont när jag tappar en bästis. Det är lite som att ha något antikt som du ärvt du vet, det finns bara ett par exemplar i världen och sen råkar man tappa den och tusen bitar slänger sig över golvet och minnet av den du ärvde det ifrån får en spricka i kanten. Den känslan. 

Det är ju så, när man dör så är det bara två saker som egentligen betytt något. Familj och vänner. De som ska föra ditt liv vidare med alla minnen. Vi dör ju aldrig på riktigt liksom. Vi behöver inte göra avstamp i historien, vi behöver inte tjäna massa pengar och köpa grejer till förbannelse. Det är de mjuka värdena som är viktiga och bla bla bla. Du fattar.

Du kanske tycker det låter fånigt men för mig är han en brorsa från en annan morsa. Han och en annan bästis och min fru, fast hon är ju inte som en syster, det skulle kännas askonstigt när vi hånglar liksom. Men hon är också min bästa vän. Annars skulle det inte fungera med ett förhållande.

Hur som helst – De fattar mig och jag dem medan andra inte fattar ett skit. Typ så. Vi är delar av ett pussel i all identitetskris och med det får vi en identitet. Förstår du vad jag menar? En helhet på ett sätt som är svårt att förklara. Utan dem är jag en sämre människa. Utan dem och mina barn är jag bara … ett skimmer.

Lika barn och allt det där. Raseriet som kliade och våldet som skrek sig hest i blodet och sökandet efter något vi inte visste vad det var för något. Och med tanke på våra uppväxter så är det inte så lätt att hitta någon som är lik mig, som fattar mig utan ord om du förstår vad jag menar. Det finns inte så många riktiga vänner här i världen som passar en själv. Som ställer upp utan att blinka. De är mina speglar …

Så gubben,

Om du läser det här, vilket jag vet att du kommer göra till slut, inte minst för att din kvinna kommer tvinga dig.
Det är lugnt, du vet ju det, jag finns här medan du kör din grej, medan du låtsas om att vänner inte är din grej och skyller på det. Men det är bullshit – du vet ju det. Men. Jag städar det där rummet i hjärtat medan du är på din inre resa. Spejs du vet. Jag kollar på gamla bilder sålänge och får en klump i halsen och saknar din röst och ditt garv och ditt hat mot myndigheter och media och alla andra.
Du behöver knappast ha ångest för det eller klanka på dig själv. Du är redan förlåten.

Men om du tänker släppa taget helt så säg gärna det, eller smsa, eller flaskpost. Men jag släpper taget nu tills du gjort hål i din bubbla igen, tills du sätter på känsloknappen igen – vill du så finns jag här. Rummet är fortfarande ditt.

Jag saknar dig bror